Arbetsplutonen Svea Ingenjörkår Ing 1 / Swedint

Svensk militär utbildning: Namnskyltstryckare - en analys av grå arbetskraft i Försvarsmakten

plats: Svea ingenjörkår (Svea ingenjörregemente), Ing 1 vid Almnäs utanför Södertälje

övriga benämningar: malaj, handräckningsvärnpliktig, vakt/depå (utläses vakt eller depå), serviceman, reprobiträde, skolhuset, vaktmästare (civil version), papperskopierare, CA ProdU, och expeditionsbiträde

omfattning: 7.5 månader + 2.5 månader repetitionsutbildning eller 10 månader beroende på vilken version av lagen som råkade gälla.

kompanistorlek: 135 soldater, 8 anställda kompanibefäl, div. värnpliktiga utbildare samt ett arbetsplatsbefäl (militärt eller civilt) per ca: 3 soldater.

motivation: hot om fängelse, civil rättegång, omstartad värnplikt, förstörd framtida karriär och div. individuella och kollektiva bestraffningar.

effektivitet: ca: 10%

friviligt: nej

krigsplacering: ja, som "reprobiträde" vilket betyder papperskopierare.

syfte: Enda sättet av få personal till arbetsuppgifter som var viktiga för Swedints verksamhet i fredstid.

utbildningsmetod: uthyrning och försäljning av varor, tjänster och personal främst till Swedint men även till S 1 och Hemvärnet (HvSS), ej papperskopiering

övriga utbildningar inom kompaniet (axplock): vaktmästare, postutdelare, vägunderhållare, tolk engelska/svenska, diskare, tvättpersonal, växeltelefonist, handläggare, sekreterare, datorsupport, chaufför, dataregistrerare

Malaj

mɑlɑj⁴, sbst.², m.; best. -en; pl. -er. [eg. skämtsam anv. av MALAJ sbst.¹,] (skämts., starkt vard.) värnpliktig som inskrivits ss. icke vapenför o. fullgör sin värnplikt ss. militär­arbetare l. skrivare o. d. Malaj är även en äldre beteckning villig en värnpliktig som först tjänstgör inom kasernområdet. Malajernas uppgifter varenda diverse underhållsfunktioner samt speciell vakttjänst. Kallades senare även depåvärnpliktig. Mirakel den allmänna värnpliktens tidrymd blev dom som av hälsoskäl ej ansågs lämpliga för allmän värnplikt utsedda mot malajer. Malajerna krigsplacerades ej i den militära organisationen. Deras tjänstgöring varenda således ofta 3 måndader längre än ordinarie värnplikt. Ledarskap samt vanliga värnpliktiga såg ofta ned villig malajer, som ansågs produkt lata samt dumma. Idag får dom som ej uppfyller kraven för allmän värnplikt frisedel istället. Allt om 'malaj': http://www.learning4sharing.nu/malaj-57487.html Den korrekta benämningen är "handräckningsvärnpliktig". Idén var ursprungligen att de värnpliktiga som var av begränsad militär användbarhet skulle understödja utbildningen för de soldater som skulle övas genom arbete i olika stödfunktioner. Anledningen till den längre tjänstgöringstiden var att de inte krigsplacerades och då fick de även göra sina fyra till fem icke existerande krigsförbandsövningar (d.v.s. repmånader) i anslutning till den ordinarie värnplikten. År 1981 bytte man namn på tjänsten till "Vakt- eller Depå". I övrigt var det ingen skillnad. Samma uppgifter skulle utföras och de fick exakt lika många utbildningstimmar som de ursprungliga malajerna. Till och med systemet med de påhittade repmånaderna tillämpades. Som en konsekvens av namnbytet var de flesta depåvärnpliktiga ovetande om att de egentligen hade kallats in för tvångsarbete som ofta var av civil natur. Skillnaden var att man nu rekryterade fullt användbara värnpliktiga till befattningar som förut hade bemannats av värnpliktiga med "begränsad användbarhet". Att rekrytera värnpliktiga för andra ändamål än just utbildning inför försvarsmaktens behov i krig blev enligt värnpliktslagen olagligt år 1992. Trots detta rekryterade försvarsmakten s.k. "malajer" under hela 90-talet, d.v.s. under 8+ år efter att värnpliktslagen ändrades. De sista s.k. vaktmalajerna avvecklades år 2008. När värnpliktslagen än en gång ändrades år 1995 blev det olagligt att kalla in till fler än två repmånader under samma kalenderår. Då förlängde man helt enkelt den ordinarie tiden för grundutbildningen utan någon som helst motivering. Samma lag krävde även att man måste bedriva utbildning som leder till en krigsplacering. Av den anledningen krigsplacerades många malajer i befattningar som de aldrig hade verkat i, andra placerades i befattningar som inte krävde någon utbildning. En naturlig konsekvens av detta var att krigsplaceringsbehoven fylldes upp vilket i sin tur ledde till att försvarmakten blev tvingad att i stället anställa civil personal. En civilt anställd motsvarar två malajers arbetskapacitet. En malaj kostar ungefär hälften så mycket som en civilt anställd. Att tvinga någon att arbeta är enligt FNs ILO konvention om mänskliga rättigheter från 1930 lagligt endast om det stöds av värnpliktslagen och om arbetet är av rent militär natur. Under Februari år 2012 fyllde jag i Armémuseums enkät om lumparminnen. Här jämställs uttrycken "malaj" och "handräckningsvärnpliktig". Mitt unika nummer är f.ö. 0168.

Så, var det verkligen olagligt?

Enligt min egen amatörmässiga analys så har regementet Ing 1 och i förlängningen även Swedint systematiskt brutit mot följande gällande lagar:

1.ILO:s kärnkonvention (ratificerad av Sverige år 1931): Forced Labour Convention 29 article 1.1 (utan att uppfylla undantagen i article 2.2a) om slaveri då man använde värnpliktiga som civil arbetskraft. Konventionen kräver även att verksamheten skall ha stöd i gällande värnpliktslag, se nedan.

2. ILO:s kärnkonvention (ratificerad): Abolition of Forced Labour Convention 105 article 1 b då motiveringen för att använda värnpliktiga som arbetskraft verkar ha varit av ekonomisk och arbetsmarknadspolitisk natur.

3. Värnpliktslagen 4 b § och Lagen om totalförsvarsplikt 1 kap 3 a § då man rekryterade värnpliktiga utan avsikt att utbilda dem inför ett framtida krigsplaceringsbehov.

4. Lagen om totalförsvarsplikt 5 kap 4 § då man förlängde tjänstgöringstiden utan att det var motiverat utifrån utbildningen innehåll.

5. Lagen om totalförsvarsplikt 5 kap 3 § då man inte gav de värnpliktiga den utbildning som krävdes av deras krigsuppgift.

6. Lagen om disciplinansvar inom totalförsvaret 27 § då man arrangerade massförhör utan att förhörsvittne tilläts närvara.

7. Statsutskottets utlåtande 1969 SU 4 (regeringsbeslut) då man "utbildade" värnpliktiga i kök (inte att förväxla med fältkök) och på andra civila arbetsplatser trots att regeringen beslutat att det inte var tillåtet.

8. Lagen om totalförsvarsplikt 3 kap 12 § då man krigsplacerade värnpliktiga i befattningar som de aldrig hade verkat i.

9. Lagen om totalförsvarsplikt 1 kap 4 § då man avbröt grundutbildningen efter 2 månader för att skapa en 8 månader lång tjänsteplikt som uttryckligen inte omfattas av värnplikten.

10. Lagen om totalförsvarsplikt 4 kap 5 § då man förlängde vår grundutbildning med exakt lika lång tid som de fyra repmånaderna tog upp före införandet av Lagen om totalförsvarsplikt. Man har alltså använt sig av exakt samma repmånader som förut trots att det nu hade blivit olagligt. Att ändra benämningen på någonting i ett dataregister ändrar inte på verkligheten i någon juridisk mening.

11. Eftersom man har lämnat felaktiga uppgifter till Pliktverket så har man också gjort sig skyldig till bedrägeri. När man missbrukar allmänhetens förtroende blir brottet dessutom grovt. Straffet för grovt bedrägeri är fängelse mellan sex månader och sex år.

12. Förordning (1995:238) om totalförsvarsplikt 5 kap. 3 § då man avslutade vår grundutbildning efter 56 dagar (inkl. lediga dagar) och inte efter 80 dagar som enligt förordningen är den kortaste tillåtna tiden för grundutbildning.

Lagen kan vara hal ibland så jag låter några sakkunniga förklara lagen:

Försvarsutskottets vice ordförande Sture Ericsson förklarar ändringen i Värnpliktslagen år 1992 (Ordet "grundutbildning" omfattar här hela "lumpen" och inte bara de två inledande månaderna..):

Försvarsminister Anders Björck förklarar den nya Lagen om Totalförsvarsplikt år 1994 (Proposition 1994/95:6):

Försvarsminister Sten Tolgfors år 2011:

Det fanns alltså inget stöd i lagen eller från regeringen för att rekrytera värnpliktiga därför att man behöver gratis arbetskraft i fredstid. Det fanns inte heller inget stöd för att förlänga en utbildning som inte hade något innehåll.

Min målsättning, det är enkelt!

Min målsättning är enkel. Allt jag vill ha är en förklaring till varför det var bra för Sverige eller Svenska försvaret att årligen beröva 135 svenska medborgare friheten under 10 månader för att tvinga dem att arbeta.

Jag är inte ute efter någon absolut sanning. Jag nöjer mig med en vettig spekulation från försvarsmaktens sida. Om det här inte var ett stort bedrägeri så borde varje anställd militär och varje inblandad myndighet kunna spekulera fram en juridisk och moraliskt acceptabel motivering.

Efter det vill jag att en ordentlig skriftlig ursäkt framförs till samtliga depåvärnpliktiga på Ing 1.

När jag var värnpliktig trodde jag och mina kamrater att det helt enkelt var billigare med gratis arbetskraft. Därför accepterade vi att vi bidrog till vårt hemlands försvar utan ersättning trots att det skedde under hot, bestraffningar och andra helt onödiga obehagligheter. Enkel matematik säger dock att det inte var så. Det var en ren förlustaffär att ersätta civilt anställa med dubbelt så många värnpliktiga.

Inledning

Jag själv tycker att det är underligt att vi värderades som undermänniskor och tvingades att arbeta under dagliga hot om bl.a. "civil rättegång". Det skrämmer mig att jag lever i ett land där man kan ta ifrån medborgarnas deras frihet, tvinga dem att arbeta och sedan ljuga om det helt öppet utan konsekvenser.

Det kan tyckas pubertalt att tala om slaveri när det gäller värnplikt men sanningen är att vi var där för att arbeta och om vi ville gå därifrån så blev vi stoppade av beväpnade vakter eller polisanmälda för smitning. Att vägra eller dröja med att följa en order kan leda till två års fängelse så det var naturligtvis mycket farligt att ifrågasätta verksamhetens legitimitet.

När jag mönstrade hade jag ingen aning om vad Vakt/Depå innebar. Jag trodde genom hela min värnplikt att det hette "vakt och depå" men egentligen så heter det "vakt eller depå". Pliktverket hade informerat mig om att jag blivit placerad på en mycket intressant befattning eftersom jag hade gått naturvetenskaplig linje på gymnasiet och fått bra på intelligenstestet. Utbildningen skulle innehålla en hel del bevakning. Det visade sig ganska snart att Pliktverket hade ljugit för mig.

När jag ryckte in så ville jag göra mitt bästa för att försvara mitt land. Jag kunde till och med tänka mig en militär karriär inom det svenska försvaret. Jag var vid den tidpunkten helt ovetande om vad depåtjänst egentligen innebar. Efter två månaders grundläggande soldatutbildning blev jag placerad i någonting som kallades för "Arbetsplutonen". Jag blev dirigerad till en "Arbetsplats" som kallades för Skolhuset där jag skulle trycka namnskyltar till Skolhusets "kunder", d.v.s. Swedint. Under 8 månader tryckte jag namnskyltar utan att jag varken fick någon utbildning eller någon bevakningsuppgift. Efter jag muckat blev jag krigsplacerad som papperskopierare trots att jag aldrig kopierat något papper. Jag själv blev aldrig informerad om min krigsplacering förrän då den gick ut 10 år senare.

Mitt personliga omdöme som är signerat av Erik Klockar och Christer Lundskog nämner ingen utbildning utan endast "jobb" och "åligganden". Av det som är förtryckt på betyget ingår dock ordet "utbildning" fem gånger. Under "civilt meriterande utbildningar" nämns inte min påstådda 8 månader långa utbildning på papperskopiator.

För att kunna tvinga oss att arbeta 2.5 månader längre än den normala utbildningstiden använde man dessutom den s.k. repetitionsutbildningen. Den enklaste utbildningen i svenska försvaret kräver tydligen extra lång utbildningstid. Detta stred dessutom mot gällande värnpliktslag. Det här kan ha varit en administrativ miss som bara gällde uppskattningsvis hälften av min pluton men jag litade naturligtvis på mina befäl när de sa att vi även skulle göra vår repmånad - "därför att ni ska slippa göra den senare". Någon repmånad registrerades aldrig hos Pliktverket.

Försvarsdepartementet hävdar att deras avsikt alltid har varit att alla värnpliktiga skall få en meningsfull utbildning, inte att ersätta anställd personal. Detta verkar enligt min efterforskningar stämma ganska bra fr.o.m. år 1992 då värnpliktslagen ändrades.

Sverige har inför FN har åtagit sig att inte utnyttja människor i tvångsarbete. I Internationella arbetarorganisationens konvention 29 om tvångsarbetskraft från år 1930 medges undantag om det rör sig om arbete av "rent militär natur". Enligt min åsikt upplever inte arbetsplatser där man arbetar med samma uppgifter som civil personal upp till det kriteriet. I många svenska översättningar av texten utelämnas ofta ordet "rent" av någon anledning men det är alltså den engelska och den franska versionen som gäller.

Pliktverket hävdar att värnplikt är utbildning. Enligt myndigheten har blivit utbildad under 10 månader, till "reprobiträde" vilket enligt Bosse Johansson, rekrythandläggare på Ing 2, betyder någonting i stil med: "papperskopierare som tjänstgör vid reprocentral". Orden "reprobiträde" eller "reprocentral" hörde jag aldrig under min värnpliktstid.

Swedint lägger dock rakryggat korten på bordet och informerar om att man inom försvaret skitit fullständigt i regeringens löjliga direktiv och i stället utnyttjat värnpliktiga som ren arbetskraft av civil natur. Allt de behövde göra för att tillfredsställa lagens kriterium var att låta dessa värnpliktiga springa runt i skogen i två månader innan man sedan var helt fri att använda de resterande åtta månaderna helt utan restriktioner. Så fungerade det dock inte enligt gällande värnpliktslag. Motiveringen var att vi utgjorde en viktig arbetsresurs för deras verksamhet och att det ännu inte var för dyrt att använda vänpliktiga. Enligt Swedint utförs numera samma arbete av civilt anställda.

På Ing 1 blev 135 svenska medborgare varje år utsatta för samma kränkande behandling varje år. Det motsvarade nästan 50% av alla värnpliktiga på kåren Ing 1.

När vi muckade talade vår kompanichef kapten Erik Klockar högtidligt om för oss att "Det ska bli jävligt skönt att bli av med er". Jag själv hade då blivit civilt anställd för att göra exakt samma sak som jag gjorde under min värnplikt. Om syftet hade varit att vi skulle rycka in och förstärka försvaret vid en eventuell invasion så gjorde Kn Erik Klockar sitt bästa för att sabotera den möjligheten.

Jag kommer på den här sidan dokumentera hur man tog vår frihet och sålde oss som mänsklig boskap till Swedint, den myndighet som ansvarar för Sveriges s.k. "humanitära" insatser utomlands.

Ursprungligen ville jag inte nämna några namn men eftersom jag ofta blir anklagad för att vara en lögnare eller en s.k. konspirationsteoretiker så ger jag mina läsare möjligheten att själva verifiera sanningen. Alla personer som nämns har agerat som chefer i offentligt finansierad verksamhet. Om du varit inblandad i den här verksamheten och är av den uppfattningen att något av det jag skriver här inte stämmer med verkligheten så är du välkommen att kontakta mig. Jag lovar att publicera all korrespondens från befäl, regementen och andra myndigheter. Inga undantag! Om du lyckas övertyga mig om att jag har helt fel så tar jag ner hela webbsidan.

"Grundutbildning" på Ing 1, Almnäs (8 veckor)

Inryckning

Det var hösten år 1996 då jag ryckte in på Svea ingenjörkår, eller Svea ingenjörregemente som det också kallades, vid Almnäs utanför Södertälje.

Berlinmurens fall var gamla nyheter, Sverige hade gått med i EG (det är EU på svenska), riksdagspartiet Ny Demokrati hade blivit kickade ur riksdagen, Internet fanns på CD-ROM, Dr Alban och Nordman var rasister, Runar Søgaard sköt rådjur från sovrumsfönstret, Camilla Henemark från Army of lovers knullade med kungen, brittiska kor blev galna, Mona Sahlin köpte Toblerone för skattebetalarnas pengar, försvaret hade nyligen börjat flyga JAS, Sverige deltog i den Natoledda FN-styrkan IFOR i Bosnien, Svenska marin- och flygförband samövade med Nato i Östersjön, magiska svampar var lagliga och technobandet Scooter lärde oss via fria reklamfinansierade radiokanaler att "It's nice to be important but it's more important to be nice".

Enligt ett försvarsbeslut bantades det svenska försvaret kraftigt. Antalet brigader sätts till 13, antalet stridsfartyg till 33 och antalet flygdivisioner till 13.

Enligt våra befäl var Ing 1 ett regemente men egentligen så hade det blivit reducerat till en "kår" år 1994 p.g.a. att regementen som inte uppsatte ett eget krigsförband inte skulle få benämnas regemente. Jag kan tyvärr inte ge någon bättre förklaring eftersom ingen någonsin förklarade det här för oss.

Det första jag reagerade på var hur otrevliga befälen var. Än så länge visste vi inte att våra två instruktörer inte var kompetenta befäl utan två värnpliktiga av furirsgrad från vakten. Först fick vi genomgå välkomstritualen som går ut på att man på order klär av sig naken utomhus. Varje plagg beordrades individuellt. T.ex. "Ta aaaaav de ciiiiivila kalsongerna!!!" Vi blev alltså beordrade att visa den yttersta formen av undergivenhet medan förbipasserande skrattade åt oss. Vi fick stå där nakna en ett bra tag eftersom några inte ville ta av sig sina underkläder. Några personer som gick förbi skrattade åt oss. Det löste sig till slut eftersom de så kallade PB-vakterna var där och hjälpte till.

Först av med kalsongerna var Henry som ivrigt slet av sig kalsongerna, ställde sig bakåtlutat med händerna på höfterna och stolt visade upp sig för furir Peter Rönnlund. Syftet var naturligtvis att illustrera hur perverst det var att en påklädd man beordrade andra män att ta av sig nakna men det gjorde även oss som var känsligare för kallt klimat mer nervösa.

Det var ingen som meddelade oss om att det här skulle hända eller varför. Det var många år senare som jag förstod att det här faktiskt var en tradition på ett antal regementen. Vi uppfattade det som att befälen hade hittat på det här själva för att förnedra oss i syfte att visa hur stor makt de hade.

Vi som hade längre hår skulle kläs i hårnät - ALLTID! Exakt vad "alltid" betydde var lite oklart. Skulle vi sova med det också? Det här var naturligtvis ett sätt att tvinga oss till klippning. Tre av oss fick alltså gå runt och se ut som kökspersonal i en fängelsefilm under två månader. Normalt har man bara hårnät vid skjutövningar men vi skulle alltså alltid ha det.

Det delades också ut städområden. Om pissrännan var dåligt städad så skulle den ansvarige få dra fingret i rännan för att sedan stoppa det i munnen. Det var ännu ett sätt att meddela vilka befogenheter befälen hade över oss. Istället för att förstå hur illa behandlade vi blev så började några håna mig för att jag skulle få dra fingret i rännan. De hade dock blandat ihop tvättrännan med pissrännan. Någon pissränna eller toalett behövde jag aldrig städa.

Jag vill här lägga in ett något saxat utdrag ur publikationen "1. Arbetskompaniet Storsien":

Taktiken var densamma. De skrämdes för att övertyga oss om sin oändliga makt och ingen kunde ifrågasätta den även om vi hade våra misstankar. Eftersom vi inte var likställda med "riktiga" soldater så kunde man också behandla oss som skit.

Vi skulle också sy fast våra tygmärken på våra uniformer. Till det fick vi endast en nål som de största idioterna paxade inom en sekund. Jag fick därför vänta tills klockan var efter midnatt innan jag fick på mina märken. När jag äntligen fick lägga mig för att sova så var jag ca: 70% säker på att jag skulle vakna upp på någon annan plats. Så overkligt otrevlig var alltså den här miljön. Nästa sak jag minns är att jag hör den där djävla ringklockan. Jag öppnade mina ögon och såg ett högt innertak av betong. Jag var naturligtvis kvar på Ing 1.

Efter någon dag fick vi en presentation av de befäl som skulle styra oss de närmaste 10 månaderna. Alla skrek och var förbannade och värst var Fk Joachim Gillow. Han krävde total lojalitet på alla möjliga sätt: Lojalitet mot befälen, lojalitet mot kamrater, lojalitet mot Sverige, lojalitet mot honom, lojalitet mot regementet o.s.v. Uppskattningsvis så använde han ordet "lojalitet" ca: 20 gånger då han egentligen bara skulle presentera sig själv. Lugnast var Mj Stefan Steijnick. Man uppfattade direkt att han var ganska trött på den här skrika-och-hota-attityden som användes på kompaniet. Troligtvis eftersom hans roll som kompanichef bara var en formalitet som inte existerade i verkligheten. Vår riktiga kompanichef Erik Klockar tog sig inte tid till att presentera sig inte vid det här tillfället.

Det dröjde ca: två veckor innan vi ens fick se vår kompanichef Erik Klockar. Vi fick då en kollektiv utskällning för att det hade kastats någon slags smällare i korridoren vilket skulle leda till skåpsökning, polisanmälan och civil rättegång. Det låter som en fängelsefilm men det här skulle alltså bli vår framtid under 10 månader.

Vi fick senare höra att vi var lyckligt lottade i jämförelse med andra soldater. Vi var ju inte öronmärkta för speciella uppgifter. Vi kunde söka specialutbildningar och om vi visade framfötterna så kunde vi få riktigt intressanta tjänster. Det ville naturligtvis jag men det skulle visa sig senare att några sådana uppgifter inte existerade.

Vi fick också veta att vi skulle få sitta i fängelse om vi värnpliktsvägrade eller avvek. Efter avtjänat fängelsestraff skulle vi bli inkallade på nytt för att göra om värnplikten från början. Så skulle det fortsätta tills att vi hade blivit för gamla för att kallas in. Joakim Thåström skulle enligt befälen ha blivit inkallad tre gånger och suttit i fängelse tre gånger. "Arbete ger frihet" med andra ord. Nu när vi har tillgång till Internet kan vi enkelt syna lögnen. Joakim Thåström har bara suttit i fängelse en gång (3 månader) för pliktvägran.

En värnpliktig hade några månader tidigare fått avsluta sin värnplikt därför att han i protest hade skjutit 10 lösplugg i luften. Den personen skulle få starta om sin värnplikt från början fyra månader senare. Jag höll därför utkik efter en sådan person men naturligtvis var det bara ren lögn. Att personen hade skjutit i luften var dock sant.

Vi skulle naturligtvis också raka oss varje dag. Jag själv hade med mig min Philishave som jag hade fått i julklapp av min storebror. Den var dyr och den hade naturligtvis ett stort affektionsvärde för mig. En dag råkade jag lämna den på hyllan under en av speglarna i saneringsutrymmet. Jag hann gå de ca 40 metrarna till min säng innan jag kom på mig och gick tillbaka. Jag kan inte ha varit borta i mer än 40 sekunder men det räckte alltså för att den skulle bli stulen. För er som associerar värnplikten med kamratskap så kan jag meddela att det inte gällde på Ing 1. Lämnade man någonting utom uppsikt så försvann det på några sekunder. Nu fick jag alltså lära mig att raka mig med hyvel och det har jag gjort sedan dess.

Våra två månaders grundutbildning var hårda fast vi fick inte lära oss särskilt mycket. Det var mest marscherande, exercis (ibland över hinder, t.ex så skulle vi gå i takt över stora rishögar) och ålande. Vi fick skjuta totalt ca: 40 skott vilket var dubbelt så många som plutonen innan hade avverkat. Vi var i tjänst till mellan klockan elva och tolv varje veckodag utom fredag då man storstädar och åker hem över helgen vilket vi fick göra samtliga helger.

Eldöverfall

En dag var det dags att öva eldöverfall. Plutonen delades upp i två delar där hälften skulle skjuta på skjutbanan och hälften öva eldöverfall. Vi fick börja med att skjuta. Kinesen fick dock inte skjuta eftersom han hade skjutit ett vådaskott med lösplugg någon vecka tidigare. Han skulle istället öva eldöverfall två gånger. Efter skjutningen fick vi följa med furir Rönnlund in i skogen. Här skulle vi bygga egna bårar av pinnar från skogen. Efter det skulle vi genomföra eldöverfall. Först gick Rönnlund igenom övningen en gång och sedan skulle vi göra själva övningen. i övningen skulle någon bli skjuten och sen skulle vi bära iväg den skjutna på den bästa av våra hemmagjorda bårar. Kinesen som hade burit några timmar innan började såklart klaga och sa att han vägrade bära bår igen. Några värnpliktiga från vakten hade ställt om som B styrka ett hundratal meter bort. Det var naturligtvis kaos. Vi hörde inga order men eftersom vi visste vilka order som skulle ges så kunde vi ändå göra undefär vad vi blev tillsagda. jag själv såg ingen från B-styrkan så jag sköt inga skott. Kinesen blev naturligtvis den som blev skadad eftersom han skulle slippa bära igen. Vi andra fick bära den här feta kinesen mot skjutbanan medan furir Rönnlund jagade oss med tutande lastbil.

Tre dagar senare skulle vi öva eldöverfall med fänrik Hesselgren - på baksidan av kasernen. Jag blev utsedd att leda eldöverfallet vilket jag också gjorde. "Två fingrar höger om kasernen - ELD!" och sånt skulle jag skrika. Det sköts en gång och sen gick vi in. Det var helt oseriöst i jämförelse med furir rönnlunds övning. Ingen B-styrka och ingen tillbakaryckning till samlingsplats eller någonting. Det var lite som att gå en kock-utbildning i två år för att sedan gå en tvåtimmarskurs i att skära bröd efteråt.

Det finns naturligtvis en förklaring till varför det här hände. Ett par år tidigare hade kompaniet dödat en civil bilist genom att använda värnpliktiga befäl vid skjutövningar. Det blev de också fällde för efter att de hade ljugit ögonen ur sig vid en följande rättegång. Nu hade man alltså brutit på samma regel igen. Enligt gällande regler fick nämligen endast befäl med lägsta graden fänrik genomföra skjutövning och det här var alltså ett försök att i efterhand rätta till misstaget. Lite som att smälla någon på käften och sedan bjuda på tårta.

Skyddsvaktsutbildning

Någon gång mot slutet av den grundläggande soldatutbildningen fick vi genomgå några dagars s.k. skyddsvaktsutbildning. Syftet var förstås inte helt klart för oss ännu men det det visades sig senare att ett fåtal av oss skulle placeras för permanent tjänstgöring i vakten.

Skyddsvaktsutbildningen leddes naturligtvis av våra värnpliktiga befäl med furirsgrad som hade tjänstgjort en tid i vakten. Ett av de här två befälen, Peter Rönnlund, anställdes senare av 3:e kompaniet som expanderade kraftigt inför regementets sedan länge planerade nedläggning. Vi trodde dock att de var anställda som arbetade i verksamheten professionellt och det var ju också precis vad de ville att vi skulle tro. De hade egna kontor i befälskorridoren, åt på mässen, sov inte i de vanliga logementen o.s..v.

Utbildningen började med att vi skulle skriva på ett kontrakt där vi lovade att inte avslöja hemligheter o.s.v. Vi var så utmattade att ingen av oss läste igenom innehållet. Jag har fortfarande ingen aning om vad det var vi skrev på. Om vi inte skrev på skulle vi få göra obehagliga skitjobb medan alla andra vaktade. Det visade sig senare vara ren lögn eftersom ca: 80% av oss aldrig bevakade någonting alls.

Att matta ut interner är ett gammalt koncentrationslägerknep som även tyskarna använde. De använde sig av s.k. "idrottsaktiviteter" och när internerna var för trötta för att bry sig så var det enkelt att döda dem. Samma trick fungerar ju naturligtvis utmärkt om man vill att någon ska skriva på ett kontrakt utan att läsa igenom det.

En av mina gruppkamrater "Kinesen" ville inte skriva på. Han ville helt enkelt inte skriva på någonting alls och därför fick han gå ut från lektionssalen tillsammans med Peter Rönnlund under ca: 10 minuter. När han och Rönnlund kom tillbaka skrev han på motvilligt. Mats frågade Kinesen om vad som hade blivit sagt men då ville han inte prata om det.

Under utbildningen fick vi lära oss om att nödvärn kan sträcka sig ganska långt. Bl.a. är det tillåtet att skjuta en person som försöker stjäla ett vapen eftersom man kan anta att vapnet någon gång i framtiden kommer att användas mot en annan människa. Det är dock enligt förordning (1992:98) om användande av skjutvapen inte korrekt eftersom hotet måste vara "trängande".

Vi fick också lära oss att om en explosion sker vid ett skyddsobjekt och någon springer från objektet så skall han skjutas utan varning eftersom han per automatik anses vara skyldig till våldshandlingen. Min tolkning var dock att texten i provfrågan inte stödde antagandet och att utbildningen i det här fallet var rent livsfarlig.

Vi fick också lära oss att vem som helst som bor i ett hem får avvisa vem som helst som inte gör det. En 5-åring kan alltså avvisa sina föräldrars bekanta när denne anser att det börjar bli dags att avrunda festligheterna. Det stämmer inte heller eftersom målsman alltid bestämmer över en minderårig.

Vi fick också lära oss att om någon säger "Du är en gris!" så får man slå personen i ansiktet. Det därför att en förolämpning är en våldshandling. Det gäller dock inte om personen i fråga säger "Jag tycker att du är en gris" eftersom det då är en fråga om yttrandefrihet. Jag har inte kollat upp det här men det låter mycket underligt. Vi kan ju dock testa det här ganska enkelt:

Peter Rönnlund är en gris!!!

Ingen polisanmälan inlämnad? Nehe, då stämde det väl inte då.

Utbildningschef ÖvLt Arne Baudin gjorde även under den här tiden sitt enda framträdande. Han uppmanades oss att inte bry oss så mycket om lagen och i stället skjuta "om det kändes rätt". Skulle det senare visa sig att man handlat i strid mot lagstiftningen så kunde man fortfarande vara stolt i vetskapen om att man ändå hade handlat moraliskt korrekt. Att följa lagar och regler var alltså inte Arne Baudins högsta prioritering.

Även Fk Magnus Hesselgren berättade om sina erfarenheter av nödvärn. Enligt honom själv så hade han vid ett tillfälle varit på krogen där han hade hamnat i bråk med någon person. Personen hade slagit mot Magnus som då, med stöd av sin nödvärnsrätt, hade svarat med en ordentlig knytnäve. Personen hade då återigen slagit mot Magnus som då hade duckat vilket ledde till att en kvinna blev träffad i ansiktet. Magnus hade då tagit kvinnans nödvärn vilket gav honom rätten att slå personen en gång till. Hela historien låter som ett utdrag ur en Tom&Jerry-film och jag tror inte på den en endaste sekund.

Skyddsvaktsutbildningen var enligt dokumentationen 40 timmar lång. För att effektivisera så bakade man in befattningsutbildningen "vakt" i den inledande soldatutbildningen och så var det inte tänkt att man skulle göra. Man tjänade då en veckas arbetskapacitet.

Val av arbetsplatser

I början av vecka åtta fick vi välja någonting som kallades för "arbetsplatser". Vi fick gå en rundtur där man visade upp en del av arbetsplatserna. Alla verkade superruttna. Vem vill bära ut posten? Vem vill städa och skura? Vem vill klippa gräs? Vem vill vara vaktmästare i gymnastiksalen? Vem vill svara i telefonerna?

Vad är nu det här? Jag trodde den riktiga värnplikten skulle börja snart men tydligen så skulle vi ha arbetsplatser också. Den enda arbetsplatsen som verkade vettig var vakten men det var inte många som fick komma dit. Idag är även vakttjänsten att anse som grå arbetskraft och bemannas därför av civil personal.

Jag hade tidigare hört rykten om att namnskyltarna trycktes av en värnpliktig som satt i ett en städskrubb på Skolhuset. Shit vilken loser! Varför gör han det? Vad hade han gjort för att förtjäna det? Haha! Jag skrattade åt mig själv redan då. Än visste jag inte att det skulle bli jag som skulle sitta i den där lilla städskrubben och fräsa namnskyltar.

Soldatprov

Sista veckan var det "soldatprov" vilket betyder att man marscherar hela dagarna, bevakar tomma fält och sover på den frostiga marken marken utan tält eller sovsäck under fem dagar.

Inför den här övningen blev jag vald till "gruppchef" av min grupp. Vi skulle vara fyra grupper så grupp fem blev därför fördelad över grupp 1-4. En av de två soldaterna som jag fick var Henry, en storväxt bråkstake som ingen vågade göra någonting åt. Den andra var en finsk kille som jag hade råkat släppa en dörr på vid två tillfällen så han hatade naturligtvis mig redan från början. Vi kan kalla honom Sami. Totalt hade jag två sabotörer, en obstinat ordervägrare och en jubelidiot i min grupp som var på 11 personer. Mats var den enda som visade motivation.

När jag kallar folk för idioter så blir jag ofta uppmanad att motivera mig. Den flaskbottenbestyckade killen som vi kan kalla "Ålen" trodde att "kammonät" hette "kammarnät" och att "reglementsenligt" hette "regementsenligt". Han väckte mig en gång en halvtimme för tidigt därför han höll en klocka upp och ned. Mest korkat av allt var när han sköt på sen Knasens måltavla istället för sin egen för att sedan stoppa in fingret i loppet på sin AK-4 samtidigt som han tryckte på avtryckaren. Det blödde ganska fint man han gjorde i alla fall inte om det. Knasen hade alltså fyra hål i sin tavla efter tre avlossade skott medan Ålens tavla var i oskadat skick. Ingen vidare träffsäkerhet med andra ord. Ålen slarvade sedan bort ett av mina förplägnadsbidrag så han kostade mig med andra ord dessutom 1.500 kr.

Övningen förbereddes med vedhuggning för att sen övergå till packning av lastbilsflak. Soldat Bäng som arbetade med att lasta hade kommit på den briljanta idén att tejpa fast choklad inne i hjulen på lastbilen. Alla kunde dock inte lasta bilen samtidigt så jag fick order att exercera övriga soldater. Nu fick jag alltså nöjet att skrika på 40 personer. Givakt! Rättning framåt! Höger om! Framåt marsch! Ja ni som har gjort lumpen förstår. Jag hade naturligtvis ingen aning om vad jag höll på med och missnöjet växte till sig ganska snabbt. "Varför ska vi göra det här?" skrek någon i ledet. "Därför att furiren ha beordrat det!" - skrek jag tillbaka.

Övningen började med att vi skulle marschera till någon plats där vi skulle övervaka ett fält. Jag fick arbetsuppgiften "tidman" vilket då alltså betyder att jag ansvarade för att säga till när det var dags att ta rast var 40:e minut. Jag hade med mig mitt gamla dykarur som naturligtvis stannade hela tiden så det vart en hel del gnäll efter över en timmes marscherande. Jag försökte låna en klocka av mina kamrater men det var snudd på omöjligt. Jag fick lova att ersätta klockan med 5.000 kr eller vad det nu kan ha varit för att jag skulle få låna en.

När vi kom fram till fältet skulle vi sätta ut poster. Chefen, d.v.s. jag, skulle inte sitta post men jag gjorde det ändå därför att jag tyckte att det var taskigt att inte göra det. När jag själv satt mitt första vaktpass fick jag beröm av furir Peter Rönnlund för att jag hade släpat med mig min egen kikare.

Allt skulle vara superhemligt, tyst och mörkt men trots det så startade de två bråkstakarna, Henry och Sami en eld bakom en sten så att vår furir inte skulle se den. Problemet var bara att den andra gruppen låg och bevakade oss från andra sidan fältet och från deras håll syntes elden tydligt. Vid nästa vaktpass gömde de sina vapen i skogen för att gå till Järna och handla chips.

När vi hade ätit vår middag ur konserver beordrade furir Peter Rönnlund att vi skulle gräva ner skräpet och sen inte säga någonting om det till någon. "Som ni märker så tar även ibland JAG genvägar" - sa han. Nu skvallrar jag ändå. Trots att jag är vegetarian så åt jag en del ur någon äcklig köttburk.

På natten skulle vi hämta vatten vid någon plats som var ruskigt dåligt beskriven. Nu blev Henry av någon anledning utsedd till chef över det projektet. Vi hittade inte vattnet så istället lyfte vi på brunnslock på sommarstugetomter i området. Alla vi hittade var helt fyllda med äckligt mögel. Det slutade med att Mats knackade på en stuga för att be om vatten. Efter 20 minuter kom han tillbaka med alla vattenflaskorna fyllda och en påse med godis. Då hade någon redan hittat vattenkärlet som vi släpade tillbaka. Henry gav order om att godiset skulle fördelas mellan de som var närvarande och sen skulle vi inte säga någonting om det. Mats tyckte att det var odemokratiskt att inte dela med sig med de andra medan jag själv tyckte att det var helt okej.

Sova fick vi göra på marken utan sovsäck eller tält. Jag vet inte hur kallt det var men det var frost på marken.

Nästa dag skulle vi marschera vidare till en sjukvårdsövning. Vi hörde någon smäll och sedan skulle vi transportera skadade personer till någon bil. Jag själv fastnade vid bortkanten av övningen tillsammans med Fk Magnus Hesselgren som spelade rollen "ryggskadad". Som jag förstod det så hade andra högre prioritet så Magnus fick ligga på den iskalla marken i säkert en timme. Vår furir Peter Rönnlund blev "skjuten" i pannan med rödpenna därför att han skulle göra högskoleprovet, troligtvis med dåligt resultat eftersom han fortfarande arbetar inom Försvarsmakten.

På den här platsen skulle vi sedan sätta upp vaktposter. Plutonen delades upp på två platser. Grupp 1 och min grupp vid en eldplats samt grupp 3 och 4 med den andra furiren vid en annan. Nu skulle jag alltså hålla reda på mina soldater själv eftersom vår furir inte var närvarande. Naturligtvis så kunde jag inte hota med anmälan för ordervägran eller skvallra för högre befäl, det rörde sig ju trots allt om våra kamrater.

Sami frågade rakt ut "Var är furiren?". Utan att tänka så svarade jag "Furiren är död!" och då blev Sami ännu mer förbannad på mig därför att jag var så korkad. Han ville naturligtvis veta var han var i verkliga livet. Han ville väl helt enkelt veta om det fortarande var fritt fram att bete sig som en vilde.

Jag gjorde en postlista som återigen även inkluderade mig själv. Henry ville sitta med tre kamrater istället för två. D.v.s. tre timmar med tre personer istället för två personer i två timmar. Jag skrev om hela listan så att det skulle fungera. Jag var naturligtvis tvungen att kontrollera så att alla var på sina poster hela tiden vilket gjorde mig ännu mer hatad. Jag beordrade vid ett tillfälle Henry att flytta sin otillåtna eld så att vår furir (d.v.s. den andra gruppens furir som nu var chef över samliga soldater) inte skulle se den.

Postlistan försvann naturligtvis ganska snabbt så jag fick hålla mig vaken hela natten för att placera ut posterna manuellt. Senare fick jag reda på att en person ur grupp 1 medvetet hade suttit på listan bara för att sabotera för mig. Det var samma person som senare skulle få en veckas kvarsittning när alla andra fick mucka. Jag blev dessutom informerad av Henry om att han och Sami hade bytt grupp från min till grupp 1 och därför inte skulle ingå i min postlista vilket var ren lögn.

När det levererades mat till förläggningen försvann det snabbt ett par limpor och det skulle inte delas ut någon mat förrän brödet hade kommit till rätta. Naturligtvis var det Henry och Sami som hade stulit varsin limpa från den redan mycket snåla ransoneringen. Vi fick istället order om att äta smörpaketen med salt för att få i oss kalorier och för att hålla vätsketrycket.

Jag satt som sagt post precis som alla andra men var även tvungen att ständigt springa andra ärenden. Varje gång jag kom tillbaka till elden så blev det bråk därför att ingen ville flytta sig. En gång sa jag sa till en av killarna från grupp 1 att flytta sig en aning därför att jag var chef och jag alltid ska ha en garanterad plats vid elden. Regeln är alltså att chefen ska ha den bästa platsen vid en förläggning, det hade vi lärt oss redan första veckan. Henry, som låg ett steg bredvid, reste sig då och hotade skrikande att "slita ut mina inälvor". Då sket jag i det där med elden, det var helt enkelt för jobbigt. Jag lade mig istället på en hög med granris där jag höll mig vaken så att kunde fördela ut vaktposterna vid rätt tidpunkter.

Eftersom vattnet var slut smet två personer från grupp 1 iväg för att leta efter regementets skjutbana där det fanns en vattenränna. Vattenrännan var tyvärr avstängd för vintern så istället klättrade de över staketet till regementet där de fyllde på ett antal vattenflaskor. När de ändå var där så tog de en ordentlig långdusch också. Det var lite nervöst att vänta på att de skulle komma tillbaka, om de över huvud taget skulle hitta tillbaka. Det hade ju blivit problem om vi hade fått order att bryta förläggningen. Efter ca: tre timmar kom de dock tillbaka med fyllda vattenflaskor och snygga frisyrer.

Den närvarande furiren måste ha uppfattat att det var krångel i vår grupp så han kallade till sig alla gruppchefer och undrade om någon ville bli avbytt. Jag sa att jag ville det. Furiren undrade vem jag tyckte skulle ta över och jag fick den briljanta idén att Henry kunde bli chef. Det hade ju ändå fungerat vid den nattliga vattenhämtningen. Jag skickade iväg Henry till furiren och när han kom tillbaka var han riktigt förbannad. Han ville verkligen inte stå ut med samma sak som han hade utsatt mig för. Jag skickade istället Mats som då blev chef under resterande delen av övningen. Av någon anledning så lyssnade de bättre på honom.

Nästa dag marscherade vi vidare. Nu skulle vi bygga en krigsbro 4 vilket är rena utmattningsarbetet. I praktiken så springer man fram och tillbaka bärandes på över 200 kg tunga metallbitar. Nu var vår furir tillbaka och anarkin återkallad. Jag skulle sitta på post när det var tid för mat men jag lyckades övertala en kamrat att värma på en soppa till mig. Jag fick inte tillfälle att dricka den så den fick bo i termosen ett tag.

Den följande natten marscherade vi iväg till vad som skulle bli en en nattlig skjutövning med 10 skott. Jag själv förstod dock inte att jag var på väg till en skjutbana då jag hallucinerade kraftigt. När jag hade ögonen öppna rörde sig hela världen i ett konstiga regnbågsfärgade mönster vilket gjorde att ville kräkas. När jag stängde ögonen så flög jag över någon slags datorspel där små soldater sprang runt på grön bakgrund. Jag försökte behålla förståndet genom att växla mellan de två lägena. När en lysraket flög upp i luften och alla andra började skjuta insåg jag att vi genomförde en skjutövning. Jag sköt mot det enda jag kunde se. Efter sju skott misstänkte jag dock att jag sköt mot de vita siffertavlorna som sitter ovanför skjutbanan. Måltavlorna måste alltså befinna sig något under siffertavlorna. Tre skott rakt ner i backen blev resultatet enligt mina kamrater som hade sett kulorna blixtra mot gruset.

Man kan ju tro att det var roligt att hallucinera i skogen men det är det inte när man känner sig så pass sjuk. Bilderna som jag såg var i det närmaste knivskarpa men jag var inte i något tillstånd att uppskattada dem. Tillståndet kan nog i det närmaste jämföras med att se saker som inte finns under en ordentlig snurrfylla.

Efter övningen fick vi marschera till någon underjordisk bunker med en massa skyttegravar runt. Här skulle vi också stå på post. Jag såg tre militärer som låg stilla bara några meter framför mig. Den här hallucinationen var så skarp att jag var tvungen att hämta en kamrat. "Ser du någonting här?" - frågade jag. Han stirrade koncentrerat i några sekunder innan jag avbröt honom. "Nä, men då var det ingenting, du kan gå tillbaka." - sa jag. Såg han inte det där så var det uppenbarligen inte verkligt. Han tittade på mig förvirrat för att sedan gå tillbaka till sin post.

Efter det såg jag en röd skåbil som åkte fram och tillbaka på ca: 100m avstånd. Problemet jag hade med den var att den inte lät någonting, dessutom så verkade det som att den körde mitt i skogen. Kunde det ändå gå en väg där borta? Jag tittade på skåpbilen under några minuter. Jag undrade verkligen om den fanns i verkligheten. Plötsligt så ändrades bilen till en mer sportbilsliknande form. Då förstod jag att den inte fanns i verkligheten och gav totalt upp på att försöka bevaka.

Direkt efter vaktposttjänsten var det dags för mig att sitta eldpost i bunkern. Jag sa att jag inte skulle klara av det men det var tydligen inte en godtagbar ursäkt. Insidan av bunkern såg ut som en av lång potatiskällare med stentak i krälhöjd. Där fanns en kamin i varje ände och jag skulle bemanna den yttre. Aja. Nu fick jag väl i alla fall tillfälle att dricka min soppa som jag hade i min termos. Någon hade naturligtvis krossat min termos så det vart soppa på glassplitter. Som tur var höll ytterdelen tätt så jag slapp i alla fall få soppa i alla mina kläder.

Där satt jag och stirrade på kaminen tills att folk började klaga på att det var för kallt och att jag måste lägga ved i kaminen - som om jag inte hade fullt upp med att bara existera.

När det var dags att sova så fick jag naturligtvis inte plats i bunkern utan fick sova utanför. Jag var helt enkelt för sjuk för att orka bråka om någon liggplats inomhus.

Dagen efter skulle vi bevaka skyttegravarna hela dagen, då gick det bättre. På kvällen skulle vi göra en stor brasa åt "luftvärnssoldater" som skulle passera förbi. Det kom naturligtvis aldrig några sådana soldater. Istället kom Kn Erik Klockar för att dela ut arbetsplatserna. Jag skulle vara på Skolhuset men jag förstod inte riktigt vad det innebar men det skulle ju visa sig senare. En kille som kallade för Marmelad försökte byta sin plats på Servicekontoret med min. Jag frågade vad man gjorde på Servicekontoret. Han sa att man "sålde block, pennor och batterier och sånt" och det lät ju riktigt konstigt. Jag blev misstänksam och behöll min plats. Om han ville ha min plats så måste den ju vara bra. Det bjöds även på varm korv men eftersom jag var vegetarian så åt jag bara några korvbröd.

Dagen efter marscherade vi tillbaka till regementet.

Slut på "grundutbildningen"

När jag tänker tillbaka på vår grundutbildning så reagerar jag mest på att vi egentligen inte övade någonting tills det fungerade. Vårt enda "eldöverfall" hade slutat med kaos. Mitt sikte var fortfarande inte ställt. Vi hade endast slagit upp tält två gånger och det hade tagit timmar att få upp det. Vi hade aldrig skjutit automateld. Vi hade inte ens påbörjat grundläggande skjututbildning (s.k. PEK). Vi hade aldrig kokat någon tallbarrssoppa. Vi hade aldrig kastat någon granat. Vi hade aldrig ens fått se något annat militärfordon än en vanlig lastbil. Vi fick faktiskt inte ens bära kniv trots att sådan enligt papprena ingick i grundutrustningen. Vi förbrukade uppskattningsvis endast ca: 200kr i material per soldat i form av kulor och lastbilsdiesel. Men, det här var ju bara "grundutbildningen". Nu efter 8 veckor började ju den riktiga värnplikten (36 veckor), eller hur?

Jag vill här bara tillägga att våra värnpliktiga instruktörer inte var dåliga befäl, de var faktiskt bättre, mer motiverade och förmodligen mer kunniga än övriga anställda befäl på 3:e kompaniet, Ing 1. De utgav sig dock för att vara riktiga befäl vilket är bedrägligt.

7.5 eller 10 månader? 4 repmånader?

Förvirring, lögner och repmånader

Under grundutbildningen dök det upp en märklig fråga. Många värnpliktiga hade ställt in sig på att göra värnplikten under endast 7.5 månader. Anledningen var att det stod 7.5 + 2.5 månader på vissa inkallelseordrar. På min stod det dock tydligt 10 månader.

Befälen på 3:e kompaniet kunde inte svara på varför det var så. Värnplikten skulle ju uppenbarligen vara 10 månader. Dagen efter hade frågan utretts. Det var nämligen så att vi gjorde vår repetitionsutbildning (s.k. repmånad) sammansatt med vår ordinarie värnplikt - för att vi "skulle slippa göra den sedan".

Vi blev också informerade om att vi inte skulle bli krigsplacerade. Vi använde detta argument flitigt när vi vid uppställningarna krävde att våra befäl skulle berätta för varför vi behövde vara där.

Mysteriet löst

Förklaringen är enkel. Befälen på kompaniet hade inte uppmärksammat den nya lagen om totalförsvarsplikt. De visste helt enkelt inte att den existerade trots att den nu var 2.5 år gammal!

Den nya lagen saknar begränsningen på 7.5 månader för depåvärnpliktiga och begränsade i stället repetitionsutbildningen. Utbildningen som var kombinerad av 7.5 mån och hela fyra repmånader förlängdes nu till 10 månander vilket då inte inkluderade någon repmånad. Båda grupperna skickades dock till exakt samma utbildning vid exakt samma tillfälle där befälen uppenbarligen inte ens förstod att de två grupperna hade helt olika tidsplanering för sin tjänstgöring. Det här bevisar mycket tydligt hyckleriet med de påhittade repmånaderna.

Den nya lagen tvingade även försvaret att krigsplacera samtliga värnpliktiga. Det förklarar varför jag blivit krigsplacerad i en tjänst som jag aldrig hade verkat i. Självklart meddelade man oss aldrig om våra krigsplaceringar, risken för protester var väl helt enkelt för stor.

Det var första gången som vi fick uppleva att Ing 1 glömde bort att det fanns lagar och regler i det här landet men då pratar vi ju också om en av de få arbetsplatser som faktiskt tillät supande på jobbet.

Men vänta nu...

Jag mönstrade alltså sommaren 1994, då blev jag placerad på 10 månaders vakt/depå-utbildning. Det strider alltså mot värnpliktslagen som fortfarande gällde fram till 1 juli 1995. Den nya lagen antogs inte av regeringen förrän 1 juni 1995. Det betyder en av två saker: Antingen så visste pliktverket om att lagen skulle ändras långt innan ärendet ens hade behandlats av regeringen eller så mörkade man alltså det pinsamma faktumet att vår värnplikt bestod av 7.5 mån + 4 påhittade repmånader.

En tredje trolig förklaring skulle ju kunna vara att Ing 1 som vanligt sket i lagar och regler och därför begärde värnpliktiga för 10 månaders värnplikt. Om någon på Pliktverket upptäckte lagbrottet och justerade det så kan det även förklara varför vi hade två helt olika tidsupplägg för utbildningen (enligt lagen är ju det som vi kallar för värnplikt alltid grundutbildning). Man skulle ju kunna tänka sig att man bara behöver fråga Pliktverket om hur det här fungerar men det kan de faktiskt inte svara på eftersom de bara kan se mina uppgifter i sin databas.

Arbetsplutonen

Första dagen efter grundutbildningen var jag stolt och full av förväntan. Nu var vi äntligen riktiga soldater istället för "glitter". Vi hade dessutom fått små märken för det soldatprov som vi hade genomfört.

På morgonen första måndagen skulle vi ställa upp med "Arbetsplutonen". Det lät ju inte direkt sådär superglamoröst men jag visste ju inte vad det skulle innebära. Vi hette numera inte längre grupp 1,2,3 o.s.v. som vanliga soldater gör. Instället hette vi "logement" 1,2,3 o.s.v. Ordet "Arbetspluton" låter en aning korkat men vi kan ju ta reda på vad det egentligen innebär. Här är en icke komplett lista på ett antal "Arbetsplutoner" och "Arbetskompanier" som vi har haft i sverige:

http://www.marxistarkiv.se

Känner du igen årtalen? Första arbetskompaniet upprättades i Storsien i Sverige under finska vinterkriget. Hit förde man marxister, radikala socialdemokrater och andra säkerhetsrisker för att tvinga dem att arbeta med värdelösa uppgifter som t.ex. sophantering och gropgrävning (d.v.s. sina egna gravar). De var med andra ord koncentrationsläger. Om tyskarna hade valt att gå in i Sverige istället för att bara åka igenom så hade de här människorna varit på första tåget till Auschwitz.

Nu hade vi alltså fått en koncentrationslägerbeteckning. Det förstod ju naturligtvis inte vi, för oss lät det bara korkat.

Till vänster: 6. ingenjörkompaniet 1939-1941 - Spökbrigaden utbildades av Kungl. Svea ingenjörkår (Ing 1) i Stockholm. Till höger: Waffen SS Totenkopf Auschwitz.

http://www.beredskapsmaerken1939-1945.se/ingenjor.htm

Eftersom utbildningschef ÖvLt Arne Baudin föreläser och skriver böcker om militärhistoria (Krigets traditioner ISBN 9789186137090) är det också uppenbart att namngivningen inte var ett olyckligt misstag. Man kan ju tvärt om misstänka att det rör sig om någon slags koncentrationslägernostalgi.

Arbetsplats: Skolhuset

utbildningsledare: Sune Lind

utbildningen längd: 8 månader

bemanning: 2 värnpliktiga och 1 arbetsplatsbefäl (civil eller militär)

utbildningsmetod: fräsa namnskyltar, städa och bona lektionssalar, ta id-foton, gravera blodbrickor, köra projektor i filmsalen (från VHS) samt sätta upp FN-flagga och PA-system för FN-ceremonier i gymnastiksalen

motivation: "Jag vet ju att du egentligen inte vill vara här men du får ju i alla fall kämpa för freden." - Sune Lind (utbildningsledare, Skolhuset)

Efter att ha hallucinerat i den frostiga naturen under fem dygn var det skönt att få vara inomhus ett tag... riktigt skönt. Jag fick inget av mina egna önskemål om arbetsplats, i stället blev jag hänvisad till någonting som kallades för Skolhuset. Marmelad som hade haft Skolhuset som förstahandsönskemål fick alltså inte platsen men jag som inte ens hade Skolhuset som något av mina önskemål blev alltså placerad där. Varför kommer ni snart få veta.

Det var stor skillnad mot 3:e kompaniet där man ständigt förde konversation i utskällningsform. Hade man tagit bort uniformerna så hade man aldrig misstänkt att Skolhuset var en del av en militär verksamhet.

På skolhuset arbetade redan en värnpliktig som vi kallade för "Stockis", som var barndomsvän med Marmelad. Han visade mig hur man fräste namnskyltar och hur man startade projektorn i filmsalen. Det tog väl ca: 20 minuter. I projektorrummet fanns det två 35mm projektorer men det fanns tydligen inte någon film så vi fick nöja oss med VHS och Betamax. Med närmare eftertanke så fanns det nog inga Betamax-filmer heller.

Anledningen till att just jag hamnade här är enkel. Det var nämligen inte alls som lögnaktig hög med skit ÖvLt Jerker Svenson på Swedint påstår: Att jag fick en tråkig arbetsplats eftersom jag var korkad och omotiverad. Stockis företrädare (som hade ett namn som olyckligt nog lät som "Engine Motor") hade lämnat en del 3D-renderingar och annat kreativt på datorn vilket vittnade om hans datorvara. Stockis hade ingen datorvana och min tänkta efterträdare hade inte heller någon koll på datorer. Mönstret blir alltså: datorvana-ingen datorvana-datorvana-ingen datorvana. Det är alltså uppenbart att minst en person med datorvana skulle finnas på Skolhuset vilket verkar ju vettigt. Jag var alltså där p.g.a. min kompetens (som också finns dokumenterad på mitt betyg) och jag får ändå höra motsatsen av Swedint. Marmelad fick med andra ord inte sitt önskemål eftersom han inte hade någon datorvana - trots att han, till skillnad från mig, faktiskt hade ansökt om att få vara just där.

Stockis berättade även att Kompanichef Erik Klockar hade haft fest på mässen med sina kompisar och att de hade blivit tvingade att arbeta i Eriks trädgård på hans landställe. Tre gånger har jag hört om befäl som har använt värnpliktiga i trädgården. Alla tre har av någon anledning varit av graden kapten. Jag vet inte varför. Kanske är det någon slags grej som de gjorde av någon anleding. Festen på mässen med hundföreningen blev dock dokumenterad som ett möte för "Svenska Beagleklubben" och jag har tagit del av protokollet inklusive deltagarlista. Svenska Beagleklubben hade naturligtvis ingenting på ett militärt skyddsobjekt att göra.

Skolhuset leddes av Sune Lind. En 54-årig löjtnant (senare kapten på Swedint) som skulle gå i pension ett par år senare. Sune bar mössa inomhus och hade ofta händerna i fickorna som alla var vidöppna. Om vi värnpliktiga hade glömt en ficka öppen fick vi en utskällning så det stod härliga till men om man var löjtnant så var det tydligen inga problem. Sune hade sålt hela sitt liv till militären men han hade bara lyckats uppnå löjtnantsgrad. Egentligen var han bara fanjunkare vilket är en underofficersgrad (d.v.s. grad för värnpliktiga) men han hade blivit befordrad per automatik när graden togs ur systemet år 1983. Några av hans skjortor bar fortfarande en fanjunkares gradbeteckning. Löjtnant Sune förde alltså befäl över mig och Stockis och ingen annan, d.v.s. två värnpliktiga som gjorde en persons arbete.

Sune själv ansåg att han hade blivit förbipasserad därför att han hade haft för många åsikter som hade skurit sig med regementsledningens. Det kan ju stämma till en viss del. Sune var ganska uppriktig och oförsiktig. En gång gick han in på Swedints Baltbat-avdelning och skrek högt: "Finns det inte en enda riktig svensk här!". Hela avdelningen, som bestod av endast inv.... nysvenskar, hade stannat upp och stirrat på honom. En annan gång sade han till regementschef överste Christer Wulff att han borde skaffa "senilsnören" så att han inte skulle slarva bort sina glasögon. Mest troligt är dock att de här gamla löjtnanterna aldrig blev graderade därför att de inte ens var riktiga löjtnanter.

Wikipedia: Fanjunkare
http://sv.wikipedia.org/wiki/Fanjunkare

Sunes chef hette Gustaf Bartoll och även han hade löjtnantsgrad. Den några år äldre Gustaf Bartoll förde befäl över "Servicekontoret" där tre värnpliktiga delade ut regementets post, skötte utlåning av skolböcker, kopierade papper samt sålde batterier och div. kontorsmateriel. Totalt förde löjtnant Gustaf Bartoll befäl över fem värnpliktiga och en löjtnant.

Första gången jag träffade Bartoll var när jag blev ditskickad för att "anmäla mig". Jag letade mig fram till Servicekontorets lastkaj som låg på baksidan av matsalsbyggnaden. Där fann jag Lt. Gustaf Bartolls smala kontor. Gustaf satt längst in tillbakalutad i sin stol klädd i den gamla M59-uniformen som hade utgått för flera år sedan. Jag anmälde mig i enskild ställning på regelrätt avstånd- innanför dörren precis som man skulle göra. "Jaha - det är du som är Holländaren?" sade han med auktoritär ton. Jag är visserligen inte från Holland men det kunde han ju få tro om han ville.

Aja, nu satt man i alla fall där och tryckte namnskyltar - i kamouflageuniform - inomhus. Jag fattade inte riktigt vad själva poängen var men jag försökte fortfarande visa framfötterna.

När Sjukstugan beställde s.k. blodbrickor, sådana där som man har runt halsen ifall man skulle behöva blod, så sprang jag med dem över halva regementet och sen sprang jag hela vägen tillbaka. Jag tänkte att det var ett bra tillfälle att hålla kondisen uppe inför nästa övning eftersom det knasade lite gången innan.

Vid arbetet vid namnskyltsmaskinen användes hörselskydd. Inte de militära utan vanliga skydd som man kan köpa bygghandeln. Rent tekniskt så är det lite konstigt eftersom hörselskydd ingår i soldatens utrustning. Om det här hade varit en militär syssla för soldater så hade man naturligtvis använt de militära hörselskydden.

Under veckan ringde min pappa till min personsökare. Mobiltelefoner var nämligen inte helt vanliga än. Vid den här tidpunkten så hade tjänsten "SMS" bara existerat i ca: en månad. Jag talade i alla fall om för min pappa att jag nu satt och tryckte namnskyltar vilket var en trevlig paus från att be omkringföst utomhus från morgon till natt. Han svarade med ett besviket neeeeej! Jag förstod inte riktigt varför, det var ju ändå en av de bättre arbetsplatserna. Han skämdes naturligtvis över mig eftersom det i hans öron lät som att jag hade blivit bestraffad eller bortsorterad.

Efter en vecka ställde jag dock frågan:

(Jag) "Hur länge ska vi göra det här?"

(Lt Sune) (tittar på mig som om jag vore en dum åsna) "Vad menar du?"

(Jag) "Ska vi inte ha några övningar eller nåt?"

(Lt Sune) "Nej, jag tror inte det."

(Jag) "Det är alltså det här jag ska göra hela resten av värnplikten?"

(Lt Sune) "Ja"

Sådärja! Då var man dömd till 8 månaders straffarbete. Straffet för att avvika var fängelse och omrekrytering till samma värnplikt tills att man hade blivit för gammal för inkallning. Redan vecka 9 av 40 så sa man alltså rakt ut, utan att skämmas, att det skulle inte bli någon mer "övning".

Från och med nu så ljög jag för alla vänner och bekanta om vad jag egentligen gjorde. Till min pappa meddelade jag att jag hade blivit flyttad till Swedint som arbetade med FN. Det lät ju fint och om han kunde säga det till grannarna så slapp i alla fall han skämmas. Helt okej var det nog inte eftersom han uppmanade mig till att fråga om en stabstjänst i FN-styrkan när jag ändå var där. Nöjdast hade han väl varit om jag hade fått benen bortsprängda av en bosnisk landmina eller nåt.

En kväll då jag umgicks med en kompis (som lagenligt hade blivit placerad i utbildningsreserven och därför nu pluggade på universitet) så sa jag någonting i militärjargong. Det kan ha varit någonting i still med "Vet du hur man gör? - Man gör rätt!" Problemet var bara att han hade en kompis som hade gjort lumpen på Ing 1 ett år innan som växelreceptionist och den personen hade naturligtvis avslöjat vad man gjorde på Skolhuset. Svaret jag fick tillbaka var: "Äh! Lägg av! Du sitter ju ändå bara och trycker namnskyltar!". Det tog i hjärtat kan jag meddela. Det var ju nämligen sant. Jag var tvingad att gå dit klädd i stridsuniform för att bli behandlad som skit under hot om fängelse men jag fick ju ändå inte vara soldat. Det var mer som att jag var tvingad att låtsas vara värnpliktig.

Nu sprang jag inte längre med blodbrickorna till sjukstugan längre eftersom jag var otroligt besviken. Naturligtvis så blev jag anmäld av sjukpersonalen för att jag var "otrevlig" så Sune gav mig en utskällning. Jag fattade inte riktigt vad jag hade gjort som var så otrevligt så vid nästa tillfälle frågade jag en av syrrorna. Vad de hade menat var att jag inte längre var "lika trevlig som förut". Man skulle alltså inte bara följa order på Skolhuset, man måste vara trevlig också.

Ironiskt nog så sålde vi inte de klämmor som namnskyltarna skall fästas på, de fick man i stället handla i förrådet. Många av våra "kunder" tyckte att detta var mycket underligt men anledningen var att vi i så fall hade kunnat göra namnskyltar till oss själva. Det gjorde vi såklart ändå eftersom det fanns en stor obevakad låda med klämmor uppe på Swedints personalavdelning.

Det blev en hel del av vad Sune kallade för "svartjobb", d.v.s. fräsning av namnskyltar utan beställningsformulär Anledningen var att de andra värnpliktiga var så rädda för kompanichef Kn Erik Klockar att de helt enkelt inte vågade be om en ny namnskylt om de tappade bort en. Några ville också ha extra skåp och de fick man genom att sätta en namnskylt och ett lås på ett tomt skåp.

En dag tog jag en kniv med mig från matsalen. Den satte jag i gravyrmaskinen och skrev mitt namn på den. Jag tittade med spänning på vad som skulle hända. Till min förvåning så fungerade det alldeles utmärkt trots att kniven hade en svängd form. Kniven tog jag sedan med mig tillbaka till matsalen där den hamnade i disken med alla andra bestick. Jag testade senare att skriva mitt namn på en matlåda av metall men den frätte sönder i diskmaskinen så tyvärr har jag inte kvar den.

Det verkade också som att någon på Swedint hade fått för sig att jag hade en kopiator på kontoret för det kom folk med jämna mellanrum och begärde kopior. Till slut blev jag så trött på det att jag gjorde en röd skylt med texten "JAG HAR INGEN KOPIATOR!". Den satte jag framtill på disken så att den kunde ses direkt när man kom in på kontoret. Tyvärr verkade det som att kompanichef: Kapten Erik Klockar ändå misslyckades med att upptäcka skylten eftersom jag ändå blev utbildad till och krigsplacerad som papperskopierare.

Anledningen till att vi inte hade någon kopiator var att Lt Sune hade blivit ertappad med att kopiera någon slags spelsystem (hästar eller lotto eller någonting i den stilen) och därför hade Skolhusets kopiator blivit konfiskerad. Istället använde han kopiatorn på Servicekontoret. Om Sune själv tjänade pengar på den här olagliga bisysslan eller om det bara var ett nöje vet jag ingenting om, troligtvis så var det bara på skoj. Vadslagningsverksamhet på arbetstid med regementets utrustning verkar dock inte ha varit enligt "gällande regler".

Jag själv var med och spelade när jag blev tillfrågad. Stockis var ju uppenbarligen med så det fanns en viss risk att han skulle bli favorit och jag hackkyckling om jag inte spelade. Normalt spelade jag själv aldrig. Jag växte upp med en s.k. "enarmad bandit" på rummet. Jag kunde aldrig gå med vinst på den och det har format min uppfattning om spel. Efter en månad tog jag dock mod till mig och meddelande att jag inte längre ville vara med eftersom vi inte hade vunnit något. En vecka senare hoppade även Stockis av. Jag vet fortfarande inte vad vi spelade på. Det kan ha varit hästar eller lotto. Jag var så ointresserad att jag aldrig ens ställde frågan.

Ibland när Sune ville vara ifred för att kunna bräcka sitt rekord i MS-Patiens så blev vi skickade på promenad till vattentornet. När vi gick ut genom vakten blev det alltid pådrag. Det skulle kollas legitimationer och det skulle ringas ner till Sune för att verifiera att vi hade fått tillstånd att lämna området. Eftersom Sune spelade på tid så dröjde det ofta innan han svarade. Oss trodde man inte på. In kunde man alltid komma utan att legitimera sig, även utan uniform, om man bara följde med strömmen som gick av bussen på morgonen. Ut däremot var mycket mer komplicerat.

Skolhuset bemannade även projektorn i filmsalen och polaroidkamerorna i fotorummet som låg vid ingången till matsalen. Det var egentligen bara en videobandspelare som var kopplad till en videoprojektor i taket. Där kunde man få sitta i "draghålet" i timmar och bara vänta på att få trycka på play-knappen. Draghålet kallades så eftersom hela salens ventilation verkade gå genom den lilla tittgluggen. Det var lite som att sitta i en vindtunnel. Här skev jag en dag vad som kan anses vara den första versionen av den här webbsidan: "Soldatbekännelsen".

Det började med att jag ritade av regementets logo på en rulle toalettpapper. Det följdes av mina tankar, funderingar och lustiga påhitt som relaterade till värnplikten. Jag erkände t.ex. att jag hade smitit in en dag genom vakten gömd i en av Transportavdelningens bilar därför att jag inte ville lämna in min legitimation i vakten. Det blev nästan tio meter innan jag fick trycka på play-knappen. Rullen lämnade jag i projektorrummet där den hittades några veckor senare av Sune som konfiskerade den. Enligt Stockis så tyckte han att den var ganska rolig så den fick stå på Sunes kontorsbord under flera månader.

I fotorummet tog vi vad vi trodde var id-foton med Polaroidkameror från 70-talet (eller nåt). Det tog väl en minut att fotografera en person. "Säg ost!" - brukade jag säga innan jag knäppte av. Objekten var väl inte direkt de skarpaste knivarna i kökslådan men några förstod och skrattade. Ytterliggare två minuter brukade gå åt till att lyssna på om hur mycket smidigare det hade varit om vi hade haft en digitalkamera. För er kids som kanske inte vet kan jag berätta att företaget Polaroid hade som strategi att sälja asbilliga kameror för att sedan ta hutlöst betalt för filmen. Varför vi inte hade någon annan kamera vet jag inte. Man ser ju dock resultatet inom en minut med en Polaroid. Kvaliteten blev dock ganska dålig. Vi tog ett tiotal bilder till kompisar för deras körkort men de flesta blev underkända. En digitalkamera var nog för avancerad för att Sune skulle kunna lära sig den. Själv gissar jag att den främsta anledningen var att man kunde göra ett pålägg på priset när man sålde tjänsten eller filmen. Av den anledningen spelade egentligen inte inköpspriset någon roll, Swedint var ju ändå tvingade att köpa tjänsten. Om pålägget var baserat på inköpspriset så var det tvärt om bättre att sälja dyr film än billig. Senare fick vi veta av en inryckande utlandssoldat som inte hade följt utstakad rutt att Swedint själva gjorde sina legitimationer med en digitalkamera på PERS-avdelningen. Jag gick naturligtvis dit och fick en egen legitimation utskriven, självklart med "protected status". Vad våra bilder skulle användas till vet jag inte men de var väl för något arkiv antar jag.

Gissningsvis så kostade filmen ca: 15 kr per foto. Vi säger att vi tog fyra kartor svart/vit och två kartor i färg per person. Ibland var det mer och ibland mindre, det följde inget logiskt mönster. Jag hittar på att svartvit kostade 10 kr. 1.000 soldater ryckte in till BA07 så då kan vi räkna ut att kostnaden bör bli ca: 70.000 kr för en inryckning. En enormt fin digitalkamera hade då alltså betalat sig själv med råge vid en enda inryckning om det hade varit en prisfråga.

Polaroid MiniPortrait model 403

En toalettrulle i projektorrummet

En dag när jag satt i projektorrummet och väntade på att få order att trycka på play-knappen på videobanspelaren så började jag rita Ing 1s logo på en toalettrulle. När jag var färdig med den så skrev jag ner det första som dök upp i huvudet och det blev en ganska lång redogörelse för vad som hade hänt den morgonen och förmiddagen. Dokumentet skrevs 19:e november år 1996. Den toarullen finns arkiverat hos Armémuseum på Riddargatan 13 i Stockholm. Så hur hamnade min toalettrulle hos Armémuseum? Jo, min chef Sune Lind hittade rullen och tog med sig den in på kontoret, där stod den på hans bord ganska länge men sen försvann den någonstans, förmodligen så blev den kasserad. Det visade sig dock vara en felaktigt antagande. Sune var nämligen ansvarig för att hålla reda på Ing 1s museum och han måste ha tillfört rullen till samlingen och när regementet, förlåt - kåren, lades ner så hamnade allt hos Armémuseum i Stockholm.

"Varför ligger det en toarulle i biografmaskinrummet? Här sitter jag och tänker på mitt lilla liv. En malaj som fryser för det drar så. Har jag halsfluss eller bara ont i magen? Ingen som vet! Mina kex gick ut –94 men det gör inget för de är snart slut. Ingen frukost fick man heller, men jag lyckades i alla fall smita genom vakten (Löjtnanten skulle inte bli glad om han såg det här.) Pendeln var sen och jag kunde inte somna på tåget. Tänkte betala 140.- för en taxi men vad hade jag vunnit på det. Ingen skulle ha berömt mig eller klappat mig på huvudet. Något tidigare tåg tänker jag inte heller ta. Då måste jag ju vänta 35 min på bussen och då står jag hellre och blir utskälld av kapten Klockar istället. Det tar ju bara tio minuter. Sju månader kvar och många toarullar skall tas i bruk. 210 dagar kvar och inte ledig över julen. Inte för att jag skulle ha någon nytta av den, alla jag känner är ju med föräldrar och släkt och har inte alls någon tid över för mina ti..."

Skrivandet blev avbrutet när föreläsningen avbröts vid lunch.

Tyvärr så saknas första bladet med logon.

Jag kanske ska klargöra att priset för taxi bör ha varit kostnaden per person om vi hade delat på fyra. Jag försökte nämligen samla ihop tre andra personer varav den första var Bäng (som enligt egen uppgift ägde en restaurang på Sandhamn och bör ha varit relativt förmögen) men hans svar var kort: "Man ska väl inte behöva betala för att göra lumpen!".

Skolhuset var inte en reprocentral!

Bosse Johansson, rekrythandläggare Ing 2, beskriver befattningen "reprobiträde" så här:

Tjänsten "serviceman" (som jag också kallas i Pliktverkets dokument) finns dock att söka hos Försvarsmakten än idag. Tjänsten kräver dock att man kan prata i en radio vilket jag inte fick någon utbildning i.

Eftersom uttrycket "reprocentral" är nytt för mig låter jag Göteborgs universitet förklara funktionaliteten:

Det här låter inte alls som namnskyltsfräsning, städning eller id-fotografering för mig. Jag har skickat ytterligare två mail med frågor till den fega råttan Bosse Johansson på Ing 2 men han har inte behagat svara på dessa.

Från och med nu så var det som att ha ett vanligt jobb, fast man inte hade betalt eller möjlighet att säga upp sig, man saknade arbetsmiljöskydd o.s.v. Man var också tvungen att stå på rad och bli utskälld varje morgon och kväll och om man kom för sent så fick man gå på en liten rättegång eller i värsta fall bli satt i fängelse. Man kunde också får jobba övertid när som helst utan förvarning. Att ifrågasätta någonting var ett lagbrott och man måste göra det klädd som en lövhög. Förutom det så var det som vilket arbete som helst.

Arbetsplats: Den Rörliga styrkan

Den rörliga styrkan kallades ibland skämtsamt för "Orörliga styrkan" eller "Röriga styrkan" eftersom den inte hade några uppgifter. Den rörliga styrkan bestod av 20-25 soldater. Några soldater kom på att de kunde vända på dygnet. På så sätt kunde de dyka upp vid morgonuppställningen för att sedan direkt sova fram till kvällsuppställningen med resultatet att de kunde vara vakna hemma hela natten.

"Rörlig styrka" är en gammal malajbefattning som omfattade bl.a. bilförare, städning inomhus och yttre renhållning, tjänstgöring i kasernvakt samt vid sjukvårdsavdelning och "andra göromål" enligt Försvarsutskottets beskrivning av arbetsplatserna år 1973. Dessa uppgifter sköttes dock vid den här tiden av de fasta arbetsplatserna och den "Rörliga styrkan" var alltså bara en snyggare benämning på arbetslösa värnpliktiga.

Något som den Röriga styrkan faktiskt gjorde var att röja sly på regementets område med Fk Magnus Hesselgren. Alla som röjde sly fick utbildning på motorsåg, en väldigt fin civil merit enligt Fänrik Magnus Hesselgren själv.

Som belöning skulle Rörliga styrkan få genomgå grundläggande skjutträning, s.k. PEK, som skulle leda till ett fint tygmärke med ett gevär på. Det visade sig dock bara vara ännu en av Magnus Hesselgrens många brutna löften. Magnus blev senare anklagad för att vara en lögnare av en okänd soldat vid en uppställning vilket ledde till ett av de absolut extremaste utbrotten jag bevittnade under min värnpliktstid. Magnus skrek tills han bokstavligt talat tappade rösten. Magnus röst försvann och kom tillbaka med ca: en halv sekunders intervaller. På-av-på-av-på-av på något sätt. Någon förklaring för de ändrade planerna gav han dock aldrig.

Ur boken skjutreglemente för Armén (SkjutR A PEK 1) från 1994 sid 102:

Vad vi kan utläsa av ovan är alltså (förutom att PEK 1 inte är avsett för kvinnor) att PEK-utbildningen är en grundläggande skjututbildning som alla soldater skall få.

Den Rörliga styrkan var dock ute och sköt tre vändor men något skjutmärke blev det aldrig för någon på kompaniet.

Rörliga Styrkan var alltså en grupp som skapades utan att det fanns något behov av den. Trots att det inte fanns några arbetsuppgfter så var medlemmarna i den Rörliga styrkan ändå tvugna att inställa sig varje morgon och kväll.

Arbetsplats: Bevakningsgruppen

Bevakningsgruppen bestod av ca: 10 soldater. Syftet var att de skulle kunna sättas in för bevakning där behov fanns - inte bara på regementet. Vaktpersonal för uthyrning med andra ord. De blev lovade nightvision-goggles, kikarsikten och massa annat högteknologiskt brickebrack. Tyvärr var det bara en lögn och bevakningsgruppen avvecklades efter en månad utan att ha haft en enda uppgift.

Bevakningsgruppen var alltså en grupp som skapades utan att den fanns något behov av den.

Jul på Ing 1 (Beredskap)

I slutet av vår inledande utbildning fick vi välja om vi ville gå beredskap under jul eller nyår. Lotten hade naturligtvis landat på oss eftersom vi var det enda kompaniet som existerade på regementet vid den här tiden på året. Jag valde jul för att jag ville festa på nyår, dessutom så hade jag inte pengar till julklappar.

Beredskap innebär att man inte får lämna regementet på en vecka därför att man ska kunna rycka ut om någonting skulle hända - vilket det aldrig gör. Lämnar man regementet, dricker sprit eller någonting liknande så blir det polisanmälan direkt och det är inget skitsnack heller. Beredskapsstyrkan fick dessutom alltid en arbetsuppgift som skulle utföras.

Det hela började med snöskottning runt kanslihuset för att sedan övergå till att möbler skulle bäras upp till övervåningen i mässen där det hade blivit renoverat. (Varför renoverar man mässen på ett nedlagt regemente förresten?) Jag stal några fina glas från mässens väl bestyckade bar men annars var ingen rolig upplevelse för det var många tunga pjäser att bära.

Efter det obligatoriska beredskapstestet då larmet går och samtliga måste samlas vid vakten, för att visa att man inte glömt att packa konservbrytaren eller smitit från tjänsten, visste man dock att det inte skulle hända något mer viktigt och det seriösa supandet kunde starta. Vanligtvis förvarade jag sprit i 33cl sprite- eller tonic-flaskor med professionellt påsatta kapsyler. Precis som i ett fängelse så var innehav av alkohol strängt förbjudet. Inför julen hade jag ändå laddat upp med en 1-liters "Famous grouse" whiskey.

På julaftons morgon arrangerades det någon slags kristen mässa som jag verkligen inte ville gå på. Trots detta väckte något as mig inför detta. "Väck mig till frukosten!" - sa jag och somnade om. Samma person väckte mig senare så att jag inte skulle missa frukosten. Den ville jag ju inte missa så jag smurfade efter mina kamrater. När jag såg prästen var det för sent att vända. Vilket jävla as! Nu missade jag en timme av min sovmorgon för att behöva sitta och må skitdåligt i någon slags improviserad underjordisk kyrka. Till och med Syrianerna satt där med händerna knäppta. Är det inte meningen att de ska vara muslimer eller nåt? Jag fattar inte.

Vi hade fått lära oss under den inledande utbildningen att man p.g.a. övertygelse kunde "vakta" istället för att delta i religösa ceremonier. Två värnpliktiga från vakten frågade därför prästen om de istället kunde få stå utanför dörren och vakta. Prästen (som hade graden "fänrik") såg ut som ett frågetecken. Han hade ingen aning om varför de skulle vilja stå utanför dörren när han höll gudstjänst men de kunde väl få stå där ute om de ville det.

Senare var det dags för julmiddag med regementschef Överste Christer Wulff och hans familj. Helst ville jag nog mörda honom med vad som nu fanns tillgängligt men jag höll god min. Christer Wulff valde att säga så lite som möjligt och att inte diskutera regementets verksamhet. Han visste ju att han hade fuckat oss och han ville nog inte att hans familj skulle få höra om det. Vi vågade naturligtvis inte heller sticka ut hakan. Efter middag var det presentutdelning. Vi fick varsin termos med ett klistermärke med Ing 1s logotyp på. Aja, det var väl bara att skaka hand och ta emot. Termosen har jag kvar idag men klistermärket har jag tagit bort.

Efteråt föreslog Öv Christer Wulff att vi skulle se på Kalle Anka i filmsalen om det gick att gå fram nycklarna dit. En av mina kamrater vände sig mit mig med en frågande min men en armbåge över bröstet tystade honom. Jag rörde mig även en bit till vänster för att min namnskylt skulle täckas av en axel. Det blev ingen djävla Kalle Anka i min filmsal så länge jag kunde förhindra det.

Julkvällen spenderades med "Smurfen" vid namnskyltstryckardatorn på Skolhuset. Smurfen kallades så för att han hade introducerat fenomenet "Smurfhits" på kompaniet. (Hur det kunde bli populärare än den Ultima Thule som jag själv spelade dagligen förstår jag inte än idag.) Vi delade på nästan hela whiskeyflaskan och sen minns jag inte mer. Enligt uppgift så hade jag ragglat runt och sjungit tills jag slocknade.

Nästa dag hängde jag med en av mina kamrater i växeln, vi kan kalla honom "Knasen". Han var tvungen att bemanna växeln på dagarna men det var knappt någon som ringde. Våra befäl ville inte att vi skulle veta vad de hette i förnamn, kanske därför att de inte ville bli uthängda som de bedragare på någon obskyr webbsida i framtiden. I datorerna i växeln fanns dock all personal registrerad och det var alltså så vi fick reda på deras förnamn.

Utanför samma byggnad fanns det getter. Nu när de var obevakade så kunde man leka friskt med dem. De hade nyligen fått killingar som gillade att stångas. Eftersom jag också gillade att stångas hade vi en hel del skoj tillsammans. B.la. fick de vuxna getterna formbröd på hornen så att de skulle se ut som rymdgetter.

En dag fick vi gå ner i källaren under matsalen för att skjuta luftgevär med Lt Erling Glanz. Det passade mig bra. Jag är en mycket duktig skytt i rätt väder - d.v.s. inomhus. Det beror på att min plastbrors farfar arbetade i ett skyttebås på Skansen och därför hade vi alltid stora 3 liters burkar med luftgevärsskott ståendes hemma. På baksidan av radhuset som vi bodde i var det skog och där kunde man stå och skjuta i timmar. Jag brukade fantisera om att jag övade inför värnplikten så att jag skulle vara en riktigt bra skytt redan från början. Lt Glanz föreslog att vi skulle ha en skyttetävling och det förslaget uppskattades naturligtvis. Han skulle dessutom dela ut en medalj till vinnaren. Jag själv och några andra lade mitt gevär på ett stöd som såg ut som en liten pianopall. När poängen räknades ihop hade jag flest poäng och naturligtvis blev jag anklagad för fusk. Jag höll med för man kan ju inte jämföra fristående skjutning med stödd skjutning. Lt Glanz ansåg dock att det inte fanns någon regel mot skjutning med stöd och därför blev jag utsedd till vinnare. Jag var med andra ord den enda i min pluton som blev dekorerad med medalj. Några stridisar frågade om de fick gå ner och skjuta även vid ett senare tillfälle och de fick de - om de köpte sina egna skott för sånt hade inte regementet råd med. Några måltavlor fick de nog inte heller, istället sköt de på sina egna porrtidningar.

Arbetsplats: S 1

Efter att ha mosat in dubbelt så många värnpliktiga som det behövdes på arbetsplatserna och även hittat på några nya stod nu fortfarande ca: 20% av kompaniet arbetslöst så Kapten Erik Klockar blev alltså tvungen att få iväg arbetskraft ut från området.

Fänrik Magnus Hesselgren uppmanade oss därför att frivilligt flytta till regementet S 1 där det behövdes arbetskraft. Troligen därför att S 1 själva hade valt att följa de nya lagarna. Kanske p.g.a. att S 1 var det regemente som hade blivit fällt i Arbetsdomstolen år 1993 när de sparkade alla anställda i köket för att ersätta dem med dubbelt så många obetalda tvångsrekryterade värnpliktiga. Magnus Hesselgren sålde konceptet genom att lägga till "...fast mer avancerat" till varje arbetsplats. T.ex: "Det är som Servicekontoret, ...fast mer avancerat." eller "Det är som Skolhuset, ...fast mer avancerat." Hade S 1 en större kopiator på sitt servicekontor eller? Det var uppenbart att han inte hade någon aning om vad han pratade om. Nu var vi inte lika blåögda längre så det var inte lika lätt att ljuga för oss. Ingen ville bli flyttad till S 1 och ingen blev det.

Val av representant i Värnpliktsrådet

Efter nyår ryckte de riktiga soldaterna in. Fram tills nu hade vi i stort sett varit de enda värnpliktiga på området. Nu skulle vi välja regementets representant till "Värnpliktsrådet".

Det här var inte det första demokratiska valet som gjordes. Under första veckan hade vi fått välja plutonens "skyddsombud". En sådan person skulle enligt befälen rapportera om trasiga dörrhandtag o.s.v. Han skulle också få åka på en speciell skyddsombudsutbildning. Varje grupp nominerade en kandidat och min grupp nominerade mig. Min motivation var att rapportera om allt jag kunde hitta och det var ju också skyddsombudets roll. Jag planerade dock att vara extra jobbig. När mitt namn lästes upp började hela plutonen skratta åt mig. Jag antar att "grupp 2" hade dragit på sig ett rykte om att innehålla flest idioter. Nästan alla röstade på sin grupps egen representant så jag antar att den största gruppen vann. Det var helt enkelt för tidigt för att vi skulle ha kunnat utvecka någon personkännedom om någon i de andra grupperna. Personen som vann gjorde naturligtvis aldrig ett skit så det hela var ganska meningslöst.

Nu skulle det väljas representant för Värnpliktsrådet. Jag själv tänkte inte ställa upp den här gången. Vid den här tidpunkten hade jag förstått att vanliga civila människor bara skrattade åt oss när de fick höra hur vi blev behandlade. Varför skulle jag då bry mig? Jag bryr mig fortfarande inte. Mina värnpliktiga kamrater hade inte heller heller visat något större mod när jag uppmanade till en walk-out så varför skulle jag lägga tid på det här? Även om det skulle ha gjort någon skillnad så skulle förändringen komma så sent att det inte påverkade mig.

Mats och en kompanikamrat som vi kan kalla för "Taha" ställde dock upp. Båda var från den Rörliga styrkan. Taha var en kort Syrian som jag ännu inte var bekant med. De två övriga kompanierna ställde upp en enda KB-elev som kandidat. Att Mats och Taha ställde upp samtidigt var naturligtvis en katastrof eftersom våra röster då skulle delas mellan kandidaterna. De övriga kompanierna sket väl fullständigt i oss så de skulle naturligtvis rösta på KB-eleven.

KB-eleven började med att presentera sig bakom talarastolen i biosalen. Han kom väl inte direkt med någonting revolutionerande. Han var dock uppenbarligen en duktig talare.

Näst upp var Mats som chockade med att kräva att samtliga malajer skulle få bli korpraler, eller i varje fall vice-korpraler - eftersom vi låg inne lika länge som gruppbefälen. Det var ju såklart helt galet, vi var ju inte ens riktiga soldater. Dessutom så trodde vi ju att vi bara gjorde 7.5 månader och 2.5. månader "repmånad".

Sist upp var Taha som tog upp frågan om det tvångsarbete som vi faktiskt utsattes för.

Självklart så röstade de två "riktiga" kompanierna på sin kandidat och jag antar att majoriteten av vårt kompani röstade på Taha. Mats kanske lyckades säkert tigga till sig några röster via kompisvägen.

Man kan säga att två vargar och ett får röstade om vad man skulle äta till middag. Hade man röstat några månader tidigare så hade vi såklart vunnit eftersom vi då var de enda som var på plats. Dessutom så fick en tredjedel av 3:e kompaniet aldrig rösta alls eftersom deras tjänstgöring inte omfattade just den här tidpunkten.

Den personen som valdes för att representera oss pratade vi aldrig med. Han frågade aldrig oss om vi ville ta upp någonting i Värnpliktsrådet. Vi fick aldrig veta om att han skulle till något möte och vi fick aldrig veta om han hade varit på något möte. Den här personen representerade med andra ord inte oss - vi var värnpliktiga utan representation i Värnpliktsrådet. Jag tror inte att han ens såg oss som värnpliktiga, vi var ju inte "riktiga" soldater och vår verksamhet hade ingenting med deras verksamhet att göra.

Beslagtagna legitimationer

För er som inte har gjort lumpen så kan jag förklara att man var tvungen att dyka upp en timme före uppställning. Om man misslyckades med det så beslagtog vakten ens legitimation när man gick in genom grinden. Skulle man inte ha någon legitimation på sig så blev man naturligtvis bestraffad för det också.

Om du tittar på bilden längst upp på den här sidan så ser du en klocka. Den sitter inte där för att man ska kunna se vad tiden är. Det är den som som avgör huruvida man måste lämna in sin legitimation i vakten eller inte.

Bestraffning delades ut i form av utskällning, varning, utegångsförbud, löneavdrag (d.v.s. böter) betygssänkning och civil rättegång av kompanichefen som hade hela två dagars juridisk utbildning. Ett sätt att dela ut informellt utegångsförbud var att helt enkelt inte lämna tillbaka legitimationerna.

Ofta var det så att bussen inte inväntade pendeltåget som den skulle med resultatet att samtliga värnpliktiga blev 20 minuter försenade, d.v.s. att de nu inställde sig endast 40 minuter innan arbetstid. Marginalen (en timme) var där för att man skulle hinna äta frukost och städa sitt städområde vilket i verkligheten tog ca: 10 minuter om man hade ätit hemma eller på tåget.

Naturligtvis blev vi bestraffade för att busschauffören inte klarade av att utföra sitt jobb. Som konsekvens av detta var vi nu tvungna att inställa oss med två timmars marginal för att vi skulle kunna vara helt säkra på att vi skulle vara på plats med en timmes marginal. För min del betydde detta att jag inte alls kunde åka hem på veckodagarna eftesom jag redan åkte med den första bussen. Jag hade totalt 6.5 timmars restid varje dag och försvarsmakten krävde alltså att jag utökade den med en extra timme. Klockar drog följande analogi: "Om man skall åka med ett tåg så är man ju på stationen med minst två timmars marginal!" Nu var det ju inte så att hela regementet åkte iväg bara för att man gick in genom grinden 20 minuter efter angiven tid. Jag förklarade min situation för Kn Klockar men fick svaret att jag då helt enkelt inte fick åka hem.

Man ställde helt enkelt krav på oss som man visste att vi aldrig skulle kunna uppfylla. På det sättet kunde man samla på sig dokumenterade "smitningar" som man sedan använde som påtryckningsmedel och det fungerade naturligtvis.

Straffarbetet på Skolhuset går vidare 1

Skolhuset var nog den bästa arbetsplatsen. Transporten kanske hade varit lugnare men dit fick bara de som hade körkort komma. Vakten kändes väl en aning mindre förnedrande men jag vet inte om jag hade tyckt att det var så kul att behöva kontrollera så att mina kompisar inte smiter eller byter till civila kläder över lunchen. Om jag fick välja (vilket jag inte fick då) så hade jag nog ändå valt Skolhuset av följande anledningar:

#1 Chefen var oftast upptagen med viktiga ärenden som t.ex. morgonfika, lunch, eftermiddagsfika, spel på tips, patiens på dator eller burkpantning.

#2 Det fanns en dator (50mhz PC) som man kunde spela bl.a. Duke Nukem 3D och programmera Java på (dock inte Internet, jag hade jag kunnat fixa det genom att skala telefonsladden som gick till Sunes kontor men eftersom alla telefonsamtal registrerades för debitering så det hade nog slutat illa.).

#3 Vi hade TV med filmkanaler på kontoret.

#4 Vi skickades på långa promenader när Sune försökte bräcka sitt rekord i patiens-på dator. Jag skrev dock över hans rekord manuellt med mitt eget i .ini-filen vilket inte var särskilt populärt. :)

#5 Vi hade tillgång till biosalen hela nätterna och ja, vi hade porrkanalerna.

#6 Jag fick bygga eget fikarum med kyl, telefon (som man inte kunde ringa ut på) och kaffemaskin. Wee!

Jag och kamrat Stockis hade ändå ganska trevligt tillsammans trots omständigheterna. Han visade mig alla saker som hade med skolhuset att göra: Hur man fräsar namnskyltar och blodbrickor åt Swedint, hur man sätter upp högtalare och FN-flagga i gymnastiksalen inför Swedints ceremonier för hemvändande IFOR och SFOR soldater och hur man öppnar upp sandlådan i brosalen.

Jag uppgraderade dessutom namnskyltstryckardatorn så att vi kunde spela Wolfenstein 3D, Duke Nukem 3D, Cannon Fodder, Red Alert etc. med ljud. Sune förbjöd oss naturligvis att öppna datorn men han insåg ändå att projektet inte gick att stoppa. Däremot så uppmanade Sune oss att spela Duke Nukem 3D därför att det var ett bra sätt för oss att öva strid. Jag och Stockis skrattade gott åt det.

Vi gick igenom alla gamla utbildningsfilmer som fanns i hyllorna. Alla sög naturligtvis. En var till och med dubbad från tyska. En annan handlade om en cowboy som gömde sig bakom stenar.

En film som Sune tittade på ofta var BA06-styrkans egen pr-film där de bl.a. arrangerade "tivoli" för de lokala småbarnen genom att låta dem åka i skopan på en grävmaskin. Mitt favoritinslag var när Carl Bildt kom på besök. När han skulle gå in i en byggnad så stod styrkans ledarskap längs gången och krävde att det skulle skjutas till pengar till utlandsstyrkan. Carl vände på huvudet och skrattade dem rakt i ansiktet . Både jag jag Stockis jublade när vi såg det. :)

Vi utvecklade efter en tid vanan att sova 40 minuter varje lunch vilket var väldigt trevligt men Sune tyckte nog att det var lite underligt att vi såg så nyvakna ut efter varje lunch.

Armévision

På skolhuset skulle vi även visa s.k. Armévision. D.v.s. gratis filmvisning två gånger i veckan. Idén var att man visade en reklamkasett innan filmen och på de sättet fick vi se gratis film. Tänkt dig som reklam på TV fast du har möjlighet att sitta och skrika på den den som visar reklamen. Tänk dig också att du är ca: 200 personer.

Ett problem var dock att vi var tvugna att låsa dörren och sen hindra de som var sena att komma in. Det vart naturligtvis tjafs vid varje visning och jag förväntades då agera crowd control för 200 personer.

Efter visningen såg filmsalen ut som skit. Folk gjorde precis som man gör på biograf där det finns anställd städersonal: Slängde allt skit man hade med sig på golvet. Jag satte därför ihop en kurs i hur man slänger sitt skräp. Jag började visningen med att på overhead-projektor visa illustrationer på hur en streckubbe slänger sitt skräp. Jag visade upp en papperskorg och frågade om de visste vad det var för någonting. "Pansarvagn" var första gissningen. FEL! Någon annan? Därefter fick besökarna öva genom att plocka upp allt skräp som låg på golvet sedan förra visningen. Två bråkstakar satt kvar medan de övriga 200 soldaterna plockades skräp. FRÅGOR PÅ DETTA?! "Vad gör man om papperskorgen redan är full?" o.s.v. Efter visningen var det rent och snyggt men det höll sig bara den gången. Nästa gång såg det ut som skit igen och jag förväntades naturligtvis vara regementets bitch och städa upp det.

En dag fick jag ett underligt telefonsamtal till kontoret. Det var en tant från Armévision som ville ha besöka oss för att låta "internerna" göra en enkät. Jag svarade med att vi INTE var några INTERNER! hon lät förvånad och betänksam. Till slut frågade hon vad då vi var för någonting? Vi är SOLDATER svarade jag. Jag hänvisade henne till Lt Sune eller Lt Lundskog där hon kunde be om tillstånd att få besöka regementet.

Det var första gången det slog mig hur lik verksamheten faktiskt var ett fängelse. Troligtvis så fanns det ett "Prisionvision" också eftersom hon använde just det ordet. Det verkar ju vettigt. Man kan ju naturligtvis göra samma sak i ett fängelse - även om köpkraften hos tittarna är något lägre - eller vad är det jag säger? Man tjänade förmodligen mer på att sitta i fängelse än vad vi gjorde.

Jag har inte hittat någonting on någon fängelsevision så troligtvis har jag gissat fel. Troligare är att hon först hade fått tala med något högre befäl som hade refererat till oss som "interner". De hade ju redan gett oss en koncentrationslägerbeteckning så det passade väl bra. Det befälet hade sedan kopplat henne till mig i Skolhuset. Ingen normal människa kallar ju värnpliktiga för interner, det är mycket nedlåtande.

Dagen då hon kom på besök hade jag helt glömt bort att hon ens hade ringt. Jag hade med mig en kompis som vi kan kalla "Barnängen" (efter tvålmärket) i projektorrummet. Kompaniets stora pajas var naturligtvis sen så han stod och bankade på dörren tills någon släppte in honom.

Efter visningen stod den där tanten utanför med sina enkäter. Först fram var naturligtvis Barnängen. Han förklarade att han inte kunde svara på frågorna om reklamen eftersom han inte sett den. Jag förklarade att han hade varit med mig i projektorrummet. Nästa fram var kompaniets pajas som inte heller hade sett reklamen. Jag skällde då ut honom för att han var sen. I övrigt rullade det på som det skulle.

Hur som helst så fick jag upp ögonen för att vi verkligen var "interner". Vi var ju frihetsberövade. För att lämna området måste vi ju ha "permission" vilket betyder tillstånd och det har man ju när man sitter i fängelse också. Vi hade uniformer, beväpnade vakter, sovbarracker, staket, hotfulla befäl som behandlade oss som skit och allt det där. Någon utbildning fick vi ju inte, istället arbetade vi eller förvarades och det är ju liksom det som skiljer lumpen från ett fängelse eller ett koncentrationsläger.

Det var väl dock lite så vi medborgare såg på lumpen: Som förvaring. Vi säger "göra lumpen" istället för det korrekta: genomgå "militär grundutbildning" i syfte att ta upp vapen för att försvara landet mot ett beväpnat angrepp. Vad spelar det då för roll vad man gör? Det är ju ändå bara tid som man måste sitta av. Spelar det egentligen någon roll om man bara sitter av tiden - som man gör när man sitter i fängelse?

Maktkamp på Skolhuset

Som jag skrev förut så var Lt Gustaf Bartoll chef över Lt Sune Lind som i sin tur var chef över Stockis och mig. Gustaf Bartoll gick dock i pension och det naturliga var att Sune nu äntligen efter en livstids trogen tjänst skulle få föra befäl över 3-5 värnpliktiga. I stället bestämde Ing 1 av okänd anledning att chefen för Transporten Lt. Christer Lundskog skulle vara chef över både Servicekontoret och Skolhuset. Sune blev då så ledsen att han började gråta. "Håll fanan högt" sa han och åkte hem. Detta talade jag naturligtvis inte om för någon och när någon frågade efter Sune så var han ute på ett ärende.

Christer Lundskogs var en aning maktgalen, nästan omedelbart beordrade han mig att arbeta en hel lördag i fall Hemvärnet (HVSS), som var på Ing 1 och övade, skulle behöva "fråga om någonting". Tills det eventuellt hände så skulle jag arbeta med att pillra ut dammet ur alla ventilationshålen i biosalen. Det finns ett under varje stol. Stockis hade en inplanerad fest men jag fick själv välja om jag ville att även han skulle kallas in. Jag svarade att jag nog ville ta hela uppgiften själv.

Den lördagen satte jag på den finaste techno i högtalarna i biosalen på hög volym och grisade ner mig så gott jag kunde genom att åla mig på golvet framför biostolarna. Någon från Hemvärnet såg jag inte till (med undantag för Bartoll och en av hans kollegor i matsalen) men Lt. Christer Lundskog dök upp och berömde mig för min insats trots att jag var skitig, satt på golvet, var klädd i ett par gamla m/56-byxor och förde en massa oväsen. Den mannen var inte lätt att provocera.

Varför jag skulle vara där och svara på eventuella frågor när han själv uppenbarligen skulle vara där förstår jag inte men man kan ju gissa att HVSS fick betala för det.

I matsalen mötte jag vår gamla chef Gustaf Bartoll som nu var pensionerad. Han frågade direkt vad jag hade blivit bestraffad för. Uppenbarligen så hade jag ju fått utegångsförbud som var en vanlig typ av bestraffning. Jag förklarade varför jag var där men han anklagade mig för att vara en lögnare. Tre gånger frågade han mig varför jag hade fått utegångsförbud. Dagen efter ringde han till Sune för att få reda på sanningen men han fick dock samma svar som han hade fått från mig. Han var inte glad över att vi på Skolhuset nu tvingades arbeta på helgerna utan vettig anledning. "Jag kan vara elak men så där skulle jag aldrig göra!" hade han sagt till Sune.

Enligt Förordning (1987:187) om disciplinförseelser av krigsmän så får man bara tilldela värnpliktiga extratjänst på s.k. "arbetstid"... om det är ett straff. Det hindrar ju naturligtvis inte befäl från att beordra exakt samma behandling av helt andra skäl. T.ex. i det här fallet då man ville framställa sig själv i god dager och därför att man helt enkelt debiterar Hemvärnet för det "stöd" som man levererar.

Måndagen efter så började det hända saker. Christer Lundskog stormade in på kontoret och gick rakt fram till det rum där Sune hade spridit ut sina fotografier från sin FN-tjänst i Kongo. Det låg foton staplade i stora högar och det var det enda som det rummet användes till. Där dikterade han att det här skulle kunna bli ett utmärkt fikarum för mig och Stockis. Vi lyssnade förskräckta. Lundskog hade invaderat det heliga fotorummet. Sune blev beordrad att tömma rummet snarast vilket han också gjorde, med gråten i halsen.

Dagen efter var rummet tomt med undantag för ett bord, fyra stolar och en telefon. Lundskog beordrade mig att flytta en sådan där kaffebryggare som finns på resturanger och ett kylskåp som fanns i ett garage på andra sidan regementet. Någon hjälp med detta skulle vi inte få men jag lyckades ändå fulkommendera en lastbil från transporten så det löste sig till slut. Nu var Sunes kontroll över skolhuset i praktiken utraderad. Eftersom inte Sune var ett av de två befäl som skrev under mitt betyg så antar jag att han även fomellt blev tagen ur hierarkin. Sune är inte heller medlem i regementets kamratförening.

Efter detta startade Lt. Lundskog en moderniseringskampanj. Han beställde bl.a. en ny dammsugare som förmodligen var svindyr med en speciellt lång slang som räckte genom hela biosalen. Tyvärr var slangen för lång så suget var för dåligt ändå. Han köpte även en mycket starkare overhead-projektor till biosalen. Det satt ju iofs. en projektor i taket men det här var precis innan folk hade lärt sig att klicka i Windows ordentligt. Problemet med overhead:en var att när man stängde av den så var man tvungen att vänta i 10 minuter innan man kunde starta igen. Bra försök till förbättringar men oturen stod i vägen. Till Servicekontoret skulle han skaffa en laptop så att de som jobbade där även skulle kunna erbjuda datorskrivning av handskrivna dokument. De var naturligtvis glada för att de skulle få en laptop men de hade verkligen inte för avsikt att sitta och skriva in saker. Planen var att övertyga Lundskog om att de inte kunde skriva maskin. Tyvärr läckte det ut så det blev ingen laptop på Servicekontoret.

Man kan ju undra varför man helt plötsligt skulle modernisera en verksamhet som skulle läggas ner inom några månader. Eftersom Lt Christer Lundskog är en feg råtta som inte kan ta ansvar för sina egna handlingar så får vi nog aldrig något svar på den frågan men det handlade ju uppenbarligen om att flörta med Swedint som skulle vara kvar på området. Användandet av värnpliktiga som illegal tvångsarbetskraft fortsatte ju också långt efter att Ing 1 hade lagts ner.

Bestraffning i bokstavsordning

Efter en dags namnskyltstryckande på skolhuset var det i vanlig ordning dags för kvällsuppställning. Det kunde innebära precis vad som helst. Man kunde t.ex. få gå beredskap i en vecka, genomgå "kompletterande utbildning" i att städa, gå på förhör, eller bevaka kasernen mitt i natten. Det var lite som att spela på chokladhjul. Ibland fick man gå hem efter en minut, ibland blev man bara kvarhållen så att man skulle missa bussen och ibland hände det någonting dåligt.

Vid varje uppställning (morgon och kväll) så lämnade varje grupprepresentant in en lapp där varje soldats närvaro eller frånvaro redovisas. Man markerade med närvarande, frånvarande, sjuk eller kommenderad. Ofta användes frånvarande slentrianmässigt ifall man inte visste mer specifikt. Att vara frånvarande från värnplikten var dock ett brott som kunde straffas med fängelse så det fanns mycket godis för befälen att hämta i den här dokumentationen.

Någon kom en gång på en regel som sa att vi fick gå hem om inget befäl dök upp inom 20 minuter men det var tydligen helt fel. En senare uppställning skulle garantera att vi missade bussen hem. Vi förväntades istället springa runt på regementet och leta efter något befäl. Om vi inte hittade något så fick vi helt enkelt inte åka hem - men det gjorde vi ju såklart ändå.

Den här dagen var det tydligen dags att dela ut bestraffningar för värnpliktiga med efternamn som började på A till N. Det vara bara att ställa upp utanför kompanichef Erik Klockars dörr.

Inget förhörsvittne var närvarande vilket var ett brott mot lag (1994:1811) och Erik bryter alltså mot samma lag fler än 40 gånger på en och samma dag. Det begicks naturligtvis fler brott mot samma lag men just nu så orkar jag inte lusläsa texten.

Lag (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret:

Lagen kräver alltså att ett vittne skall vara närvarande. I det här fallet skulle vi stänga dörren bakom oss så att de som väntade i korridoren inte skulle få höra vad som sades. Tvärt emot vad lagen kräver med andra ord.

När det blev min tur förhördes jag om var jag varit på morgonen något specifikt datum. Erik hade naturligtvis druckit och var som alltid förbannad. Jag hade alltså att göra med en alkis som höll offentliga tal om hur mycket han hatade värnpliktiga.

Jag svarade med att jag inte ens visste vad det var för månad just nu men att jag förmodligen var på Skolhuset. Vid den här tiden var min hjärna mer eller mindre avstängd, jag hade verkligen ingen aning om vilken månad det var. Det här kallas även för "black people time" vilket alltså är en fenomen som uppstår när tidsuppfattningen endast baseras på soluppgång och solnedgång. Det var ju så att antingen jag eller Stockis skulle vara på Skolhuset 15 minuter tidigare och 15 senare än normal arbetstid varje dag. Sune Lind anmälde dessutom minsta lilla försening så det var ju rätt osannolikt att jag verkligen hade varit frånvarande. Jag lade också till protokollet att jag aldrig någonsin hade varit frånvarande, permitterad eller sjuk med undantag för de 20-minutersförseningarna som registrerades av vakten då bussen sket i att vänta på pendeltåget som den skulle.

Erik Klockar fortsatte att fråga om nästa datum och han fick exakt samma svar. Så här fortsatte det en stund och för varje svar han fick gjorde han en anteckning. Efter ett tag krävde han att jag skulle ha intyg varje morgon och kväll samt då jag i övrigt jobbade övertid. I praktiken skulle det bli 12 st intyg som såg exakt lika ut varje vecka. Vi fick dessutom bara vara en person som "fredagsstädade" skolhuset så nu skulle alltså en enda person städa fem lektionssalar, ett kontor och en korridor, sköta skolhusets vanliga funktioner samt städa sitt eget städområde nere på kompaniet. Självklart på samma tid som alla andra hade på sig att endast städa sitt eget städområde.

Till slut avslutade Erik med "Aja, du kommer undan den här gången!" och ytterliggare en anteckning. Troligtvis påverkade detta mitt betyg som sedan sänktes två steg av Erik Klockar utan given anledning.

Andra som kom ut från förhören fick olika långa frihetsstraff som de alltså skulle sitta av som om de vore kriminella.

Jag lyckades få min chef Lt Sune Lind att skriva ett intyg inför nästkommande kvälls filmvisning (s.k. Armévision). Det var inte det enklaste. Jag fick en ordentlig utskällning eftersom han uppfattade det som att jag försökte få intyg på extratjänst vilket alltså skulle kunna leda till ledighetskompensation. Sådan ledighet hade kompanichef Erik Klockar ändå blockerat så någon ledighet hade det ju inte blivit tal om. Jag fick aldrig någonsin någon övertidsledighet fastän jag blev lovad det när jag jobbade över. Jag förklarade för honom att jag inte kunde utföra extratjänsten utan intyget eftersom jag då skulle bryta mot en direkt order. Till slut gav han med sig och lovade att skriva ett intyg vilket han kanske gjorde men han låste naturligtvis in det på sitt kontor.

Jag ringde hem till honom klockan 19:00 på kvällen och krävde intyg vilket inducerade viss panik men till slut gav jag mig och visade filmen ändå. Det intyget eller något annat intyg såg jag aldrig någonsin röken av. Jag vet fortfarande inte hur en sådan där kommenderingslapp såg ut. I runda slängar så rör det sig om ca: 380 obligatoriska intyg gällande mitt övertidsarbete som aldrig skrevs.

Värnpliktiga med efternamn M-Ö undgick naturligtvis förhör och bestraffning den här gången.

Om jag får ta på mig foliehatten ett tag så vill jag påstå att det här var ett sätt att systematiskt markera för oss värnpliktiga att kompanichefen hade bevis som kunde användas mot oss om vi inte gjorde oss av med s.k. "dåliga vanor".

Det kan också ha varit ett försök att tvinga oss att kräva in de "kommenderingslappar" som vi var tvungna att ha när vi arbetade utanför ordinarie arbetstid. Detta gällde även då vi arbetade övertid när vi hade fått kvällspermission från kompaniet och ingen ändå skulle sakna oss. På så sätt skulle vi alltså själva kontrollera att arbetsplatserna debiterades för vår övertid utan att vi själva var medvetna om det. Arbetsplatserna själva ville nog dock undvika att rapportera övertidsutnyttjande i den mån det var möjligt.

Det slutar inte heller där. Regementet får naturligtvis betalt av Staten för de värnpliktiga som utbildas och då krävs det verifikationer för närvaron. Ingen närvaro -> ingen utbildning -> inga pengar -> inga arbetstillfällen för befälen. Det förklarar dessutom varför de värnpliktiga som inte hade några arsbetsuppgifter var tvungna att vara närvarande. På pappret så bedrevs det ju trots allt utbildning och det kunde man ju inte bedriva om inte soldaterna var närvarande. Den här hysterin med närvarokontroll och kommenderingslappar handlade troligtvis till stor del om att verifiera att man verkligen genomförde den utbildning som man aldrig bedrev.

Mig skrämde det i alla fall. Nu hade alltså en person som vill tvinga mig att arbeta tillgång till dokumentation över ett flertal brott (d.v.s. smitning och ordervägran) som kan sätta mig i fängelse i två år. I den vevan slutade jag oroa mig. Det kanske inte spelade så stor roll huruvida den här värnplikten fick ett obehagligt slut eller om obehaget skulle fortsätta ett halvår till.

Anledningen till att de övriga 50% av kompaniets värnpliktiga aldrig genomgick samma behandling måste ha berott på att något befäl på kompaniet helt enkelt insåg att det här var att gå för långt... eller så nyktrade Erik helt enkelt till.

Det är naturligtvis rättsvidrigt att genomföra förhör och rättegång utan att den anklagade har fått tillfälle att förbereda sig. Hade vi fått några dagars förvarning så hade vi naturligtvis kunnat få vår närvaro intygad av våra arbetsplatschefer men den möjligheten fick vi alltså inte.

Vad vi inte visste då var att de här faktiskt var en formell juridisk process enligt "Lag (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret" eller att vår kompanichef faktiskt hade fått två dagars juridisk utbildning just av den anledningen. Vi trodde att de här människorna helt enkelt hade blivit tilldelade obegränsad makt över oss men så var det alltså inte. Vi fick blev lurade på våra juridiska rättigheter - av en av våra svenska myndigheter.

Oj, där rök din gradering

En kväll då jag jobbade över, troligtvis med filmvisning, så tog jag med några namnskyltar som den värnpliktige chefen för bevakningsgruppen hade beställt ner till kompaniet. Bevakningsgruppen var, som ni kanske redan vet, en grupp som sattes ihop utan att det fanns något behov av den. Gruppen avvecklades efter bara någon månad utan ett enda uppdrag på sin meritlista.

När jag gick in i kasernen så slängde jag en blick in i befälskorridoren (d.v.s. till höger) där jag såg att de nya PB-vakterna genomgick någon slags graderingsceremoni. De var högtidligt klädda i permissionsuniform och sådana där hattar som bara befälen får ha. Inget bra läge att börja överlämna namnskyltar med andra ord.

På morgonen, när kompaniets helt vansinnigt högljudda ringklocka började låta så kastade jag mig ur sängen för att hinna ge namnskyltarna till bevakningsgruppchefen. Jag var inte helt säker på vilket logement han sov i så jag började läsa på namnlistorna som sitter utanför varje logement. Det var inte lätt eftersom min syn fortfarande var luddig efter den hastiga uppstigningen. Då dök en av de nya PB-vakterna upp. Det var en gammal klasskompis till mig som inte var särkilt omtyckt i skolan. Nu hade han i alla fall blivit graderad till korpral och naturligtvis såg han ett tillfälle att äntligen få trycka till mig.

"Du får inte vara här!"- sade han högljutt. Jag tittade på honom förvånat, jag stod ju i korridoren. "Titta här - MENIG!" - fortsatte han och pekade på sina nya korpralsränder. Min syn var fortfarande luddig så jag satte pekfingret under gradmärkningen och märkte att den bara var fastsydd i ändarna. Av någon anledning så tände jag till och slet till i märket. Jag ville nog egentligen bara dra lite men hela märket lossnade och hamnade i handen. Det var ju naturligtvis vad han förtjänade men så började jag tänka på vad som kunde hända med mig om den här råttan springer till kompanichefen och skvallrar. Jag tittade på märket i handen, precis som jag hade blivit instruerad och sedan försökte jag lägga tillbaka det.

"Det där var ju jävligt onödigt!" - skrek han och då vände jag på klacken och gick iväg.

Hela förmiddagen var jag helt nojjig. Vid lunch så gick jag och Stockis till matsalen där alla de nygraderade PB-vakterna redan satt och åt på rad som duktiga små smurfar. Då såg jag att killen fortfarande inte hade sytt fast märket. Där satt han alltså med sina nygraderade kompisar med tom kragspegel. Varför han inte hade sytt fast den vet jag faktiskt inte men jag blev i alla fall inte bestraffad den här gången och det var ju bra det.

Minilumpen

Det skedde en hel den reformer under den här tiden. Hotet från öst existerade inte längre och Sverige hade gått med i EG (d.v.s EU). En reform var den s.k. "minilumpen" som regeringen genomförde under December månad år 1996.

Minilumpen vid den här tiden skall inte blandas ihop med dagens minilump där småflickor tillåts skjuta hela vårt kompanis årsförbrukning av kulor under en enda dag som en del av Försvarsmaktens rekryteringansträngning.

Den här minilumpen skall inte heller blandas ihop med den fem månader långa värnpliktsutbildningen som skapades och avbröts abrupt omkring år 1991 då det inte ansågs att fem månaders utbildning var tillräckligt för att kunna utföra en krigsuppgift.

På TV fick vi se värnpliktiga göra en endast tre månader lång värnplikt. Fem månader hade inte varit tillräckligt men man trodde ändå att tre månader skulle fungera. Kritiker ansåg att tre månaders utbildning inte var tillräckligt för att lära sig allt man behöver kunna som soldat. För oss verkade det helt bisarrt att de här soldaterna fick mer utbildning på tre månader än vad vi fick på tio, dessutom verkade de ha tillgång till en massa vapen och ammunition och sånt.

Anledningen till att minilumpen varade i just tre månader finns i Förordning (1995:238) om totalförsvarsplikt:

För vår del betyder det att vår två månader långa grundutbildning alltså var olaglig även under den här paragrafen. En förordning är alltså som en lag men den är underställd eventuella lagar som står i konflikt med den. Förklaringen bör ligga i att den introducerande utbildningen för vanliga soldater brukade vara endast två månader men då fortsätter ju å andra sidan det som i lagen kallas för "grundutbildning" under ytterliggare 5.5 månader.

Att endast bredriva två månaders utbildning var alltså ytterliggare ett regelrätt brott mot oss värnpliktiga och fenomenet minilumpen 2.0 bekräftar att jag har tolkat lagen rätt och att innebörden av lagen stämmer med min tolkning. Jag måste tyvärr inkludera den typen av slutsatser eftersom den tjänsteförrättande chefen för Swedint och tillika samvetslös lögnare, ÖvLt Jerker Svensson, hävdar att lagtexten inte nödvändigvis behöver vara relaterad till själva innebörden av lagen. Själv trodde jag att det var självklart att lagen betydde det som stod i lagtexten men så är det tydligen inte när man är befäl i det svenska försvaret.

"Men, vill ni verkligen ha utbildning?"

Vid en kvällsuppställning som vår kompanichef Erik Klockar tog hand om så skrek en soldat "Men, vi får ju ingen utbildning!". Det här var inget nytt utan nästintill ett uttjatat argument vid den här tidpunkten. Vanligtvis brukade befälet tystna när det här hände. Det var nog det enda man kunde säga som inte ledde till en elak och fyndig comeback - eller till och med en otrevlig pratstund på kontoret. När man läser om de svenska lägren 1939 så känner man igen sig. Då hämtade man folk i sina hem och under premissen att de nu var värnpliktiga, sen transporterade man dem till läger där man vägrade tala om för dem varför de var där. I lägren fick man inte ha några vapen, istället fick man arbeta med uppgifter som uppenbarligen endast syftade till att hålla dem sysselsatta. Mycket i historierna om lägren kunde ha handlat om oss. Själv förstod jag inte argumentet. Utbildning eller rikets säkerhet är det som moraliskt skiljer värnplikt från slaveri men jag trodde att de här befälen ändå formellt hade befogenheter att göra vad de ville med oss. Vad kunde vi göra? Åka in till stadsbiblioteket och slå i någon lagbok i hopp om att hitta någon teknikalitet? Alla på regementet verkade ju tycka att det var helt normalt.

Erik svarade dock med någonting helt oväntat: "Men vill ni verkligen ha utbildning?". Jaaaaaaa! - skrek hela kompaniet. Egentligen så ville väl inte särkilt många av oss ha någon utbildning eftersom sådan ändå inte skulle vara ämnad att användas vid höjd beredskap. Vi ville nog mestadels ställa till med komplikationer för befälen, det var ju ändå osannolikt att det skulle bli verklighet av det. Erik verkade nästan lite glad över vårt engagemang och han lovade att sådan utbildning skulle arrangeras.

Vad vi kan utläsa ur konversationen är att Erik inte ansåg att vår dagliga verksamhet var en del av någon "utbildning" vilket är relevant eftersom lagen kräver det i ett antal paragrafer.

Efter uttalandet arrangerades det faktiskt en del utbildningstillfällen men det fick ju inte påverka det dagliga arbetet. Vid det första tillfället skulle det byggas en s.k. krigsbro 4 som skulle bevakas hela natten. Rena tortyren enligt mig men jag var ändå riktigt taggad inför övningen. Tyvärr så fick jag inte delta eftersom jag behövdes på Skolhuset. Riktigt snopet då jag hade packat stridspackningen och allt sånt där.

Nästa övning var badning i isvak. Inte heller den här gången fick jag vara med. Många tyckte dock att det var trevligt eftersom de fick bada bastu efteråt.

Efter det var det skjutning med simulerat pansarskott. Den var uppdelad på en teoretisk del och en praktisk del fördelat över två veckor. Jag själv fick vara med på den teoretiska delen som tog upp en förmiddag och det var alltså all utbildning som jag fick vara med på. Några fick sedan skjuta ett skott med träningsinsatsen för pansarskott men det inkluderade naturligtvis inte mig.

En dag fick 10 värnpliktiga åka till "Sydpolen" på livräddningskurs och den här gången inkluderade det faktiskt mig. Ca: en timmes utbildning blev det - ledd av fröken Eva som annars sålde godis i kiosken på soldathemmet. Troligvis var det inte en del av Erik Klockars utbildningsansträngning utan en nödvändighet därför att två personer vid ett senare tillfälle skulle bemanna s.k. "säkerhetsbåtar", i verkligheten kallade Buster RS vilket jag vet eftersom jag råkade äga exakt samma modell.

Det hela började med att en orange dock skulle hämtas från botten. Ingen vågade gå först så jag gjorde ett svanhopp ner till dockan. Till min förvåning så vägde den en hel del. Jag trodde det bara var plast. Eftersom jag hade varit så kaxig så kunde jag ju inte komma upp tomhänt. Jag tog spjärn mot botten och fick därmed fart på dockan. Självklart blev jag diskvalificerad för att man inte fick dyka. Det var bara att sänka skiten och dyka ner igen. Sen fick jag vänta i en evighet medan de andra misslyckades gång efter gång. Har dom inte vatten i Syrien eller? Det var som med den där jävla synålen från första dagen om igen. Jag var i alla fall först den här gången.

Kängan från "Antabus"

En dag dök kompanichef Erik Klockars namn upp under rubriken "Kängan" i tidningen "Värnpliktsnytt". Kängan utdelades för att det hade bedrivits grå arbetskraft och kollektiva bestraffningar på kompaniet. Kängan undertecknades med namnet "Antabus".

För er som inte vet vad Antabus är kan jag berätta att det är ett läkemedel som används mot alkoholmissbruk.

Erik Klockar tackade "Antabus" för kängan vid kvällsuppställningen. Han meddelade även att det var oväntat länge sedan han fick kängan. Att det fanns grå arbetskraft på kompaniet och att han drack var ju uppenbart så det kommenterade han inte. Mannen hade ju ändå lyckats utveckla ordentlig alkisnäsa.

För mig så betyder det alltså att jag måste rota fram minst två s.k. "kängor" ur tidningen Värnpliktsnytt om jag nu någonsin orkar pallra mig iväg till Krigsarkivet.

Malaj Bäng blir graderad av ÖvLt Arne Baudin

Depåsoldat Bäng heter såklart någonting annat men efter som jag lovat att inte inkludera namn på värnpliktiga så får han heta Bäng.

Bäng var en kort knubbig långhårig kille som snabbt gjorde sig känd som kompaniets stora mytoman. Vid varje lunch och middag diskuterades Bängs senaste lögner. Vad som var sant och inte sant är oklart men han skall b.la. ha haft sex med Rebecca De Ruvo (känd som s.k. "v-jay" på MTV) och sparrats med Dolph Lundgren. Bäng ägde dessutom en fin resturang där många kändisar dök upp.

Bäng blev antagen till vakten men blev sparkad när det visade sig att han blivit dömd och straffad för misshandel. Han placerades då i den s.k. rörliga styrkan, d.v.s. de soldater som aldrig placerades på någon arbetsplats och därför sällan gjorde annat än att sova hela dagarna.

Bäng berättade en dag att han hade festat med någon överstelöjtnant som bl.a. hade berättat att vår kompanichef Erik Klockar egentligen inte var någon riktig kapten utan att han hade blivit graderad per automatik när fanjunkargraden togs bort. Fanjunkare var en grad som kunde uppnås under ordinarie värnplikt. Jag har ingen aning om huruvida det var sant eller inte, Bäng var ju lite av en mytoman. Enligt Wikipedia verkar det dock som att det kan stämma. År 1972, vid den så kallade tjänsteställningsreformen, blev personer med fanjunkares grad utnämnda till löjtnanter eller kaptener.

Vår kompanichef var alltså troligtvis inte en riktig kapten utan en underofficer som hade befordrats på grund av en teknikalitet.

Wikipedia: Fanjunkare
http://sv.wikipedia.org/wiki/Fanjunkare

Under militärövningen Gripen fick dock Bäng tack vare sin påstådda restaurangerfarenhet agera chef över fältkoket under en vecka. Fältkoket bemannades av soldater från den rörliga styrkan som aldrig förut hade figurerat i befattningen. Högsta chef för detta kok som bestod av ett tält i en skogsdunge bakom kasernerna var utbildningschef ÖvLt Arne Baudin. En dag hade Arne tydligen sagt: "Det är väl klart att Bäng ska få bli korpral!".

Naturligtvis blev inte kompanichef Erik Klockar informerad och när han fick reda på det meddelade han tydligt och offentligt vid kvällsuppställningen: "Det verkar finnas vissa av er som tror att de ska få bli korpraler utan befälsutbildning! Det kommer inte att hända!" Erik tog sällan uppställningar så när han gjorde det visste man att det var något stort i görningen. Bäng kunde själv aldrig riktigt förklara varför han hade blivit graderad.

Några veckor senare bar Bäng korpralsränder men förde aldrig mer befäl över någon annan värnpliktig. Någon befälsutbildning fick han inte heller. Däremot blev han tilldelad arbetsplats i den nya två personer starka Swedint UTB-gruppen under den sista månaden. Han var mycket stolt över det eftersom han nu såg sig själv lite som en gruppchef trots att de bara var två personer. Dessutom så skulle han bli den enda i kompaniet som fick bli krigsplacerad. Han skröt även om att de skulle få skjuta UZI och Kalashnikov på Swedint men det hände naturligtvis inte. En dag skulle de flytta borden i taktiksalen och det var jag tydligen tvungen att hjälpa till med. Bäng visade då sin tacksamhet genom att nypa mig i båda bröstvårtorna samtidigt varpå jag smällde till honom i ansiktet så att han ramlade ner för terrassen. Sen gick jag därifrån och meddelade Sune att de nu fick flytta sina jävla bord själva.

Vi hade alltså en soldat som blev befodrad utan chefsutbildning trots protester från sin egen kompanichef efter endast en veckas tjänstgöring i ett kok. Här finns det helt klart utrymme för spekulationer. Kanske ÖvLt Arne Baudin vill motivera försvarets förmodligen underligaste spontangradering? Jag har frågat både via Kamratföreningen Sveaingenjören och direkt via Facebook men inte fått något svar. Det går fortfarande bra att maila, Arne!

Det finns dock en förklaring. Det är nämligen så att min pappa var kokgruppschef på Ing 1 någon gång under början av 70-talet och det faktumet gav mig en idé: Den nya lagen kräver ju att alla värnpliktiga krigsplaceras. Genom att låta de arbetslösa malajerna från Rörliga styrkan tjänstgöra någon vecka av totalt 300 dagar i ett fältkok så kunde man alltså krigsplacera dem i den tjänsten (Rekryteringsmyndigheten (Pliktverket) kan säkert verifiera detta). Ett problem kvarstod dock: Rent formellt så måste en kokgrupp måste ha en guppchef och därför befodrade man alltså en av malajerna. Tjänstgöringstiden var ju redan förlängd till 10 månader vilket alltså var normalt för en gruppchef.

Vad man gjorde var alltså att man bedrev någon veckas utbildning/arbete som man sedan registrerade som 8 månaders befattningsutbildning. Gruppchefen (Bäng) registrerades dessutom som om han hade fått en chefsutbildning. Att lämna felaktiga uppgifter kallas dock för bedrägeri och det är exakt vad Arné Baudin gjorde sig skyldig till här. Om man missbrukar allmänhetens förtroende så är brottet grovt och ger då upp till sex års fängelse vilket är exakt vad Arne förtjänar.

Graderingen skedde trots att vår kompanichef Kn Erik Klockar faktiskt protesterade mot bedrägeriet. Troligtvis var det inte för att Erik var en så godhjärtad person utan för att han insåg vilka problem som skulle uppstå när en malaj helt plötsligt blev befäl utan anledning. För det första så skulle ingen av oss respektera graden. För det andra så var det ett hån mot alla som hade gjort sitt bästa för att visa framfötterna. Då tänker jag framför allt på Mats som numera har löjtnantsgrad. Det tredje problemet uppstår vid s.k. höjd beredskap. Då skulle alltså Bäng ha blivit inkallad som kokgruppchef utan någon egentlig militär kunskap.

Mycket av det jag har skrivit under den här rubriken är naturligtvis spekulation men det är bra mycket mer realistiskt än att ÖvLt Arne Baudin gick runt och graderade malajer för att han ville vara lite snäll. Den som tycker att det inte stämmer får gärna plocka fram krigsplaceringarna från Rekryteringsmyndigheten. Det kan ju inte vara särskilt svårt eftersom både Swedint och Rekryteringsmyndigheten mer än gärna lämnar ut de här uppgifterna till vem som helst utan någon identitetskontroll.

Under militärövningen skulle vi också överlämna samtliga snusdosor till befälen eftersom de skulle användas som minattrapper. Man hade alltså inte råd att använda militärens egna minattrapper vilket är ännu en indikation på hur pressad verksamheten var.

Högvakt

Så vitt jag vet så gick aldrig 3:e kompaniet högvakt men de övriga kompanierna (2:a och 5:e) fick göra det. Soldater från 3:e kompaniet fick dock ansöka om att få vara reserver vid denna högtidliga tillställning. Naturligtvis lämnade jag plikttroget in en sådan ansökan men den blockerades av min arbetsplatschef på Skolhuset. Några av mina kamrater, ca: 4 st av 90 möjliga, som sökte fick dock gå högvakt precis som om de hade varit riktiga soldater. Namnskyltar hade helt enkelt högre prioritet än högvakten vid Stockholms slott.

Swedint påstår givetvis än idag att vi tyckte att den här verksamheten var både rolig och intressant. Det faktumet att endast 4 av 90 personer ville delta i den värnpliktsmässiga milstolpe som är högvakten visar ganska tydligt att vi inte längre identifierade oss som soldater.

360 timmars bevakning av en trasig baklykta

En dag efter att jag fullgjort mina "åligganden" på Skolhuset och inställt mig för kvällsuppställning fick jag och mina kamrater veta att någon hade saboterat en av transportens vita volvobilar på baksidan av kasernen. I verkligheten visste vi alla att det var en av chaufförerna som hade spräckt en baklykta för att han skulle slippa arbeta.

Eftersom det här ansågs vara mycket allvarligare än när de värnpliktiga fick inbrott i sina egna bilar på värnpliktsparkeringen så organiserades ett vaktschema. Ingen hemgång Mån-Fre på tre veckor. I stället skulle vi gå upp mitt i natten för att vakta kasernen mot sabotörer. Två lag med två soldater i varje skulle i tvåtimmarspass vakta kasernen och dess lilla tomma 1/5 av parkeringen. Vi skulle inte ha vapen eller någon radio och vi fick inga instruktioner om vad vi skulle göra om vi såg någon gärningsman.

Naturligtvis behövde vi inte vakta grannkasernen eller någonting annat på regementet eftersom man kunde anta att förövaren inte orkar röra sig mer än 30 meter från den ursprungliga brottsplatsen. Man kunde dock anta att sabotören kunde ta sig in i kasernen och därför skulle även inre utrymmen bevakas. De soldater som ingick i den ordinarie vakten engagerades inte i det här, deras uppgift var att kontrollera så att vi inte smet från våra "vaktposter". Om vi inte var på plats så skulle vi bli anmälda till polisen och sen skulle det såklart bli "civil rättegång"..

Den här vakttjänsten hade naturligtvis ingen tidsgräns så från vår synvinkel kunde den lika gärna pågå för evigt. Troligtvis var väl allt bara ett sätt att plåga oss i syfte att tvinga fram ett erkännande eller ett angiveri. Kanske det till och med var meningen att vi själva skulle spöa skiten ur den skyldige. Resultatet blev naturligtvis det omvända då vi endast hatade befälen ännu mer. Även om vi skulle ha angivit förövaren så var det väl bara en tidsfråga innan de hade hittat på något annat otrevligt. Vi visste ju inte heller huruvida skadan verkligen var resultat av sabotage, den kunde ju lika gärna ha uppstått ute på någon grusväg.

När man bevakar någonting inom försvaret så skall man alltid veta hur man kan kontakta chefen eller eller en insatsstyrka eftersom man själv inte får avvika från sin post. I det här fallet fanns inga sådana instruktioner så det är uppenbart att vi inte förväntades upptäcka några sabotörer.

Efter tre veckor förklarades faran äntligen över och kasernen behövde aldrig mer bevakas. Om ett vaktbolag hade tagit över bevakningen för säg 600:- i timmen så hade hela kalaset kostat 216.000 kr för samma bevakningsuppdrag. Något tack för den här extra insatsen fick vi naturligtvis inte. I jämförelse så pågick den senaste ubåtsjakten under åtta dagar men det här rörde sig väl om en ännu allvarligare kränkning av det svenska territoriet.

Det här rörde sig alltså om bevakning kvälls- och nattetid utöver den dagliga verksamheten eftersom sabotörer aldrig verkar under normal arbetstid.

En viktig militär insats, dåligt omdöme eller kollektiv bestraffning? Det senare innebär alltså en kränkning av de mänskliga rättigheterna genomfört av en man som faktiskt har genomgått juridisk utbildning. Om syftet var att tvinga fram ett angiveri eller erkännande så rör det sig om utpressning. En viktig militär insats enligt kompanichef Erik Klockar. Kollektiv bestraffning enligt oss. Kollektiv bestraffning strider alltså mot Lagen om disciplinansvar inom totalförsvaret. Lagen förbjuder även att man dömer värnpliktiga till extratjänst utanför, som det heter i lagen: "ordinarie arbetstid".

Jonas Ramber, ordförande i Värnpliktsrådet år 2002:

www.svd.se

Någon har saboterat de nyinrycktas saneringsutrymme!

En morgon var det tillstökat i det saneringsutrymme som de nyinryckta soldaterna nyttjade. Vi äldre värnpliktiga visste naturligtvis vilka det var som hade stökat ner. Transporten (och vakten) var de enda som var kvar över natten och det krävdes ju inget geni för att räkna ut vilka det var som låg bakom eländet.

Erik Klockar skrek och hotade som vanligt om civil rättegång, polisutredning o.s.v. Brottet skulle dokumenteras med kamera så att det kunde anmälas till polisen och tydligen så hade Skolhuset regementets enda kamera.

Jag blev utrustad med kameran och fotograferade där Fk Magnus Hesselgren auktoritärt markerade med hela handen. Hela rullen skulle användas. Sabotaget bestod av en strimlad madrass och en okänd mängd chokladpulver.

Samtliga bilder från kameran var dock svarta efter framkallning.

Haffad i duschen

På fredagar utför kompaniet särskild städning av lokalerna. Det betyder att alla områden städas extra noggrant. Samma gällde Skolhuset vilket betydde att vi två som vid den här tiden jobbade där dessutom städade sex lektionssalar och en korridor. Just den här fredagen fick jag och Stockis veta att endast en av oss hade tillåtelse att städa Skolhuset. Jag och Stockis kom överens om att han skulle vara i skolhuset den här veckan.

Mitt städområde i kasernen bestod till största delen av tvättrännorna i sanitetsutrymmet som måste städas i absolut sista sekunden eftersom andra värnpliktiga inte kan avstå från att använda dem. Med andra ord så hade jag väl ca: tre timmar att slå ihjäl så jag bestämde mig för att ta en extra lång dusch. Efter en tid kom min chef Lt Sune Lind inspringande i duschen och började skälla ut mig. Här stod jag alltså naken och får utskällning av en gammal gubbe i M90-uniform.

Jag fick höra om hur illa det var att jag hade låtit Stockis slita med städningen alldeles själv på skolhuset. Jag förklarade för Sune att Erik Klockar hade förbjudit mig att vara på skolhuset och att han fick ta upp det med honom. Sune tog genast kontakt med Erik på hans kontor för det var så man gjorde om man har något problem med den tvångsarbetskraft som man har blivit tilldelad. Tydligen så gick det inte så bra för efter det samtalet så behövde bara en värnpliktig städa skolhuset på fredagar och ingen pratade någonsin om incidenten igen.

Om jag återigen får spekulera runt hur den här verksamheten fungerade så kan man anta att 3:e kompaniet var tvunget att effektivare driva in inkomster eftersom Swedint, på grund av Ing 1s nedläggning, hade börjat övergå från värnpliktig till civil personal. Fram till den just den här tiden så hade det varit helt okej att två värnpliktiga städade Skolhuset. Skolhuset å andra sidan gjorde sitt bästa för att spara in på exakt allt samtidigt som man i sin tur förhandlade med Swedint (d.v.s "kunderna") om debiteringar för skolsalar och namnskyltar.

Vi trodde alltså på den här tiden att vi "hjälpte" försvaret men i verkligheten så konkurrerade hela tre verksamheter med varandra om att utnyttja oss som arbetskraft. Det är förmodligen anledningen till varför ingen av oss riktigt lyckades förstå motiveringen bakom vår värnplikt.

Arbete, som i det här fallet städning av skolhuset, prioriterades alltså högre än värnpliktens ordinarie rutiner.

En veckas Beredskap igen (nu med en timmes varsel)

En dag då jag hade fullgjort mina "åligganden" på skolhuset begav jag mig som vanligt ner till kompaniet för kvällsuppställning. När jag kommer dit får jag höra att jag ska gå beredskap om en timme. D.v.s. jag har inte möjlighet att lämna regementet på en helt vecka. Jag trodde först det var ett skämt men det var det inte. Värre blev det av att jag hade planerat in en träff med en vacker dam samma kväll.

Anledningen att jag inte blivit informerad om detta tidigare var att våra befäl helt enkelt hade glömt bort att kompaniet skulle gå beredskap. Erik Klockar tog dock sitt ansvar och informerade oss om detta personligen. Jag framförde att jag hade en träff med en vacker kvinna inplanerad men han svarade bara: att "Det var ju tråkigt.".

Jag frågade då om någon annan kunde få ta min plats under den första dagen och det var okej så länge denne har stridspackningen redo. Jag frågade om jag kunde packa och låna ut min och det var också okej. För 100 kr lyckades jag få en kamrat att ersätta mig första dagen. Jag förlorade en halvtimme på att packa stridspackningen så jag var tvungen att byta om i en portuppgång på vägen till cafét. När jag kom fram var jag alldeles svettig men kvällen blev trevlig ändå.

Ordning och reda inom försvaret gäller tydligen bara de värnpliktiga.

Kompletterande utbildning

S.k. "kompletterande utbildning" användes frekvent som hot och straff på kompaniet och så här fungerade det vid ett tillfälle som jag har valt att beskriva.

Varje morgon vid uppställningen samt vid eftermiddagsuppställningen på fredagar så kontrollerade befälen städningen. Då får en värnpliktig ställa upp och ta ansvar för varje städområde medan ansvarigt befäl kontrollerar damm och sängsträckning o.s.v. Ibland dök inte befälen upp och ibland sket de i att "visitera" städningen. Vid det här tillfället så hade befälen skitit i att kolla städningen under ca: en vecka vilket ledde till att många hade slarvat med att städa. Ingen sov ju ändå över där så egentligen var det ganska onödigt att städa varje dag. Nu var i alla fall befälen förbannade på oss för att vi var så usla och därför skulle vi få kompletterande utbildning i att städa.

Naturligtvis kunde man inte genomföra den här utbildningen under ordinare arbetstid. Av den anledningen skulle vi först äta lunch i en och en halv timme. Efter det ställde vi upp och fick en massa skrik om hur usla vi var. Nu hade två befäl kastat ut pappersstrimlor i hela kasernen som vi skulle "öva" på att plocka upp. Normalt leddes all utbildning av ett befäl men den här gången krävdes det alltså två. De stannade inte heller kvar på kompaniet under "utbildningen" så att vi skulle kunna fråga om det var någonting som var oklart.

Visitering skulle ske tre timmar senare. Vi var ju ändå 90 personer på plats så det tog väl ett par minuter att sopa upp strimlorna. Efter det skulle vi alltså vänta på att befälen skulle komma och visitera.

Så, vad var då poängen med den här övningen? Att lära oss att städa det som vi framgångrikt hade städat över hundra gånger tidigare? Njae, troligtvis inte. Mer troligt är att våra befäl ville scora lite extra övertid. De kammade ju på det här sättet fram två gånger fem timmar med övertidersättning åt sig själva. Det är inte dåligt betalt för att sitta på mässen och se på film. Naturligtvis på beskostnad av att 90 personer inte kunde åka hem den dagen.

Det kanske hade varit lite roligt om det hade handlat om uppfostran av vanliga värnpliktiga men nu handlade det om att trakassera människor som hade kommit dit dag in och dag ut under hundratals dagar för att arbeta gratis.

Kostnaden för oss värnpliktiga: 450 timmar, det motsvarar nästan tre månaders heltidsarbete.

När vi ändå håller på så kan vi ju leka lite med siffrorna. Om 90 personer arbetar 8 timmar en dag så motsvarar det alltså 720 arbetstimmar, d.v.s. 18 veckor. Man använde alltså 4.5 månaders heltidarbete varje dag. Det multiplicerat med 300 dagar blir då 1.350 månader. Det delat med 12 blir 113 års heltidsarbete per två plutoner, d.v.s. 169 års heltidsarbete årligen för tre plutoner. Lite mer än två livstider kan man säga. Det är mycket arbete att ljuga bort.

Muckarbrickor

På Skolhuset fanns det en tradition som sa att "glittret trycker de äldres muckarbrickor" så dagen innan Stockis muckade tryckte jag nya roliga namnskyltar med texten "MUCK" på. Övnings- och skjutfältsavdelningen hade specialbeställt brickor med texten "Ragn-Sells malajmuck" eftersom de hade arbetat med sophanteringen. Det dröjde till sent på natten innan alla var färdiga.

Det här var naturligtvis strikt förbjudet men Sune såg genom fingrarna i det här fallet. Kanske var det för att han trodde att den som muckade hade tryckt sina egna brickor och därför ändå inte kunde straffas.

När jag mycket senare muckade var jag dock ensam värnpliktig på Skolhuset och därför blev det inga muckarbrickor till vår pluton.

Stockis muckar

Efter fyra månade var det dags för Stockis att mucka. Vi skulle sätta upp högtalarsystemet för en ceremoni för Swedint men i stället började han leka med en basketboll. Eftersom jag kände på mig att mitt liv bara kunde bli sämre efter den här dagen så rycktes jag med. Nu sket vi båda i vad som skulle hända för en stund vilket var riktigt trevligt.

Hämta mera Zliiipers!

En dag vid kvällsuppställningen så skrek många värnpliktiga "Hämta mera Sliiipers!" upprepade gånger och skrattade. Tydligen så var det så att den rörliga styrkan, d.v.s. de arbetslösa värnpliktiga höll på med att bygga en bro utanför något hem för handikappade barn. Någon hade tydligen hojtat den här frasen på ett roligt sätt och nu hade det blivit ett ganska roligt skämt. Trots min 10 månader långa utbildning som ingenjörssoldat visste jag fortfarande inte vad en "sliper" var. Nu när jag har googlat på det vet jag att det är en sådan där bit trä som brukar ligga under järnvägsspår.

Det här har alltid klingat dåligt i mina öron. Skulle den mest ondskefulla människan jag någonsin träffat ha börjat bry sig om handikappade barn? Dessutom är det olagligt för en myndighet att konkurera med näringslivet på en fungerande marknad. Jag frågade några i styrkan om de inte ansåg att det här verkligen rörde sig om slaveri. Tydligen så var många ganska nöjda med det upplägget eftersom de äntligen hade fått göra någonting som faktiskt var av nytta även om det inte hade någonting med deras icke-existerande krigsuppgifter att göra.

Vid tidpunkten trodde jag att det handlade om någon slags pr-kupp för att rädda regementet från nedläggning men nu tänker jag ta på mig min absolut största foliehatt för att klura ut vad det här egentligen handlade om. Vi har naturligtvis några alternativ här:

1. En kompanichef som skiter i att bedriva utbildning till stora kostnader för skattebetalarna och rikets säkerhet och sen ljuger om det bryr sig så mycket om handikappade barn att han vill tvinga sina medmänniskor att bygga en bro åt dem. Njaeee.

2. En pr-kupp med syfte att rädda regementet? Njae, det här var alldeles för sent i spelet för det, dessutom så gjorde de ingen mediahistoria av det.

3. S.k. "slipers" är en del av regementets inventarier och när ett regemente bygger någonting åt ett civilt intresse så tar det också betalt för materialet. (Se artikel i Närikes allehanda under källor.) Det här stämmer bra in i det övriga mönstret i den bemärkelsen att det verkar finnas ett potentiellt vinstintresse i varje konstigt infall. Rörliga styrkan byggde inte en bro, de sålde helt enkelt ut regementets inventarier. Kostnaden för arbetskraften kunde man istället lägga till på materialkostnaden vilket är exakt vad folk gör när de ska söka ROT- och RUTavdrag (fast tvärtom) idag. Ingen dålig idé eftersom materialet annars hade hamnat på tippen.

Mongo inställer sig på Skolhuset

Efter att jag under några veckor hade drivit skolhuset själv dök Stockis ersättare upp. Jag kommer inte ihåg vad han hette men vi kan kalla honom "Mongo". Jag försökte lära Mongo hur man gör enkla saker som t.ex. att hänga en FN-flagga i en ribbstol varpå han svarade med att mordhota mig. Jag lyckades dock skrämma tillräckligt med vett i honom för att han skulle klara av uppgiften. Efter någon månad var det dags för Mongo att sitta i fängelse för bilstöld och därför fick han avsluta sin värnplikt. När han till slut avrustades så övervakades han av ett av våra två f.d. värnpliktiga instruktörer, Peter Rönnlund, som nu fått anställning och fänriksgrad. Befälet stod alltså och vaktade Mongo som om han nu utgjorde någon slags säkerhetsrisk vilket jag uppfattade som mycket kränkande behandling.

Metoden var redan beprövad av rapgruppen Latin Kings sångare Dogge Doggelito som lyckades ta sig ur verksamheten på mindre än en vecka genom att torska för narkotikainnehav år 1993.

Regementets dag

Eftersom jag ofta jobbade övertid både morgon och kväll så blev jag inte informerad om den händelse som kallades "Regementets dag" förrän kvällen innan. Det var inget problem för mig, jag ville ju ändå inte direkt att mina föräldrar skulle få reda på att jag gjorde min värnplikt som namnskyltstryckare. Regementets dag är alltså den dagen då värnpliktiga och anställda tar med sig sina familjer och låter dem drälla omkring obevakade på regementet. Man visar på den här dagen upp regementets framfötter på ett sätt som inte alls överensstämmer med verkligheten.

En värnpliktig som arbetade på Servicekontoret frågade vad vad vi skulle visa för våra föräldrar - "vi gör ju ingenting?". Svaret han fick från Fk Joachim Gillow var: "Du kan ju rulla ut en kopieringsmaskin i korridoren och visa hur den fungerar". Vad han menade var att vi inte var en del av regementet och att vi därför inte skulle visas upp. Naturligtvis blev det ingen uppvisning av våra arbetsplatser trots att halva verksamheten kretsade runt dessa.

Sanning är dock att även 3:e kompaniet hade uppvisning. Två värnpliktiga ur den Rörliga styrkan demonstrerade minsökning med metalldetektor. Det såg faktiskt ganska trovärdigt ut med tanke på att de själva hade lärt sig tekniken på morgonen samma dag.

2:a kompaniet sjösatte broar som vecklade ut sig själva. När det var klart lastade de sina lastbilar på bron och puttade runt den i sjön med några bogserbåtar. Det såg faktiskt ganska propert ut. Det här var första och enda gången som jag fick se vad de riktiga soldaterna faktiskt gjorde.

Vad 5:e kompaniet visade upp har jag ingen aning om. De hade säkert någon demonstration någonstans men i så fall missade jag den. Jag gissar på att det rörde sig om någon metallbro. Jag såg aldrig någonsin vad 5:e kompaniet gjorde.

Straffarbetet på Skolhuset går vidare 2

Efter den misslyckade katastrofrekryteringen av Mongo kommenderade Christer Lundskog ner en av chaufförerna på transporten för att hjälpa till. Jag vet inte vad han hette heller men vi kan kalla honom för TPC-Syrianen. Jag visade honom hur man starar projektorn i biosalen men blev tvungen att ursäkta mig för att springa och ta något id-foto i en annan byggnad. Jag skyndade mig tillbaka men då var han försvunnen. Han hade tydligen förklarat sitt försvinnande med att han inte klarade av att jobba med ett as som mig. Jag frågade hans kamrater om det och de förklarade att det egentligen bara var en ursäkt för att han skulle slippa jobba i Skolhuset.

De sista tre månaderna drev jag skolhuset själv. Jag gjorde allt innan någon kunde ge mig en order för jag förstod att det skulle sabba Sunes självkänsla och fördriva honom till mässen - där jag tyckte att han hörde hemma.

Kinesen får frisedel

En soldat som jag var gruppkamrat med under början av värnplikten var "Kinesen". Kinesen var lite av en lustigkurre och vi tyckte alla om honom. Ett problem var dock att han ständigt klagade och drog fötterna efter sig. "Fiiii Fan!" - brukade han säga. För att slippa lumpen hade han kontaktat en psykolog och efter mer än åtta månader fick han äntligen ett intyg som ledde till frisedel.

Det var ganska roligt att höra på när Kinesen berättade om vad han hade sagt till psykologen. Psykologen hade bl.a. frågat honom vad han gjorde i lumpen. Svaret var att han inte gjorde någonting. Psykologen trodde naturligtvis inte på honom fastän det var sant. Han hade ju ingen arbets- eller utbildningsplats. Han skulle ju bara dyka upp varje dag ändå.

Som vanligt fick vi höra en moralhistoria som skulle skrämma oss vid en uppställning. Här fick vi veta att Kinesen aldrig skulle kunna få ett jobb i framtiden eftersom han hade avbrutit sin värnplikt p.g.a. psykisk ohälsa. Idag kan vi skratta åt det här desperata försöket att försöka skrämma oss och vi insåg ju naturligtvis att det här bara var ännu en lögn. Jag tog ändå upp ämnet med kinesen i ett samtal men enligt honom själv så ägde hans familj en resturang där han skulle arbeta. Med andra ord så kunde han inte ha brytt sig mindre om befälens tomma hot.

Den här skrämseltaktiken har naturligtvis varit förankrad i verkligheten men vid den här tiden brydde sig ingen om huruvida man hade gjort lumpen eller inte.

Margot Wallström (riksdagsledamot) förklarar år 1981:

http://www.riksdagen.se/

Vad Margot säger här är helt korrekt. Exakt samma gäller malajtjänsten. Mina föräldrar och många av mina kompisar vet inte vad jag gjorde i lumpen. Man blir liksom märkt för livet. När jag vid anställningsintervjuer har fått frågan om huruvida jag har gjort lumpen så har jag antingen ljugit eller sagt nej.

Som man på Swedint har förklarat det så tyckte majoriteten av oss att det här var "roligt och intressant". De som inte tyckte så gav man de värsta skitjobben. Det är alltså vad Swedint säger. Det gjorde naturligtvis så att de som redan mådde dåligt då ännu sämre till den grad att psykologer alltså ansåg att de hade tagit verklig skada. För er som inte vet hur det gick till så berättar jag att man blev undersökt av en psykolog vid mönstringen. Sen när man ryckte in så gjordes ytterliggare en hälsokontroll. Då var man alltså friskförklarad i två steg. Det betyder att om en värnpliktig avbryter sin "grundutbildning" på grund av psykisk ohälsa så är det alltså verksamheten som är ansvarig för den skadan men istället för att ta det ansvaret så försökte man alltså skrämma den sjuke tillbaka in i verksamheten.

Jag muckar

Nu var det dags för mig att mucka och det var inte en dag för tidigt... Eller vänta nu, det var det ju, 5 dagar tidigare faktiskt (kanske fler jag kommer inte ihåg exakt så jag går på Pliktverkets siffror). Arbeit macht frei - som man brukar säga. Eftersom "glittret" (i det här fallet Mongo som nu satt i fängelse för bilstöld) på Skolhuset enligt traditionen förväntades trycka de s.k. muckarbrickorna så blev det inga muckbrickor för vår pluton.

Anledningen till att vi fick mucka tidigt var troligen därför att Hagis, som hade varit frånvarande under hela tre veckor utan sjukintyg skulle kunna få sin kvarsittning. Det här borde såklart ha polisanmälts men Erik Klockar var nog väl medveten om att en rättegång skulle ha slutat illa för honom själv. Istället lät man alltså kompaniet mucka en vecka tidigare så att hagis skulle kunna få sina fem dagar kvarsittning - d.v.s..inget straff alls. Till och med Pliktverket anmärker på att vår värnpliktstid var kort men förklarar det med att man måste ha jämnat ut dagarna eller vad det nu var. Det borde man dock ha meddelat oss i så fall.

Innan muck skulle vi dock gå den traditionsenliga avslutsmarschen. Idén är att man går vansinnigt långt och sover under bar himmel utan sovsäck. Vi fick ta av oss kläderna på order igen och jag var naturligtvis orolig för att behöva ta av mig kalsongerna igen.Den här gången fick vi behålla kalsongerna på. Tyvärr hade jag tanklöst slängt på mig ett par Jockey-kalsonger av stringmodell som jag hade fått i julklapp och jag blev naturligtvis hånad av mina kamrater för det. Inte så elegant men jag föredrog ändå dem framför försvarets vita kalsonger som delades av samtliga värnpliktiga. Syftet var väl en kombination av förnedring och matsökning. Jag skulle den här gången bära en bår och en sjukvårdsväska i kombination med den vanliga packningen. Egentligen så ska ju kompaniet ha en sjukvårdare men det hade ju såklart inte vi.

Marschen leddes av Lt Patrik - "Jag är inte kort!" - Larsson med gott resultat. Patrik har f.ö. inte vågat svara på mina mail.

Efter halva marschen stannade vi vid en sjö där det fanns en kiosk där två unga tjejer arbetade. Stranden var helt tom eftersom det var mitt i veckan. Henry ställde sig naturligtvis omedelbart med armbågen på disken och flörtade med tjejerna. Lt Patrik Larsson sa naturligtvis till honom att han inte fick prata med civila varpå Henry blev förbannad och sa att han kände en av tjejerna, det var hans systers kompis! Patrik frågade tjejerna om det var sant och efter några sekunders betänketid så svarade en av dem: ja. Patrik tillät därför Henry att flörta med tjejerna.

Efter det skulle vi äta varpå en av syrianerna helt plötsligt börjar skälla ut mig eftersom jag inte hade svarat när han hade bett om att få skoinlägg ur sjukväskan som jag hade med mig. Jag sa att jag inte hade hört någonting men att han gärna kunde få ta hela väskan. Det trodde han inte på så han fortsatte skälla på mig. Då ställde sig Henry upp och skrek att vi faktiskt inte hade hört någonting! Då blev syrianen rädd och det blev tyst. Det kändes ganska skönt att samma människa som åtta månader innan skulle slita ut mina inälvor nu i alla fall tillfälligt var på min sida. Det är också möjligt att Henry helt enkelt hatade den syrianen mer än mig, vad vet jag.

Under den andra etappen sträckte jag ryggen igen så att jag var tvungen att gå upp mitt i natten och koka blåbärssoppa vilket av någon magiskt anledning gjorde mig totalt återställd. Sådär, nu har ni fått ett bra tips också :)

Vi sov ute och på kvällen fick vi äta grillad korv - eller grillade korvbröd i mitt fall.

På morgonen så skulle vi får skjuta 10 skott så att vi skulle få rengöra vapnen en sista gång men befälen hade glömt att beställa ammunition så det blev inget med det.

Innan vi lämnade in material till förrådet fick vi veta att vi skulle få räkning hemskickad på allt som saknades. Erik Klockar placerade sig vid slutet av inlämningslinjen och gav varje värnpliktig en ordentlig utskällning. Jag själv saknade en hylsfångarpåse som Magnus Hesselgren hade låst in i 5:e kompaniets kasun, en gaffel och en skjorta. Personalen vid förrådet var uppenbarligen också påverkade av Eriks uppförande så de gjorde sitt bästa för att frisera våra protokoll. Min saknade gaffel bokfördes aldrig och när jag lämnade fram mina två skjortor så frågade förrådsassistenten: "tre?" Jag svarade försiktigt "ja... tack...".

Enligt lag 1994:1811 får ersättning endast krävas om utrustningen lämnats ut för personligt bruk så naturligtvis ljög Erik Klockar oss värnpliktiga rakt upp i ansiktet eller så bröt han mot lagen.

Jag och Mats (senare Lt Mats) hade hittat gamla trasiga och färgmärkta övningsuniformer. Färgen gick mestadels bort i tvättmaskin så jag lämnade in en sådan och kunde därmed behålla min egen M-90 uniform.

När det gällde hylsfångaren så räckte det med att nämna Fk Magnus Hesselgrens namn, det förklarade liksom allt. Han var ju trots allt mer än en aning korkad. Det blev alltså ingen räkning skickad hem till mig. Om det skickades någon räkning till någon annan vet jag inte.

Efter 10 månader hade ingen civil polisanmälan lämnats in trots att värnpliktiga hade avvikit från tjänsten vid tre tillfällen. Kompanichef Erik Klockar ville ju helt klart inget hellre än att skicka någon av oss i fängelse. Jag gissar att Erik var väl medveten om att han bröt mot gällande värnpliktslag och att om fallet hade tagits upp i domstol så hade han fällts för det. Hela verksamheten gick ut på att inbilla oss att det var vi som var de kriminella när det egentligen var tvärt om.

Naturligtvis skulle det här inte fungera idag när vi vanliga medborgare har tillgång till samtliga lagar, mänskliga rättigheter, regeringsbeslut och myndigheter via Internet. På den tiden hade vi inte det och därför lät vi oss luras som dumma åsnor. Den ursprungliga versionen av Lagen om totalförsvarsplikt finns fortfarande inte på Internet. Många av de militärer och myndigheter jag kontaktat verkar dock tro att de fortfarande kan köra samma skitsnack men det fungerar inte länge. Argumenten håller inte och myndigheterna beskriver samma sak på olika sätt. Enligt Swedint var det frågan om helt lagligt tvångsarbete av civil natur som man kunde använda därför att det var billigt medan det enligt Försvarsdepartementet var en militär utbildning inför ett behov i krigsorganisationen. Ingen på Ing 1 har vågat sig på en förklaring.

Till sist ställdes vi upp för utmarsch. Vi fick vår slutgiltiga utskällning då Erik Klockar förklarade för oss att "Jag vet att ni hatar mig och jag vill bara säga att det ska bli jävligt skönt att bli av med er också!". Alla skrattade med några få undantag. Det var visserligen otroligt otrevligt sagt men från och med nu så kunde vi ju tvärskita i vad han tyckte om oss. Vi var några minuter från att få gå ut genom grinden till framtiden medan han var några månader från att bli en arbetslös alkis. Det var alltså tacken för 10 månaders obetalt arbete med massor av res- och övertid.

Vi marscherades i alla fall ut. Sune kom springande och försökte panikartat fånga in mig därför att han trodde att jag tänkte smita från anställningen. När jag försökte ta mig tillbaka så klämde vakten min arm i den eldrivna grinden. De tyckte väl helt enkelt att jag inte var välkommen tillbaka. Jag gick istället in genom den stora bilgrinden och upp till kanslihuset där jag skulle "löneförhandla" för anställning. De var naturligtvis otrevliga även där och jag borde ha vänt på klacken och gått hem men det gjorde jag inte. "Jag trodde vi hade anställningsstopp!" skrek någon gubbe från ett kontor, precis som om allt var mitt fel. Någon förhandling om lön blev det inte med den här skrikande idioten - det var bara att skriva på. 12.000 kr / mån skulle lönen vara. (motsv. 14.700 i dag, d.v.s. ungefär halva medellönen i Sverige). En riktig skitlön för en chefsposition med 10 månaders specialistutbildning och it-kompetens med andra ord. En månad sen sticker jag och köper en billig motorcykel för muckarbidraget och lönen - tänkte jag. Christer Lundskog hade informerat mig om att det egentligen inte var tillåtet att anställa värnpliktiga vilket jag alltså var under fem dagar till. Därför justerade man på anställnigstiden i på papper för att det skulle bli lagligt. I verkligheten var jag alltså både inkallad värnpliktig och civilt anställd på samma gång. Anställd blev jag i alla fall, officiellt som "vaktmästare". Rent tekniskt så gjorde jag alltså värnplikten som vaktmästare?

Andra som blev anställda från min pluton på exakt samma vis var Knasen som blev anställd i växeln och två bilförare som jag aldrig blev särkilt bekant med.

Jag fick bra betyg av arbetsplatschef Sune Lind men det blev sänkt två steg av Erik Klockar. Troligvis var det p.g.a. den där anteckningen som gjordes vid det där olagliga förhöret. Jag var under hela min värnplikt aldrig sjuk och aldrig frånvarande.

Utbildarens omdöme

Signerat: Plutonchef Lt Christer Lundskog telefon 08/5530100, Kompanichef Kn Erik Klockar samt ÖvLt Arne Baudin och överbefälhavare Owe Wiktorin.

Utbildningschef Arne Baudin vägrar dock att kommentera utbildningen trots att hans signatur finns på diplomet.

Arbetsplatschef Christer Lundskog vägrar också att kommentera utbildningen trots att hans signatur finns på diplomet.

Även kompanichef Erik Klockar vägrar att kommentera utbildningen trots att hans signatur finns på diplomet.

Ordet "åliggande" betyder alltså skyldighet eller plikt. Det har alltså varit min skyldighet att bona golv och tömma papperskorgar o.s.v. åt Swedint.

I verkligheten skrevs omdömet dock av Lt Sune Lind som var min arbetsplatschef, en man som bokstavligt talat inte klarade av att sätta en scart-kabel i en VHS-bandspelare. Med ordet "utbildaren" menar man då alltså endast Sune. Erik Klockar var dessutom inte formellt kompanichef eftersom Stefan Steijnick var kompanichef för både 3:e och 5:e kompaniet. Hans signatur finns dock inte på betyget.

Observera att "utbildaren" nämner orden "jobb" och "åligganden" men aldrig ordet "utbildning". Betyget nämner inte heller befattningarna "serviceman" eller "reprobiträde", d.v.s. det som registrerades hos Pliktverket. Ordet "handräckningsvärnpliktig", som jag har varit enligt Swedint, nämns inte heller.

Istället för att redogöra för "utbildningens" innehåll så nämner man alltså den kompetens som jag själv skaffade mig innan utbildningen. Det var ju också så man gjorde: Man utnyttjade redan existerande kompetenser istället för att tillföra kompetens vilket normalt brukar vara definitionen av utbildning.

Under rubriken "civilt meriterande utbildningar" finner vi: "Skyddsvakt 40 timmar" och det verkar ju stämma även om jag aldrig bevakade någonting. Jag har dock genomgått en 8 månader lång utbildning i att kopiera papper men det räknas alltså inte som civilt meriterande. Godistant-Evas livräddningsutbildning verkar inte heller ha varit av civilt meriterande natur.

Jag vet ju inte helt säkert men jag gissar att Kapten Erik Klockar, förutom mitt betyg, även friserade omdömet. Sune var ändå en rätt så rakryggad person så han skulle inte beröva mig den meriten som det innebär att få sina arbetsuppgifter dokumenterade. Omdömet nämner ju bara en plats, inte vad jag egentligen har gjort eller lärt mig. Den här ändringen har helt klart gjorts av en person som var tvingad att registrera arbetstiden som en utbildning.

I min värld så skriver man inte ett sånt här kort omdöme om en person. Efter 10 månaders utbildning så kunde man bara nämna platsen där det hela ägde rum. Var det allt man hade att säga när man endast behövde skriva ett enda omdöme under den fyra månaders perioden? Nej, jag tror inte det.

Tänk dig själv om du fick ett betyg efter tre års utbildning i gymnasieskolan som inte nämner vilken utbildning du har genomfört: "Kalle har genomgått tre års utbildning i lektionssalarna 3, 7 och 12. Han är även mycket duktig på skateboard." Eller kanske vitsord från en arbetsplats: "Nisse har arbetat mycket duktigt i sektor 7G. Han är även mycket social". Det här kan ju visserligen vara hemligstämplat med det är ju föga troligt med tanke på att både Pliktverket och Swedint har förmedlat den här informationen till mig utan att jag ens har efterfrågat den.

Jag tramsar naturligtvis en hel del i min analys. I verkligheten så ligger det till så här: Om man hade skrivit vad jag egentligen hade gjort så hade Pliktverket att insett att det var en lögn. Om man hade skrivit det man registrerade hos Pliktverket så hade jag insett att det var en lögn. Det var alltså bättre att hålla sig kort.

Själv var jag dock nöjd med utlåtandet när jag fick det. Om det hade inkluderat mina arbetsuppgifter så hade jag skämts så mycket att jag aldrig hade vågat nämna det som en merit. Nu kunde jag i alla fall säga att jag jobbade med FN och sånt. Det låter ju ändå rätt så fint men det var såklart lika lögnaktigt som resten av verksamheten.

Erik Klockar: Du är en feg lögnare och bedragare som inte kan ta ansvar för sina egna handlingar! Där har du mitt omdöme!

Sune tar semester, jag tar över Skolhuset

Måndagen efter tog jag över ledarskapet för Skolhuset. Jag fick ett eget sovrum i ett delat logement i en av kasernerna.

Rummet städades och bäddades med nya lakan av civil personal varje dag. Städpersonal som bäddar ens säng varje dag hade man tydligen råd med.

På Skolhuset blev jag tilldelad två vapenvägrare som vi kan kalla Foppe och Foppa. De visade sig vara mycket intelligenta och passade verkligen inte för den här typen av drönararbete. Bl.a så lyckades de höja rotationshastigheten på skärmojjen så att skrivkvalitén på namnskyltarna ökades efter att jag hade råkat köra den rakt ner i aluminiumet.

Varje gång jag beordrade dem att arbeta i städskrubben eller att städa golv så såg jag i deras ögon hur de dog en aning inombords. Ganska snabbt så kände jag att det här inte alls var rätt. Jag hade sett fram emot att få ta lite mer ansvar men att föra befäl över människor som mådde dåligt tyckte jag inte om. Jag spenderade de följande dagarna med stängd dörr på kontoret där jag pluggade körkortfrågor, på betald arbetstid såklart. Vad skulle jag annars göra? Vi var ju nu tre personer som skulle utföra en persons arbetsuppgifter och jag fick ju inte ens hjälpa till även om jag ville.

En gång när jag ville vara ensam en stund så skickade jag Foppa och Foppe på promenad till vattentornet, precis som Sune brukade göra med oss. Det var dock ingen som ringde från vakten så jag visste ju att de inte hade gått dit. När de kom tillbaka frågade jag om de hade hittat till vattentornet. Då erkände de att de inte hade lämnat området. Personligen sket jag väl i det men det var ju lite synd eftersom det var en sådan fin dag.

Då och då fick jag besök av korpral Mats som hade förlängt sin värnplikt i jakt på gradering. Han var nu instruktör för den nya "Utbildningsplutonen" som sedan skulle ingå i "Arbetsplutonen". För att de inte skulle dra på sig dåliga vanor så hade de valt att genomföra hela den inledande utbildningen på en plats som heter Solberga som alltså ligger utanför regementet. Samma teknik som de använde när de utbildade PB-vakterna i Strängnäs med andra ord. Peter Rönnlund hade även föreslagit att de inryckta skulle få måla stenarna vid sidan om gången upp till befälshuset med vit vattenfärg. Målningen skulle då också bättras på varje gång det regnade men jag tror inte att det blev någon verklighet av det.

Han berättade även att 3:e kompaniets instruktör Joachim Gillow fortfarande snackade skit om mig bakom min rygg efter att jag hade muckat. Bl.a. ska han sagt att "Den där jäveln satt ju bara på skolhuset och sov hela dagarna". Tack för den Joachim! Om du hade haft någonting att säga mig så hade du bara kunnat traska upp till mitt kontor och sagt det - om du hade lyckats väcka mig. Det går fortfarande bra att maila eller svara på Facebook men det är du ju också för feg för.

Lt Christer Lundskog var helt säker på att han kunde fixa så att Foppa och Foppe skulle få göra vapenfri tjänst på Skoljuset. Efter tre veckor blev de dock omplacerade för tydligen kan man inte trycka namnskyltar om man är vapenvägrare. Ytterligare en solklar indikation för att det här officiellt var en militär utbildning som inte hade något militärt innehåll.

Den sista veckan satt jag alltså åter själv och tryckte namnskyltar. En dag kom en värnpliktig från ett av de andra kompanierna in och frågade om han kunde få en namnskylt med något fotbollslags text på. Jag sade att jag tyvärr inte kunde göra den eftersom det var en identitetshandling. Han var dock trevlig så jag gjorde en halv skylt åt honom. Han fick dock lova att hålla den för sig själv så att inte alla andra skulle dyka upp och vilja ha samma sak. Han lovade dyrt och heligt. Fem minuter senare dök han upp med två kompisar vilket inkluderade en korpral som vi kan kalla för "Blarck". De tjatade om att få namnskyltar och Blarck hotade med att bryta min arm om de inte fick de skyltarna som de ville ha. Jag ringde vakten men det var upptaget. De blev inte skrämda av det utan stod kvar. Jag sa då till Blarck att han måste skriva en beställning vilket han gjorde men han hade inte det korrekta ORG/PEL numret och då var den inte giltig. Jag ringde vakten igen och igen men det var upptaget. Efter att ha hotat mig i över 15 minuter så gav de sig äntligen av. Senare kom jag på att vakten faktiskt hade flera nummer men det förstod ju inte jag då, jag hade ju bara ett nummer i min telefonlista.

Under min tid på Ing 1 så blev jag alltså mordhotad två gånger och hotad med grov misshandel en gång. Det ger ju en viss indikation om hur god arbetsmiljön var bland de värnpliktiga om man säger så.

Betyder det här nu att även jag, genom att tvinga två värnpliktiga att arbeta, har brutit mot FNs konventioner om mänskliga rättigheter? Svaret är faktiskt: njae. Det finns nämligen ett undantag som säger att man kan tvinga vapenvägrare att arbeta som alternativ till den ordinarie värnplikten. Huruvida det är möjligt att vägra en olaglig värnplikt kan tyvärr inte jag avgöra.

När jag skulle sluta så blev jag erbjuden anställning under ytterligare tre månader men då tyckte jag att det var dags att ge Ing 1 och Swedint det stora fingret.

Inget mer slavhandlande för mig, tack!

Efterspel och utbildningsböcker

Några månader senare ringde kamrat Mats till mig och berättade om att han nu var furir. Svepskälet var att han ville fråga om jag ville ha min "utbildningsbok". Jag visste inte vad det var för någonting men tydligen så är det en bok där man bokför en soldats utbildning. Böckerna skulle ha delats ut till de värnpliktiga efter muck men så gjorde man inte på 3:e kompaniet. Istället så hade Mats hittat dem slängda i en låda när de städade ur kasernen. Jag frågade vad som stod i den och han sa att den var i stort sett tom. Nu i efterhand så borde jag ha bett honom skicka den men just då var jag inte intresserad av att äga en tom bok. Han berättade även att min förra chef Sune Lind hade fått anställning på Swedint och blivit befordrad till kapten för att han gjorde ett sådant bra jobb på mässen med kaffet i högsta hugg. Eftersom man även graderar officerare när de går i pension så lyckades alltså Sune uppnå graden major utan en enda ärlig gradering sedan sin egen värnpliktstid.

Så?

Det är uppenbart att det rör sig om ett systematiskt utnyttjande av värnpliktiga som arbetskraft och varför skulle man vilja göra det? Syftet var uppenbarligen inte utbildning trots att lagen kräver att hela den avsedda tiden används för "grundutbildning". Det handlade ju inte om någon direkt besparing och det var inte nödvändigt att använda militär personal på arbetsplatserna. Vi gjorde inte ett bättre arbete än civilt anställda. Vi understödde inte de riktiga värnpliktiga soldaternas utbildning vilket var handräckningstjänstens ursprungliga syfte. Lägger man ihop det med att 3:e kompaniet hade tre typer av inkomster som ett kompani som driver utbildning normalt inte har så misstänker man lätt att det har med pengar att göra.

Troligtvis ville man inte, eller så kunde man inte, sparka sina kompisar när regementet förväntades göra nedskärningar. Istället placerade man de officerare som helt enkelt började bli för gamla på arbetsplatser som normalt bemannas av civilt anställda och sedan lät man värnpliktiga göra själva arbetet.

Jag mötte något år senare en tjej som hade fått gödkänt betyg i tre kurser i nätverksteknik trots att hon endast hade gått på inksrivningen. Varför? Jo därför att utbildningsenheten fick betalt för varje elev som skrivs in och för varje som blir godkänd. Samma gäller naturligtvis här.

Om det någonsin funnits något avlägset hopp om att den här verksamheten skulle bidra med någonting positivt till Försvaret eller nationen Sverige så har Ing 1, MSB, Pliktverket, Swedint, Försvarsdepartementet, Ing 2 och Ing 1s kamratförening misslyckats med att övertyga mig om detta.

Trots att verksamheten uppenbarligen var totalt poänglös vill de alltså att jag ska tycka att det var helt normalt att de bröt mot sina egna regler när de använde värnpliktiga som instruktörer och utförde arbeten åt civila företag. De vill att jag ska tycka att det är helt normalt att man rekryterade en vansinnig massa grå arbetskraft (50% av utbildningskapaciteten) när det inte ens fanns arbetsplatser åt alla dessa "soldater". De förväntar sig också att jag ska tycka att det var helt legitimt att utöka värnpliktstiden med 2.5 månader helt utan anledning. Som grädde på moset vill de att jag ska tro på att Ing 1 var dubbelt så effektivt som Ing 2. Till sist var det väl helt ok att ljuga om att jag blivit utbildat till "papperskopierare" för Pliktverket också.

Det här var historien om Arbetsplutonen på tredje kompaniet på Ing 1 som jag uppfattade den. På nästa sidan förklaras de lagar som reglerade verksamheten i relation till vad som verkligen hände.

Klicka här för att gå till nästa sida.

Arbetsplatser

• Övnings och Skjutfält
• Mark och Anläggning
• Vaktmästare
• Sekreterare
• Servicekontoret
• Skolhuset
• Datorsupport
• Dataregistrerare
• Växeln
• Köket
• Rörliga Styrkan
• Transportcentralen
• Vakten
• Förrådet/Tvätten
• Handläggare
• Friskvårdsavdelningen
• Swedint: UTB
• Swedint: Tolk
• Swedint Pers
• Miloverkstaden
• Hemvärnet HVSS