Tillbaka till Arbetsplutonen, Ing 1 / SWEDINT

Korrespondens: Försvarsdepartementet

 

Mail till Försvarsdepartementet 2010-10-24

Jag har blivit ombedd av några kamrater att beskriva min värnpliktsperiod på 10 månader på ING-1 96-97. Matrialet kommer att användas som en del av en hemsida där den s.k. depåtjänsten beskrivs. Som jag har uppfattat det så kommer det spekuleras en del som vad själva syftet för denna verksamhet egentligen var och det är därför jag kontaktar er.

Min personliga militärtjänst bestod av 2 månaders grundutbildning som till ca: 80% leddes av andra värnpliktiga. Efter det arbetade jag 8 månader i en 2x2 meter stor oventilerad städskrubb tillsammans med en maskin som tryckte namnskyltar. Jag gjorde med andra ord lumpen som namnskyltstryckare. Den enda utbildningen som bedrevs under den tiden var en 3 timmar lång livräddningsutbildning som leddes av tanten som vanligtvis sålde choklad i markan och en skjutövning då vi fick skjuta 10 skott som leddes av ett annat kompani än vårat eget.

Mina 120 kamrater i den s.k. "Arbetsplutonen" hade "arbetsplatser" som t.ex. diskare, tvättpersonal, vaktmästare, datorsupport, sekreterare, dataregistrerare, växeltelefonist, Swedint, Rörliga styrkan (någon slags reservpersonal som aldrig användes för annat än att röja sly på områdfet), handläggare, "Övnings och Skjutfält", Mark och Anläggning (gräsklippning, snöskottning etc.), chaufför (mestadels körning av Swedints personal till Arlanda) och översättare. Vi bar alltså namnskyltar med dessa befattningar på.

Vi blev under våra 2 månaders "grundutbildning" aldrig informerade om vilka typer av uppgifter vi skulle bli tilldelade. Vi utförde dessa uppgifter endast av den anledningen att vi annars skulle få sitta i fängelse och sedan göra om allt från början vilket enligt befälen skulle hända minst tre gånger, om vi vägrade.

Majoriteten av de varor och tjänster vi producerade gick till Swedint.

Vid tidpunkten bestod nästan hälften av regementets värnpliktiga kapacitet av det s.k. "Abetskompaniet". Vid utryckningen fick vi som en del av det officiella muck-talet veta från vår kompanichef Erik Klockar att "Det ska bli jävligt skönt att bli av med er." Ingen av oss blev krigsplacerad. Ingen fick stå högvakt. 2009 kom jag i kontakt med Swedints ÖvLt. Inge Petersson och han informerade mig att anledningen till att vi användes som tvingad arbetskraft var att "Ni var ju endå inte en del av ett stridande förband".

Anledningen till att värnplikten var 10 månader och inte det normala 7.5 månader motiverades av våra befäl med att vår repetitionsutbildning var ihopsatt med den ordinarie utbildningen. Detta strider mot då gällande värnpliktslag.

Jag ställer nu en fråga som vi 1770 medborgare velat ställa i ett årtionde. Att svara på den här enkla frågan borde inte vara några större problem.

Vad var den officiella motiveringen till att svenska medborgare var tvingade att ge upp sin frihet för att genomföra den här typen av verksamhet och varför var det nödvändigt att utöka plikten från 7.5 månader till 10 månader? Enligt mina beräkningar bör verksamheten ha kostat ca: 5 gånger så mycker som en riktig anställd hade kostat.

Plikverkets Gunilla Sundqvist bekräftar att all värnplikt skall vara någon typ av militär utbildning vilket verkar konstigt efter som många av oss hade civila arbetsplatschefer. Jag själv blev dessutom civilt anställd under en månad för att göra exakt samma sak som jag gjorde under min värnplikt under benämningen "vaktmästare".

Frågan är fortfarande viktig då det fortfarande påverkar nästan 2000 medborgares laglydighet, skattemoral och förtroende för myndigheter.

Jag hoppas att 1475 års arbetsinsats är värt ett svar från er.

 

Mail till Försvarsdepartementet 2010-11-13 (påminnelse):

Hej Förvarsdepartementet,

Jag skrev till er för två veckor sedan (2010-10-24) angående en fråga jag har angående den s.k. depåtjänsten jag gjorde 1996-1997.

Jag har förståelse för att ni har mycket att göra men eftersom ni har den här rutan på er webbsida så antar jag att ni normalt svarar på de frågor som ställs genom den. Jag ska därför hålla mig så kort som möjligt den här gången.

Min fråga är: Bor jag i ett land där det är accepterat att man berövar medborgarnas frihet i syfta att tvinga dem att arbeta under hot så länge man kallar det för värnplikt?

Min uppgift var att arbeta i en 2x2m stor oventilerad städskrubb vid en maskin som fräste namnskyltar. Mina 1770 kamrater hade uppgifter som t.ex. vaktmästare, diskare, tvättpersonal, växeltelefonist, datorsupport, mark ock anläggning, sekreterare, postutdelare m.m.

Om ni önskar mer information eller om ni vill att jag skickar mitt ursprungliga meddelande till er är det bara att maila.

 

Svar från Försvarsdepartementet 2010-12-14

Tack för ditt brev om din värnpliktsutbildning 1996-97.

Jag beklagar att du inte upplevde din värnpliktsutbildning som meningsfull. Det finns säkerligen andra som genom åren delat din uppfattning, samtidigt som väldigt många totalförsvarspliktiga också har upplevt utbildningen som lärorik och givande. Oavsett vilken erfarenhet man har var det regeringens uppfattning, när värnplikten tillämpades, att utbildningen alltid skulle vara motiverad utifrån en framtida krigsuppgift, och inte t.ex. användas som ersättning för anställd personal.

Sedan den 1 juli 2010 tillämpas inte längre totalförsvarsplikten i Sverige, och ingen värnpliktsutbildning bedrivs längre inom Försvarsmakten. Frivillighet är avgörande för att vi ska kunna skapa militära förband som kan användas både i Sverige, i vårt närområde och utanför närområdet, med personal som har gedigen utbildning, övning och erfarenhet.

Den frivilliga rekryteringen kommer även att ställa högre krav på Försvarsmakten som arbetsgivare framöver. Den som är rekryterad på frivillig grund kommer givetvis att kunna ställa berättigade krav på att utbildning och tjänstgöring genomförs effektivt och uppfattas som meningsfull och utvecklande. Jag är övertygad om att frivilligheten även på det sättet kommer att vara kvalitetsdrivande.

Med vänlig hälsning,

Sten Tolgfors

 

Mail till Försvarsdepartementet 2010-12-19 (obesvarat)

(helena.olofsson@defence.ministry.se)

Hej igen Sten Tolgfors,

Det här är ett svar angående ”Värnpliktsutbildning 1996-97 Depåtjänst Ing 1”.

Du skrev till mig ”Det är regeringens uppfattning, när värnplikten tillämpades, att utbildningen alltid skulle vara motiverad utifrån en framtida krigsuppgift, och inte t.ex. användas som ersättning för anställd personal. ”

Jag är fortfarande inte helt övertygad om detta.

1991 röstade regeringen igenom ett förslag som innebar att man just bytte ut 1.500 civilt anställda i kök och förråd mot dubbelt så många värnpliktiga. Arbetsdomstolen ansåg att det här var olagligt av två anledningar: För det första så stred det mot lagen om anställningsskydd. Konsekvensen av detta var att man fick betala 80.000 kr i skadestånd till varje drabbad anställd. Statsminister Ingvar Carlsson nämner siffran 40 miljoner.

Ingvar Carlsson 1994:

”Arbetsdomstolen har genom beslut i december 1993 underkänt arméns hantering av utbytet av civilanställd personal i regementens kök och förråd mot värnpliktig ''grå arbetskraft''. Några hundratal avskedade civilanställda får nu höga skadestånd och måste erbjudas återanställning. Denna skandalösa hantering av frågan kan enligt uppgift komma att kosta försvaret ca 40 miljoner kronor. Försvarsministern och arméchefen har varit starkt pådrivande i denna sak. Frågan om att ersätta civil personal i armens kök och förråd med värnpliktiga bör tas upp till förnyad prövning.”

http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=410&dok_id=GH02F%C3%B6201

För det andra så ansåg Arbetsdomstolen att det inte var tillåtet att använda värnpliktiga som arbetskraft. Jag vet inte exakt vad det betyder men så här skriver Arbetsdomstolen:

”Med anledning av riksdagsbeslutet meddelade Kungl. Majt. den 13 februari 1970 ett beslut om personal för driften av försvarets matinrättningar. I beslutet, som alltjämt gällde i mars 1992, uttalades bl.a. följande.

Kungl. Majt. föreskriver att, från och med den 1 juli 1970 och tills vidare, biträdesgöromålen i försvarets matinrättningar med nedan angivna undantag skall fullgöras av enbart civil arbetskraft och att värnpliktiga inte får tas i anspråk vid matinrättningarna med stöd av bestämmelserna i Kungl. Majas beslut den 28 juni 1946 ang beräkningsgrunder för anställande av sådan biträdespersonal.

Av vad som nu sagts följer att staten inte fick ersätta civilanställda med värnpliktiga annat än om de värnpliktiga utgjorde en oundgänglig del av krigsorganisationen. Så var inte fallet när de aktuella uppsägningarna gjordes den 25 mars 1992.”

Diskussionerna i riksdagen runt ämnet verkar mest kretsa om hurvida det här systemet var billigare eller inte och runt hurvida det var fel att avskeda de civilt anställda. Frågan om de värnpliktiga som faktiskt skulle tvingas utföra arbetet utan ersättning togs knappt upp.

(https://lagen.nu/dom/ad/1993:214)

1983 (antagande) gav man Ing 1 officiellt uppgiften att leverera tjänster till Swedint. Om man inte förstod att det innebar värnpliktiga så kan man inte ha varit särskilt intresserad. Om man hade varit det så hade man kanske kunnat reagera på de insändare som vi skickade till Södertälje länstidning eller lyssnat på Värnpliktsrådet. Det var uppenbart att arrangemanget skulle sätta svenskt rekord i grå arbetskraft.

Jag har nyligen varit i kontakt med Swedints Tjänsteförrättande Chef Jerker Svensson och så här skriver han:

”Du genomförde Din värnplikt som vakt- och depåvärnpliktig vid Svea Ingenjörregemente, Ing 1. Du tjänstgjorde i befattning som serviceman/reprobiträde. Efter kontakt med Pliktverket har jag konstaterat att denna typ av befattning för värnpliktiga fanns i Försvarsmakten fram till någon gång i slutet av 1990-talet. Vissa värnpliktiga krigsplacerades efter genomförd grundutbildning i motsvarande befattningar i den dåvarande krigsorganisationen.

Detta innebär att det på den tiden var helt i enlighet med gällande regler att kalla in till värnpliktstjänstgöring i befattningar med uppgifter som du beskriver i ditt brev, t ex vaktmästare, bilförare, växeltelefonist, post- och reprohantering. Självfallet efter en inledande militär grundutbildning vilket jag uppfattar av ditt brev att Du genomförde under cirka 2 månader.”

En sak skall man ha i åtanke i sammanhanget: Plikttjänstgöringen var och är fortfarande starkt förankrad i lagstiftningen även om inkallelse till militär grundutbildning under plikt i dag i princip har upphört.”

Han beskriver alltså att man inom försvaret utan restriktioner kunde rekrytera värnpliktiga för att låta de arbeta. Allt man behövde göra var att låta dem springa runt i skogen i 2 månader för att man sedan skulle kunna använda dem till vad som helst. Om dessa värnpliktiga som ”utbildas” av andra värnpliktiga skulle råka skjuta någon förbipasserande bilist genom huvudet med en kulspruta så var det inte heller något att haka upp sig på (Mikael Nilsson 19 år, utanför Ing 1, 18 Jul 1991).

Så här tror jag det fungerade: Ett regemente får pengar för varje värnpliktig och månad som de förfogar över. Till skillnad från civila som kostar pengar så är värnpliktiga redan finansierade. Redan här finns ett incitament för att låta en massa värnpliktiga drälla omkring sysslolösa på regementet. (På Ing 1 kallade man dessa för Den rörliga styrkan.)

Naturligtvis måste man använda den här möjliga arbetskraften till någonting, t.ex. arbeten som utförs av civila = saker som kostar pengar. Att rekrytera tvångsarbetskraft från befolkningen kallas vanligen för slaveri och hör hemma i länder som t.ex. Nordkorea men det här hittade jag dock av en slump i samma dom som ovan på Arbetsdomstolens hemsida:

”Sverige har genom att ratificera FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter åtagit sig att inte utnyttja människor i tvångsarbete. I konventionen medges undantag i fråga om arbete av militär art. Den nu aktuella åtgärden att värnpliktiga skulle ersätta civilanställda utgjorde den 25 mars 1992 till huvuddelen ert ren besparingsåtgärd från statens sida.”

Man sätter alltså helt enkelt uniform på slavarbetskraften och låter den ränna runt i skogen i 2 månader. Nu är verksamheten plötsligt laglig. Utan den här konventionen hade vi gissningsvis inte fått någon utbildning alls. De värnpliktiga får sedan under 80% av värnpliktstiden inte röra något vapen, någon lastbil eller annat militärt brickebrack. På betyget kallar man detta för ”utbildning”. Man hittade alltså ett kryphål i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter! Arbetsdomstolen totalsågar detta och endå fortsätter försvaret med liknande verksamhet, t.ex. som i några av mina kamraters fall: Vakt/depå-värnpliktiga i kök och förråd.

Resultat: Det är ju naturligtvis inte billigare eftersom det behövs tre värnpliktiga för varje civilt anställd. Dessa behöver också en chef som ser till att arbetet utförs som det ska. Jag hade t.ex. en chef av Lt. grad som bara var chef över mig. Han satt av sin tid på mässen för att han inte hade någonting att göra. Slutprodukten blir också sämre eftersom de värnpliktiga egentligen bara ser fram emot muck. Ingen av dessa värnpliktiga kommer dyka upp vid en eventuell kris då de nu har lärt sig att hålla sig undan när försvaret kallar. De kommer vara måttligt laglydiga då de nu med lagens hjälp tvingats arbeta gratis i 10 månader. Skattemoralen är också på botten för vem vill betala skatt i 10 år bara för att finansiera merkostnaderna för sin egen arbetsinsats?

Träffade jag rätt eller har jag lyckats kläcka ännu en konspirationsteori?

Är det inte dags att vi inser hur ondskefullt det här systemet är och täpper igen det laga stöd som fortfarande existerar. Systemet missbrukades ju uppenbarligen och eftersom värnplikten i praktiken inte längre tillämpas är tillfället väl valt.

Vad krävs för att någonting sådant skall hända? Skriver man någon form av ”motion” till regeringen eller vad kallas det? Jag är bara en vanlig medborgare som vill stå upp för mina och andras rättigheter, t.ex. de som vi garanterats genom FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter.

Övriga Frågor:

Vad betyder det när man säger att man ”ersätter” civila med värnpliktiga? Omfattar detta även nya tjänster när de uppstår eller endast att man ersätter redan existerande anställda?

Vad kostar en hypotetisk sysslolös värnpliktig utan befäl samhället i relation till en civilt anställd? Just nu räknar jag på 50%.

Vad är detta ”Kungl Majt” som Arbetsdomstolen refererar till?

Vad är definitionen av ”Militärt arbete” samt vad är definitionen av ”grå arbetskraft”? Om du inte vet så kan du fråga Leni Björklund eller Johan Hederstedt. De verkar ha haft någon slags workshop runt ämnet 2003). (http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=71&dok_id=GQ12670)

Vad hände med den s.k. förplägnadstjänsten, d.v.s. 3.000 värnpliktiga i kök och förråd? Om nu Arbetsdomstolen säger att man inte får använda värnpliktiga i kök och förråd gäller det då bara den s.k. förplägnadstjänsten och inte Vakt/Depå-tjänsten? Vad är skillnaden? Har Arbetsdomstolen fel i den frågan?

 

Mail till Försvarsdepartementet 2011-01-11 (Påminnelse, obesvarat)

(helena.olofsson@defence.ministry.se)

Hej igen Sten Tolgfors.

För 20 dagar sedan skrev jag ett mail med några frågor angående min och mina 1800 kamraters värnplikt på Ing1 1983 - 1997. I mitt fall gäller det 1996/1997. Meddelandet kanske var lite väl långt så jag ställer samma fråga igen i ett mer punktat format.

1931 ratificerade Sverige FNs konventioner om mänskliga rättigheter som förbjuder tvångsarbete. Det finns ett undantag i konventionen för militärt arbete men undantaget omfattar inte tvångsarbete om det är till största delen en ren besparingsåtgärd.

1969 beslutade riksdagen att militären inte skulle få rekrytera arbetskraft med värnpliktslagen som ursäkt (se prop 1969:1). Jag har inte läst proppen men jag har tänkt begära ut den.

1991 Beslutade riksdagen att man skulle sparka 1500 civilt anställda i kök och förråd för att ersätta dessa med dubbelt så många värnpliktiga. Detta kallades då för ”förplägnadstjänst”. Detta bevisar att regeringens inställning, som du säger, inte alltid har varit att värnpliktiga skall få ett meningsfull utbildning. Kök och förråd var två av många ”arbetsplatser” som bemannades av värnpliktiga från depåkompaniet på ING 1.

1992 beslutade arbetsdomstolen (A-162-1992) att riksdagens beslut från 1969 fortfarande gäller och att tjänsten strider mot FNs konvention om mänskliga rättigheter eftersom det tills största delen rör sig om en ren besparing. Detta ledde till att verksamheten lades ner och civila återanställdes med skadestånd.

1994 skrevs det i Värnpliktslagen:

” En totalförsvarspliktig är skyldig att genomgå mönstring enligt 2 kap. 2 och 3 §§ eller fullgöra värnplikt eller civilplikt enligt 4 kap. endast om regeringen med hänsyn till att det behövs för Sveriges försvarsberedskap har beslutat det. Lag (2010:447).” En värnpliktig som gör sin värnplikt hos Swedint bärandes Swedints namnskylt kan omöjligt anses vara viktig för sveriges försvarsberedskap. Naturligtvis blev ingen krigsplacerad. Speciellt inte där många verkade (på Swedint) som det står i värnpliktslagen från 1994 3 kap 12 §).

Anledningen att dessa tjänster existerade var enligt Jerker Svensson (Tjänsteförrättande chef Swedint, 2010) att ”En av Ing 1:s uppgifter var att ge stöd till Försvarsmaktens Internationella Centrum, SWEDINT, som ju på den tiden också verkade i Almnäs.” Detta handlade alltså om arbete och påverkade alltså inte Sveriges försvarsberedskap.

Jerker Svensson skriver även: ”Bevaknings- och depåvärnpliktiga ansågs då vara en sådan viktig del av Försvarsmaktens verksamhet att ganska stora kullar togs i anspråk.” Tydligen har han kommit fram till detta tillsammans med Pliktverket (som nyligen garanterade mig att värnplikt alltid skulle innebära utbildning (Jag ställde till och med frågan två gånger.).) Här ser vi tydligt sprickan mellan värnpliktslagen och verksamheten på ING1/Swedint. Värnpliktslagen: ”Endast de som behövs för försvarsberedskapen.” Swedint: ”De som behövs för att ge stöd åt verksamheten.”

Nu är jag inte på något sätt något juridiskt geni men jag vill gärna veta hur regelverket fungerar som gjorde att jag kunde bli tvingad att sitta i en städskrubb och trycka namnskyltar i 10 månader. Enligt våra befäl inkluderade detta även repetitionsutbildning vilket skulle vara ännu ett.

För att kunna använda mig och mina 1800 kamrater som arbetskraft för att ”ge stöd till Swedint” har man alltså brutit mot riksdagsbeslut, värnpliktslagen och FNs konvention om mänskliga rättigheter.

Nu till den saknade länken. Vilka lagar och regler gav Ing 1 och Swedint rätten att bryta mot dessa lagar, beslut och konventioner?

Hoppas på ett bra svar.

 

Mail till Försvarsdepartementet 2011-01-29 (obesvarat)

(via webbsidan)

Hej Förvarsdepartementet,

Jag håller som jag meddelat er förut på med att dokumentera egenheterna runt min och mina kamraters värnplikt på ING 1 och Swedint runt år 1996. I mitt internetbaserade projekt som kommer heta ”Arbetsplutonen” tar jag även upp lagar och moral som styrde verksamheten och jag behöver nu få svar på två frågor så att jag slipper spekulera för mycket själv.

1. Min första fråga rör lagen om totalförsvarsplikt från 1994 som säger (1 kap. 3 a §): ”En totalförsvarspliktig är skyldig att genomgå mönstring enligt 2 kap. 2 och 3 §§ eller fullgöra värnplikt eller civilplikt enligt 4 kap. endast om regeringen med hänsyn till att det behövs för Sveriges försvarsberedskap har beslutat det."

Arbetsplutonen på ING 1 bestod av 135 soldater varje år vilket utgjorde ca: 50% av regementets utbildningskapacitet. Anledningen att det var så många handräckningsvärnpliktiga på ING 1 var att det var en av ING1s uppgifter att leverera arbetskraft till Swedint.

Jerker Svensson, tjänsteförrättande chef på Swedint har nu i år bekräftat vad jag redan visste, nämligen att det rörde sig om arbete av civil natur som ofta utfördes tillsammans med civila eller under civila chefer. Swedint har bekräftat att det inte fanns några som helst praktiska fördelar med att använda värnpliktiga i stället för civilt anställda. Anledningen till att man slutade med verksamheten ska enligt Swedint ha varit att det senare blev för dyrt att använda värnpliktiga för dessa arbetsuppgifter. Man nämner även att ganska många värnpliktiga togs in för att de var viktiga för att verksamheten skulle fungera och inte för att de behövdes för försvarsberedskapen som lagen säger.

Swedint ingår som jag har förstått det inte i krigsorganisationen så därför kan de värnpliktiga som på heltid bar Swedints namnskyltar aldrig ha varit ämnade för försvarsberedskapen. Det är även väl känt att handräckningsvärnpliktiga eller Vakt/Depå-värnpliktiga som vi kallades nästan aldrig krigsplacerades.

Jag uppfattar det som att syftet med den här lagen var att förhindra den här typen av systematiskt utnyttjande av värnpliktiga som ett sätt att spara pengar men på Swedint hävdar man än idag att detta hade och fortfarande har mycket starkt laga stöd.

Min första fråga är alltså: För att jag själv inte ska göra någon feltolkning: Hur skall den här paragrafen tolkas och vad var syftet med den? Just nu tolkar jag den som att vi inte alls behövdes för försvarsberedskapen och därför var vi inte heller skyldiga att fullgöra värnplikt.

2. Min andra fråga rör FNs konvention om mänskliga rättigheter från 1930 som Sverige godkände 1931. Här står det att ingen människa skall tvingas till arbete. Det finns ett undantag för s.k. ”militärt arbete” men eftersom det nu uttalats att det inte var någon skillnad mot det arbete som utfördes av civil personal i t.ex. växel eller vaktmästeriet så kan detta inte räknas som militärt arbete.

FNs Universal Declaration of Human Rights (UDHR, 1948) Article 4 säger även: "No one shall be held in slavery or servitude; slavery and the slave trade shall be prohibited in all their forms." UDHR är dock ingen ”bindande” resolution men kan väl kanske ses som ett lågvattenmärke för sunt förnuft.

Min uppfattning om detta får stöd från Arbetsdomstolen i mål A-162-1992 som gäller sparkandet av 1.500 civilt anställda i kök och förråd för att ersätta dessa med dubbelt så många värnpliktiga.

https://lagen.nu/dom/ad/1993:214

Min andra fråga är alltså: Hur tycker Försvarsdepartementet att utnyttjande av värnpliktiga i tjänster av civil natur som t.ex: vaktmästare, diskare, förrådspersonal, växeltelefonist, postutdelare, mark och anläggning, namnskyltstryckare, datorsupport, dataregistrerare, sekreterare etc. fungerar tillsammans med FNs konventioner om mänskliga rättigheter?

Vänl. Hälsn.

Tillbaka till Arbetsplutonen, Ing 1 / SWEDINT