Arbetsplutonen Svea Ingenjörkår Ing 1 / SWEDINT 1980-1997

Arbetsplutonen ING-1 3:e Kompaniet Vakten

Lag och rätt rörande grå arbetskraft i värnplikten

1931 ratificerade Sverige FNs konventioner om mänskliga rättigheter som förbjuder tvångsarbete, d.v.s ILO - konvention 29. Här finns ett undantag för "militärt arbete" men undantaget omfattar enligt Arbetsdomstolen (1992) inte tvångsarbete om det till största delen rör sig om en ren besparingsåtgärd.

Forced Labour Convention, Geneve, 1930 (Konvention 29):

Each Member of the International Labour Organisation which ratifies this Convention undertakes to suppress the use of forced or compulsory labour in all its forms within the shortest possible period.

Nevertheless, for the purposes of this Convention, the term forced or compulsory labour shall not include:

(a) any work or service exacted in virtue of compulsory military service laws for work of a purely military character.

http://www.ilo.org/ilolex/english/convdisp1.htm

FNs ILO - konvention 29 kräver alltså att arbetet skall vara av 100% rent militär natur och tillåter därmed inte den här typen av glidningar. Om civil personal kan utföra arbetet så rör det sig alltså inte om rent militärt arbete. Vaktmästare, växeltelefonist, postutdelare, kökspersonal, förrådsarbetare, papperskopierare etc är inte arbete av rent militär natur och eftersom Sverige 1931 åtagit sig att följa konventionen är verksamheten att betrakta som slaveri.

Verksamheten runt Arbetsplutonen på Ing 1 bröt alltså systematiskt mot FNs mänskliga rättigheter utan minsta spår av återhållsamhet.

Tyskland ratificerade dock inte konventionen förrän 1956 så koncentrationslägerverksamheten där var alltså fullt laglig. Det är alltså inte helt oviktigt att vi i Sverige faktiskt följer den här konventionen.

Robinson-Emma har troligtvis inte läst konventionen.

FN-flaggorna vajar dock stolta utanför SWEDINTs kanslihus på Ing 1s gamla område i Almnäs.

1948 FNs Universal Declaration of Human Rights (UDHR) Article 4:

No one shall be held in slavery or servitude; slavery and the slave trade shall be prohibited in all their forms.

UDHR är ingen juridiskt bunden resolution men anses ofta i praktiken vara internationell lag. Sverige var dock ett av de länder som röstade för antagande av resolutionen i FN den 10:e December år 1948. 48 länder röstade för, inga länder röstade mot och 8 länder avstod från att lägga någon röst. Samtliga som inte röstade var antingen sovjetländer eller skurkstater. Bland dessa finner vi naturligtvis Saudi Arabien där svenska FMV planerade att bygga en hemlig vapenfabrik fram tills att det blev uppmärksammat i media.

UDHR förbjuder även alla former av kollektiv bestraffning i Article 6:

Everyone has the right to recognition everywhere as a person before the law.

http://www.un.org/en/documents/udhr/index.shtml

http://en.wikipedia.org/wiki/Universal_Declaration_of_Human_Rights

http://en.wikipedia.org/wiki/Human_rights#International_law

1956 FNs Supplementary Convention on the Abolition of Slavery, the Slave
Trade, and Institutions and Practices Similar to Slavery:

SECTION IV. - DEFINITIONS

(a) "Slavery" means, as defined in the Slavery Convention of 1926, the status or condition of a person over whom any or all of the powers attaching to the right of ownership are exercised, and "slave" means a person in such condition
or status;

(c) "Slave trade" means and includes all acts involved in the capture, acquisition or disposal of a person with intent to reduce him to slavery; all acts involved in the acquisition of a slave with a view to selling or exchanging him; all acts of disposal by sale or exchange of a person acquired with a view to being sold or exchanged; and, in general, every act of trade or transport in slaves by whatever means of conveyance.

http://ec.europa.eu/anti-trafficking/

1968 Bordrade regeringen en analys av grå arbetskraft inom Försvarsmakten som kallades för "Utredningen om handräckningsvärnpliktiga". Utredningen fastställde:

Avsikten med utbildning av värnpliktiga är att ge dem mot användbarheten avpassad utbildning så att de allt efter förmåga skall kunna delta i landets försvar. Till följd härav vill utredningen inte i värnpliktsbegreppet intolka någon skyldighet att i fred fullgöra arbetstjänst som inte ingår i den allmänmilitära utbildningen och finner det i princip oförenligt med värnpliktstanken, att försvarets fredsorganisation med stöd av värnpliktslag m.m. tillförsäkras arbetskraft för uppgifter av företrädelsevis civil natur.

Utredningen fastställde även:

Genom att utnyttja värnpliktiga i köket kan befälen som står för kostnaderna för sina egna måltider överföra en del av dessa på staten.

Det är alltså inte bara jag som ser ekonomiska motiv bakom den här verksamheten.

(Källa: Statsverkspropositionen 1969:1 Bil. 6 sidan 39)

1969 beslutade riksdagen med ovanstående som underlag att militären inte skulle få rekrytera arbetskraft med värnpliktslagen som ursäkt (prop 1969:1 bilaga 6, s. 37 ff. och SU 4, rskr.4).

I Statsutskottets utlåtande 1969 SU 4 står det alltså:

Utskottet delar i likhet med departementschefen Utredningen om handräckningsvärnpliktigas principiella uppfattning att försvarets fredsorganisation inte med stöd av värnpliktslag m.m. bör tillförsäkras arbetskraft för uppgifter av civil natur.

Det är alltså hit som Arbetsdomstolen hänvisar i mål nummer A-162-1992.

Eftersom den här dokumentationen är äldre än år 1970 så finns den inte på internet men den finns att tillgå på Riksdagsbiblioteket i Stockholm.

1986 Brottsbalken om lydnadsbrott och rymning:

5 § Vägrar eller underlåter en krigsman att lyda en förmans order eller dröjer han otillbörligen med att fullgöra ordern, skall dömas för lydnads- brott till böter eller fängelse i högst två år. Till ansvar skall dock inte dömas, om det är uppenbart att ordern inte angår tjänsten.

7 § Avviker eller uteblir en krigsman olovligen från tjänstgöringen, skall dömas för rymning till böter eller fängelse i högst två år. Är brottet att anse som grovt, skall dömas till fängelse i högst tio år eller på livstid.

Brottsbalken om lydnadsbrott och rymning:
https://lagen.nu/1962:700

Det här är alltså de lagar som användes mot oss för att man skulle kunna pressa oss på gratis arbetskraft. För varje "kommenderingslapp" som våra arbetsplatschefer inte orkade skriva riskerade vi alltså två års fängelse. I mitt fall rörde det sig om ca: 5-10 "rymningar" per vecka vilket borde ha gett mig ca: 480 år i fängelse. Samma gällde sen ankomst även om felet låg hos kollektivtrafiken. Man använde alltså utpressning som metod för att göra oss mer samarbetsvilliga.

1991 Beslutade Försvarsmakten i strid med ovanstående att man skulle sparka 1.500 civilt anställda i kök och förråd för att ersätta dessa med dubbelt så många värnpliktiga. Detta kallades då för ”förplägnadstjänst”, en verksamhet som skulle vara mycket billigare än den nuvarande. Försvaret hävdade dock att förplägnadstjänsten var en mycket viktig militär utbildning och inte bara en besparing.

1991 gällde en regel på Ing 1 som säger att endast befäl med graden fänrik eller högre får leda skjutövning. Den regeln bröts därför att man ville använda värnpliktiga befäl som instruktörer vilket i sin tur ledde till att man sköt en civil bilist i huvudet. Här begick man alltså ett direkt lagbrott viket också har fastställts i domstol. Samma system med värnpliktiga instruktörer fanns kvar när jag gjorde lumpen år 1996 men då fick de inte leda skjutövning utan översyn av behörigt befäl.

1992 ändrades värnpliktslagen.

Proposition 1991/92:101 om värnpliktsutbildning:

Värnpliktslagen ändras så att endast de värnpliktiga som behövs för försvarsmaktens krigsorganisation eller fredstida beredskap tas ut till värnpliktsutbildning. De värnpliktiga som inte tas ut till utbildning föreslås bli uttagna till en utbildningsreserv. Sådana värnpliktiga får inte utan beslut av regeringen tas ut till värnpliktsutbildning.

http://www.riksdagen.se

Försvarsmakten får alltså befogenheter att rekrytera endast för utbildning inför krigsorganisations behov. Det fanns inget stöd för rekrytering för fredsorganisationens behov med undantag för funktioner som är kritiska för den fredstida beredskapen.

Värnpliktslagen:

4 a § De värnpliktiga som inte befriats från skyldigheten att fullgöra värnpliktstjänstgöring skall tas ut för värnpliktsutbildning enligt 27 § 1 mom. eller till en utbildningsreserv.

Nyckelordet här är alltså "värnpliktsutbildning". Värnplikten skall alltså innebära utbildning och inte arbetsplikt. Att rekrytera i andra syften än vad lagen föreskriver är alltså olagligt.

4 b § För värnpliktsutbildning enligt 27 § 1 mom. skall det antal värnpliktiga tas ut som det, enligt vad regeringen bestämmer, finns behov av för försvarsmaktens krigsorganisation eller fredstida beredskap.

Syftet med utbildningen skall alltså vara att utbilda inför en definierad och av regeringen godkänd krigsplacering. Försvaret får gärna rätta mig om jag har fel: Det måste alltså, enligt lagen, bedrivas utbildning inför en sådan krigsbefattning. Sådana krigsbefattningar hittade man i många fall bland de gamla avvecklade malajbefattningarna. Det är dock tveksamt huruvida man verkligen kan utbilda till "vaktmästare" o.s.v. I de fallen då man inte kunde hitta en matchande krigsbefattning så krigsplacerades de värnpliktiga i någon annan helt orelaterad befattning. Att rekrytera först för att sedan hitta på en lämplig krigsplacering i efterhand är naturligtvis inte tillåtet.

6 § För uttagning för annan befattning fordras medgivande av den värnpliktige endast om uttagningen ändras efter inskrivningen och den ändrade uttagningen medför att tiden för grundutbildningen förlänges.

Om en soldat antas till en utbildning på 7.5 månader plus 2.5 månaders repmånad och den tjänsten förlängs till 10 månader plus framtida repmånader så kräver detta alltså soldatens eget medgivande. Samma regel finns inskriven i den nyare lagen om totalförsvarsplikt. Naturligtvis har Pliktverket inte ansett att detta var en förlängning eftersom konstruktionen redan från början var en uppbar lögn. Förlängningen var dock formellt ett direkt lagbrott.

27 § 1 Värnpliktig, som uttagits till bevaknings- eller depåtjänst, skall fullgöra grundutbildning som omfattar minst 220 och högst 245 dagar. (anm: d.v.s. 7.5 månader)

Depåtjänsten skall alltså vara 7.5 månader. Lagen gällde fortfarande när jag mönstrade så uttagningen till 10 månaders värnplikt var alltså olaglig. Korrekt rekrytering skulle alltså ha varit för 7.5 månader grundutbildning + 2.5 månader bestående av påhittade krigsförbandsövningar.

27 § 1 Värnpliktig skall fullgöra vid arm`n högst fem krigsförbandsövningar. Krigsförbandsövning skall vid arm`n omfatta för värnpliktig i befattning för menig högst 21 dagar. (anm: d.v.s. 2.5 månader)

Om man lägger fyra s.k. krigsförbandsövningar i direkt anslutning till de lagstadgade 7.5 månaderna så får man 10 månader vilket var längden för vår tjänstgöring. Många inom kompaniet rekryterades för 7.5 + 2.5 månaders tjänstgöring vilket alltså är korrekt - i alla fall på pappret.

Lagen ändrades dock innan vi ryckte in och därför blev det lagligt att förlänga grundutbildningen till 10 månader utan påhittade krigsförbandsövningar. Det var dock då olagligt att genomföra 2.5 månaders repmånad men detta ändrades förmodligen utan att de berörda värnpliktiga informerades. Det skulle i så fall ha varit olagligt eftersom deras grundutbildning faktiskt förlängdes med 2.5 månader.

Försvarsutskottets viceordförande Sture Ericsson förklarar lagen tydligare:

Enligt den nya värnpliktslagen skall bara de ungdomar uttas för grundutbildning som behövs i krigsorganisationen. Övriga värnpliktiga förs till en utbildningsreserv som regeringen vid behov kan inkalla för utbildning. Omvänt skall de värnpliktiga under sin grundutbildning få den kortaste och mest effektiva utbildning som kan ges inför uppgiften i krigsorganisationen.

Försvarsutskottet slår också fast att den enda godtagbara grunden för en utbildning är att den skall utgå från behov i krigsorganisationen eller från krav på försvarsmaktens beredskap i fred.

Om inte chefen för armén och hans stab kan läsa innantill i försvarsutskottets utlåtande, bör de snarast få hjälp av departementet.

Kammarens protokoll:
http://www.riksdagen.se

Sven Lundberg som vid tidpunkten också satt i Försvarsutskottet och som sedan även blev Vice Ordförande i samma utskott förklarar lagen så här:

Enligt värnpliktslagen skall enbart de värnpliktiga som behövs för försvarsmaktens krigsorganisation och fredstida beredskap tas ut till
utbildning.

Kammarens protokoll:
http://www.riksdagen.se

Karin Wegestål år 1992 som vid tidpunkten också satt i Försvarsutskottet förklarar lagen så här:

Det är i strid med värnpliktslagen att söka besparingar i stödproduktionen genom att överutbilda värnpliktiga. Den enda godtagbara grunden för en värnpliktsutbildning är att den skall utgå från behov i krigsorganisationen eller från krav på försvarsmaktens beredskap i fred.

Kammarens protokoll:
http://www.riksdagen.se

Just den här förklaringen av värnpliktslagen 4 b § upprepas ett antal gånger i riksdagens protokoll.

Det tog mig några minuter att söka fram de här tre förklaringarna med nyckelordet "värnpliktslagen" och med årskriteriet 1990-1993. Jag har inte valt förklaringarna selektivt och om du själv misstänker att jag har gjort det så kan du själv använda Riksdagens utmärkta sökfunktion.

Få se nu, vad var det chefen för Swedint, ÖvLt Jerker Svensson, skrev till mig?

En av Ing 1:s uppgifter var att ge stöd till Försvarsmaktens Internationella Centrum, SWEDINT, som ju på den tiden också verkade i Almnäs. Detta stöd omfattade bl. a. servicetjänster i form av de arbetsuppgifter som Du beskriver. Den internationella verksamheten var omfattande så det var naturligt att många servicetjänster utfördes just för SWEDINTs behov genom det då gällande systemet med bevaknings- och depåvärnpliktiga.

---

Detta innebär att det på den tiden var helt i enlighet med gällande regler att kalla in till värnpliktstjänstgöring i befattningar med uppgifter som du beskriver i ditt brev, t ex vaktmästare, bilförare, växeltelefonist, post- och reprohantering. Självfallet efter en inledande militär grundutbildning vilket jag uppfattar av ditt brev att Du genomförde under cirka 2 månader.

---

Lagstiftningen medgav att värnpliktiga användes i handräckningstjänst. De kom sedermera att efterhand helt ersättas av anställda civila.

---

Även om du upplever att du berövats din frihet under din värnpliktstid så kan jag garantera att de uppgifter du utförde var nödvändiga för SWEDINTs verksamhet och bidrog till att våra utlandsförband och enheter fick det administrativa stöd som erfordrades under sina förberedelser i Almnäs inför insatsen utomlands.

---

Jag föreslår att du vänder dig till en juridiskt sakkunnig om du vill ha hjälp att reda ut innebörden av lagstiftning.

Tre medlemmar i Försvarsutskottet, Pliktverket och Försvarsdepartementet räknas alltså, enligt Jerker, inte som tillräckligt juridiskt sakkunniga. Jag är dessutom för korkad för att kunna förstå lagtexten och förarbetet till lagen. Jerker vet helt enkelt bäst eller som man brukar säga i moraliskt tvivelaktiga kretsar: Det är bara olagligt om man åker fast.

Antingen så ljuger Jerker mig rakt i ansiktet eller så har lagtexten, samtliga medlemmar i det utskott som skapade lagen, Pliktverket och Försvarsdepartementet missuppfattat verkligheten. Jag kommer härifrån, enligt grundläggande sannolikhetslära, att utgå från förstnämnda:

För att verksamheten skall ha stöd i värnpliktslagen krävs alltså följande:

1. Det måste finnas en definierad uppgift i krigsorganisationen.

2. Utbildning som krigsuppgiften kräver måste genomföras.

3. Utbildningstiden måste anpassas efter den utbildning som faktiskt bedrivs.

4. Chefen för armén måste få läshjälp av Försvarsdepartementet.

Jag anser att det i vårt fall inte funnits någon definierad krigsuppgift förrän utbildningen redan var avklarad eftersom vi aldrig fick veta om den. Jag anser också att någon sådan utbildning inför krigsuppgiften, s.k. befattningsutbildning (papperskopiering i mitt fall), aldrig genomfördes då jag inte kopierade ett enda papper under min värnpliktstid. Någon utbildning inför befattningen "serviceman" eller "depåman" har inte heller genomförts. Ingen informerade mig någonsin om att jag var "serviceman" eller "reprobiträde", dessa begrepp är helt nya för mig.

Jag anser även att krigsorganisationens behov av papperskopierare inte var tillräckligt för att motivera uttagning till 10 månaders värnpliktsutbildning då det gissningsvis är en befattning som hör i hop med den sedan länge avvecklade arbetsplikten, d.v.s. försvarsmaktens utnyttjande av s.k. malajer. Papperskopierare är inte en utbildning, det är ett arbete som inte kräver någon utbildning.

Det fanns alltså inget stöd i värnpliktslagen för rekrytering eller förmedling av gratis arbetskraft, t.ex vaktmästare, växeltelefonist eller brevbärare som SWEDINT påstår och därför är verksamheten att betrakta som brott mot värnpliktslagen. Att SWEDINT sedan hävdar att vår arbetsinsats var mycket viktig för deras verksamhet är naturligtvis helt ointressant.

1992 beslutade arbetsdomstolen (A-162-1992) att riksdagens uttalande från 1969 fortfarande gäller och att "förplägnadstjänsten" strider mot FNs ILO-konvention 29 om mänskliga rättigheter eftersom det till största delen rör sig om en ren besparing och inte om militärt arbete.

Arbetsdomstolens beslut gäller dock direkt friställandet av 1.500 civilt anställda. Det finns alltså inget domslut som direkt säger att tvångsmässigt köks- och förrådsarbete är slaveri utan det är endast en bedömning som domstolen gör.

Förplägnadstjänsten ansågs till slut vara olagligt eftersom man inte på ett trovärdigt sätt lyckades motivera verksamhetens utbildningsvärde varpå verksamheten omedelbart avbröts och de värnpliktiga fick gå hem.

Beslutet anmäldes även till Konstitutionsutskottet.

Kök och förråd var två av många ”arbetsplatser” som senare på heltid bemannades av värnpliktiga från depåkompaniet på Ing 1.

1994 (gäller fr.o.m. 1 juli1995) skrevs Värnpliktslagen om i form av Lagen om totalförsvarsplikt:

Proposition 1994/95:6 Totalförsvarsplikt:

I propositionen föreslås en ny lag för tjänstgöringsskyldigheten med plikt i Sveriges totalförsvar. Den nya lagen om totalförsvarsplikt ersätter bl.a. värnpliktslagen (1941:967).

Värnplikten och civilplikten omfattar grundutbildning, repetitionsutbildning, beredskapstjänstgöring och krigstjänstgöring.

Med begreppet "grundutbildning" menar man alltså det man i folkmun brukar kalla "lumpen", d.v.s. inte endast de ca: 8 inledande veckorna.

Hur många människor som skall skrivas in med plikt och hur lång utbildning de skall genomgå skall styras av behovet av pliktpersonal under höjd beredskap. Med andra ord skall behovet av personal för att lösa det militära och civila försvarets uppgifter i krig styra inskrivning och utbildningstid.

Försvarsmaktens behov i fred får alltså inte styra rekryteringsbehovet. Inskrivningstiden skall dessutom styras av krigsorganisationens behov. I vårt fall förlängde man alltså försvarets enklaste grundutbildning med 2.5 månader vilket då alltså var olagligt.

Den allmänna tjänsteplikten skall - liksom i dag - innefatta en skyldighet att under höjd beredskap tjänstgöra i en ordinarie anställning eller att efter anvisning av en myndighet utföra vissa arbetsuppgifter.

"Tjänsteplikt" betyder enligt Nationalencyklopedin "arbetsskyldighet i krig och under vissa förhållanden enligt lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt". Det verkar enligt propositionen även gälla vid s.k. "höjd beredskap".

Det finns alltså inget stöd i lagen för att använda värnpliktiga som arbetskraft i fredstid. Tvärt om så finns det en lag som säger att det endast får ske under höjd beredskap och krig. Eftersom det var olagligt att rekrytera tvångsarbetskraft via tjänsteplikten så använde man alltså "grundutbildningen" för exakt samma behov.

Värnplikten skall fullgöras i det militära försvaret och skall inledas med grundutbildning.

Det som sägs här är alltså att man inte får göra repmånad före man gjort normal värnplikt. Man dock felaktigt tolka uttalandet som att värnplikten måste inledas med allmänmilitär utbildning (ca: 2 mån) men det är alltså fel!

"Grundutbildningen" omfattar både den allmänmilitära utbildningen och befattningsutbildningen. Se Lagen om Totalförsvars plikt 1 kap 4 §.

Proposition 1994/95:6 Totalförsvarsplikt
http://www.riksdagen.se

Lagen om totalförsvarsplikt:

1 kap 3 a § En totalförsvarspliktig är skyldig att genomgå mönstring enligt 2 kap. 2 och 3 §§ eller fullgöra värnplikt eller civilplikt enligt 4 kap. endast om regeringen med hänsyn till att det behövs för Sveriges försvarsberedskap har beslutat det.

Samma som i den gamla värnpliktslagen.

1 kap 4 § Värnplikten och civilplikten omfattar grundutbildning, repetitionsutbildning, beredskapstjänstgöring och krigstjänstgöring. Den allmänna tjänsteplikten innebär att den som är totalförsvarspliktig under höjd beredskap skall tjänstgöra enligt bestämmelserna i 6 kap.

Eftersom vi kan utesluta att vår värnplikt gällde repetitionsutbildning, beredskapstjänstgöring eller krigstjänstgöring så kan vi anta att hela vår värnplikt officiellt var av typen "grundutbildning". Pliktverket har bekräftat att vår s.k. "grundutbildning" var 295 dagar lång. Enligt våra befäl på Ing 1 så var dock grundutbildningen endast 2 månader lång och det bekräftas även i de mailsvar som jag har fått från SWEDINT. Det betyder alltså att man på eget bevåg har skapat en ny tjänsteplikt på 8 månader som inte är en komponent i det som i lagen kallas för "värnplikten".

Paragrafen behandlar dock även s.k. "tjänsteplikt". Tjänsteplikt betyder tvångsarbete vilket kan vara av civil natur. Tvånsarbete får enligt lagen endast användas i krig eller under hög beredskap.

6 kap 1 § När det råder höjd beredskap får regeringen föreskriva om allmän tjänsteplikt, om det behövs för att verksamhet som är av särskild vikt för totalförsvaret skall kunna upprätthållas. Föreskriften kan avse en viss del av landet eller en viss verksamhet.

6 kap 2 § 3. Allmän tjänsteplikt fullgörs genom att den som är totalförsvarspliktig utför arbete som anvisas honom eller henne av den myndighet som regeringen bestämmer.

Lagen behandlar alltså direkt tjänstgöringsplikt, d.v.s. tvångsarbete. Det är alltså regeringen som bestämmer var och när någon skall tvingas att arbeta när höjd beredskap råder. Regeringen kan även delegera den befogenheten till t.ex. en myndighet, t.ex. ett regemente eller ett företag. I övrigt ger lagen försvarsmakten endast mandat att bedriva s.k. "grundutbildning" med följande "repetitionsutbildning." Om verksamheten inte har stöd i lagen om totalförsvarsplikt så gäller naturligtvis samhällets övriga lagar... eller?

För att komma runt lagen kallar man alltså tvångsarbete för extra lång grundutbildning (300 dagar) vilket bekräftats av Pliktverket. Syftet var dock att använda värnpliktiga som arbetskraft för att man tyckte att det var viktigt för SWEDINTs verksamhet i fredstid vilket också bekräftats av SWEDINT. Andra motiveringar som SWEDINT har lämnat är att det var lagligt och att det ännu inte hade blivit för dyrt. Något utbildningsmotiv är det ingen som har hävdat, någonsin!

3 kap 12 § En totalförsvarspliktig som efter avslutad grundutbildning har förvärvat tillräckliga kunskaper och färdigheter för en krigsuppgift ska krigsplaceras i en befattning eller i en viss verksamhet som han eller hon är lämplig för.

Den som har genomgått en längre grundutbildning än 60 dagar ska krigsplaceras i den verksamhet där grundutbildningen fullgjordes, om det inte från totalförsvarets synpunkt är väsentligt bättre att han eller hon krigsplaceras i en annan verksamhet.

Lagen kräver alltså att man krigsplacerar soldaterna, om de blivit utbildade för en krigsuppgift vilket de också har blivit eftersom 5 kap 3 § i Lagen om totalförsvarsplikt kräver det..

Lagen säger också att värnpliktiga skall krigsplaceras i "den verksamhet där grundutbildningen fullgjordes". Här har man än en gång pissat på Carl Bildts nya fina värnpliktslag genom att krigsplacera värnpliktiga i befattningar som de aldrig hade verkat i. Man kan ju tänka sig att sådant faller under sunt förnuft men så var det tydligen inte på Ing 1. Köks- och förrådspersonal måste dessutom ha varit omöjliga att placera korrekt eftersom regeringen redan hade ansett att den verksamheten saknade utbildningsvärde vid två olika tidpunkter!

4 kap 5 § En totalförsvarspliktig är under samma kalenderår skyldig att fullgöra repetitionsutbildning vid högst två tillfällen och med sammanlagt högst 34 dagar, om det inte finns särskilda skäl för något annat.

Eftersom förlängningen av värnpliktstiden i praktiken var våra repmånader så har man alltså tvingat oss att göra 75 dagars repmånad trots att vi enligt lagen endast var skyldiga att göra 34. Nu registrerades det här hos Pliktverket som en förlängning av grundutbildningen (vilket inte heller var tillåtet) men att ändra text på ett papper ändrar inte på verkligheten i någon juridisk mening.

5 kap 3 § Grundutbildningen skall ge de kunskaper och färdigheter som
krigsuppgiften kräver.

Karin Wegestål (Försvarsutskottet) förklarar paragrafen:

Utskottet anser att grundutbildningen skall syfta till att ge de totalförsvarspliktiga sådana grundläggande färdigheter att de kan fullgöra sina krigsuppgifter i förband och i organisationer där de tjänstgör. Utbildningens teoretiska och praktiska innehåll skall styras av detta mål, vilket framgår av både Pliktutredningen och propositionen. Härav följer att ingen skall ges längre utbildning än vad som behövs med hänsyn till uppgiften.

http://www.riksdagen.se/

Lagen kräver att man utbildar soldaterna för en krigsuppgift vilket man i mitt fall uppenbarligen inte gjorde eftersom jag aldrig kopierade något papper. Min krigsuppgift var alltså "reprobiträde" vilket betyder "papperskopierare". Man utbildade helt enkelt inte "soldaterna" på 3:e kompaniet trots att lagen krävde det.

4 kap 1 § Grundutbildningen för en totalförsvarspliktig som har skrivits in för värnplikt är högst 615 dagar och för en totalförsvarspliktig som har skrivits in för civilplikt högst 320 dagar. Den sammanlagda tiden för grundutbildning får inte för någon totalförsvarspliktig överstiga 615 dagar.

Ännu en gång: Med begreppet "grundutbildning" menar man alltså all värnplikt som inte går under begreppen "repetitionsutbildning", "beredskapstjänstgöring" eller "krigstjänstgöring".

1 kap 5 § Värnplikten ska fullgöras hos Försvarsmakten och ska alltid inledas med grundutbildning enligt denna lag.

Grundutbildning (10 månader i vårat fall) måste alltså slutföras före repetitionsutbildning, beredskapstjänstgöring eller krigstjänstgöring. ÖvLt Jerker Svensson, chef för Swedint uppfattar det dock som att grundutbildningen var 2 månader lång (eller 5-6 veckor i vissa fall) och sedan var man fri att använda övrig tid till tvångsarbete. Enligt lagen och den informationen som jag fått från Pliktverket är det alltså inte tillåtet, dels för att hela värnplikten var av typen "grundutbildning" och dels för att s.k. "tjänsteplikt" inte är en beståndssdel i värnplikten.

Tjänsteplikt hanteras i 6 kap. i Lagen om totalförsvarsplikt och får endast tillämpas under höjd beredskap och med tillstånd från regeringen.

3 kap 9 § Om en ändring av ett beslut om inskrivning innebär att tiden för grundutbildningen blir längre än enligt det tidigare beslutet, krävs att den som beslutet avser godkänner ändringen.

En förlängning av grundutbildningen från 7.5 månader till 10 månader bör alltså ha godkänts av de värnpliktiga som berördes av detta.

5 kap 4 § Grundutbildningens längd skall bestämmas särskilt för varje befattning eller typ av befattning.

Begränsningen för hur lång vakt/depå-tjänsten skulle vara togs i praktiken bort ur lagen och det här var alltså vad vi fick i stället. Paragrafen är svårtolkad men vad man förmodligen menar är att utbildningstiden måste anpassas efter utbildningens behov. Det är alltså inte tillåtet att rekrytera för längre än utbildningstid än vad utbildningen kräver.

Detta förklaras i den bakomliggande propositionen (1994/95:6 Totalförsvarsplikt) där det står följande:

...med andra ord skall behovet av personal för att lösa det militära och civila försvarets uppgifter i krig styra inskrivning och utbildningstid.

Proposition 1994/95:6 Totalförsvarsplikt:
http://www.riksdagen.se/

Det stämmer också bra med vad Sture Ericson på Försvarsdepartementet uttalat redan 1992 angående ändringarna i den gamla värnpliktslagen.

Det är alltså olagligt att bedriva en utbildning som är onödigt lång. Skyddvaktsutbildningen i sig är 40 timmar och ingår i den grundläggande soldatutbildningen. Det betyder alltså att vaktutbildningen gjorts 8 månader för lång vilket är 2.5 månader längre än utbildningen för en vanlig icke-malaj. Samma gäller naturligtvis för samtliga depåtjänster.

De enda befogenheter som lagen ger Försvarsmakten är att bedriva utbildning. Det finns inget stöd i Lagen om totalförsvarsplikt för att avkräva medborgarna ren arbetsplikt och då gäller naturligtvis samhällets övriga lagar om t.ex. olaga frihetsberövande, olaga hot, olaga tvång, bedrägeri o.s.v.

Det finns dock undantag för arbetsliknande moment om det rör sig om rikets säkerhet vilket kanske kan appliceras på t.ex. vakttjänst.

http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19941809.htm

http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?dok_id=GI036&nid=37

Henrik Landerholm (Försvarsutskottet) sammanfattar Lagen om totalförsvarsplikt år 1997 så här:

Lagen om totalförsvarsplikt, som började tillämpas den 1 juli 1995, är en mycket bra lag. Mitt parti stod fullständigt bakom den, och jag förutsätter att den är grunden också för den utredning som nu skall se över tillämpningen av totalförsvarsplikten. Det är en bra lag därför att den bygger på plikt efter behov. Den bygger på att ingen skall göra plikt längre tid än vad som behövs för att man skall kunna lösa sin uppgift. Den bygger på att inte fler skall tas ut än vad som går att relatera till behoven.

http://www.riksdagen.se/

Till slut Försvarsminister Björn von Sydow år 1997 (21 Mars):

Av lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt, som trädde i kraft den 1 juli 1995, framgår att totalförsvarspliktiga får skrivas in för värnplikt eller civilplikt endast för Försvarsmaktens och det civila försvarets behov vid höjd beredskap eller för Försvarsmaktens fredstida beredskap. Den som utbildats skall krigsplaceras. Behovet avgörs av den myndighet, den kommun eller det enskilda organ som i fred är ansvarig för respektive verksamhet.

---

Inledningsvis skall Statens räddningsverk svara för utbildningen av de civila beredskapsstyrkorna vid de fyra räddningsskolorna Revinge, Skövde, Rosers- berg och Sandö och vid Svea ingenjörkår (Ing 1) i Almnäs, Södertälje. Dessa utbildningsanläggningar kommer att kunna utbilda det antal totalförsvarspliktiga som planerats i den första etappen.

http://www.riksdagen.se

Kors i taket! En försvarsminister som vågar nämna hur lagen fungerar! Se och lär Sten "tomhylsan" Tolgfors. :) Björn berättar här även att "behovet" i krigsorganisationen avgörs av myndigheterna själva. Ing 1 var alltså en myndighet (Regementet hade en krona i sin symbol.) och därmed kunde de alltså avgöra vikten av sin egen och sina malajers viktighet alldeles själva helt utan utomstående kontroll. Lägger man ihop det med att militär personal likställer uppsägningar med medeltida folkvandringar orsakade av svält och krig så förstår man ju ganska snabbt att det här inte kan fungera.

Tydligen så planerade man att lägga någon form av civilpliktig (d.v.s. vapenvägrare) utbildning på Ing 1 men så vitt jag vet så hände det aldrig.

Nu har vi läst Lagen om Totalförsvarsplikt, lagens bakomliggande proposition och vi har fått den förklarad av oss av ett antal medlemmar av Försvarsutskottet, d.v.s. de demokratiskt valda politiker som skrev lagen. Vi har dessutom gjort samma sak med den gamla Värnpliktslagen med ungefär samma resultat. Konsultation med Försvarsdepartementet och Pliktverket verifierar dessutom slutsatsen. Det råder alltså inga som helst tvivelaktigheter om vad lagen innebär, i alla fall så länge man inte heter ÖvLt Jerker Svensson och är chef för SWEDINT för då gäller tydligen helt andra hemliga regler.

1994 antogs även Lag (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m.

Lagtexten behandlar "disciplinansvariga" som individer och det är anledningen till att kollektiva bestraffningar är olagliga inom försvaret. Alla bestraffningar som inte följer det förfarandet som beskrivs i lagen är alltså olagliga. Bestraffningar som t.ex. 10 armhävningar för att svara fel på en fråga anses alltså vara en del av en utbildning och inte en formell bestraffning. Lagen kräver t.ex. att ett vittne skall närvara vid förhör, någonting som aldrig hände då Erik Klockar förshörde och bestraffade värnpliktiga. Tillåtna disciplinpåföljder är varning, extratjänst, löneavdrag och utegångsförbud. (Utegångsförbud är numera inte tillåtet eftersom vi inte bor i Nordkorea.)

http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19941811.HTM

1997 förhörde kompanichef Erik Klockar samtliga depåvärnpliktiga individuellt med efternamn som började på A-N. Stämningen var hotfull, någon form av protokoll fördes och straff och varningar utfärdades. Inget förhörsvittne fick närvara vilket är ett brott mot Lag (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret: Eftersom förhöret avsedde eventuella förseelser som hade ägt rum flera månader tidigare så kan man inte anse att ärendet hanterades skyndsamt vilket samma lag också kräver.

Lag om disciplinansvar inom totalförsvaret (gäller fr.om.1 juli 1995):

25 § Disciplinärenden skall handläggas skyndsamt.

27§ Vid muntligt förhör med den disciplinansvarige skall ett förhörsvittne om möjligt vara närvarande.

http://www.riksdagen.se

Som vanligt sket kompanichefen alltså i allt vad lagar och förordningar heter även då han själv agerade i egenskap av polis, målsägande och domare.

Vid tillfället ansågs alltså ca: 95% av de värnpliktiga vara misstänkta för s.k. smitning. Gissningsvis borde det väl ha varit mer normalt att förhöra enskilda värnpliktiga i anslutning till smitningen i stället för att vänta tills 90% av de värnpliktiga hade begått brottet (vilket ovanstående förordning kräver) men så fungerade det alltså inte på Ing 1.

Själv fick jag en varning vilket alltså rent tekniskt är ett straff tots att jag aldrig varit frånvarande vilket min arbetsplatschef också hade kunnat intyga om han hade blivit tillfrågad.

Övriga värnpliktiga skulle förhöras vid ett senare tillfälle men det inträffade aldrig.

Lag (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret
http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19941811.htm

Rikets grundlag

Frågan är då om Försvarsmakten egentligen behöver följa lagen eller om de, som Swedint påstår, kan hitta på egna "gällande regler" som åsidosätter lagen. Regeringsformen, 1974 (som är en del av rikets grundlag) dikterar dock följande:

1 kap 1 § Den offentliga makten utövas under lagarna.

http://www.riksdagen.se

En svensk myndighet måste alltså följa lagen och därför är alltså inte Swedints och Ing 1s mystiska lagar relevanta i sammanhanget.

Kollektiv bestraffning

Det har diskuterats en del om kollektiv bestraffning inom försvarsmakten. Det är tydligen inte tillåtet men ingen verkar veta direkt varför. Jag ska däremot förklara varför jag tror att det är olagligt.

Först och främst så är kollektiv bestraffning olagligt via den icke bindande UDHR-konventionen om mänskliga rättigheter.

Någon direkt lag som direkt förbjuder kollektiv bestraffning finns inte. Istället finns det mer specificerade lagar som rör t.ex. skolverksamhet eller arbetsliv. Inom försvarsmakten används. "Lag (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m." All bestraffning inom försvarsmakten som inte följer den här lagen är alltså olaglig. 10 st armhävningar som straff är alltså direkt olagligt medan 10 st armhävningar som en del av utbildningen är korrekt.

Lagen är dock skriven så att det är uppenbart att varje "disciplinansvarig" skall höras och dömas individuellt. Kollektiv bestraffning är alltså inte förenligt med Lagen om disciplinansvar inom totalförsvaret.

Man kan ju dock kalla ett straff för någonting annat. Man kanske behöver springa lite för att ta igen tid eller så kanske man måste stå still i givakt i 10 min för att man behöver lära sig att vara tyst. Kompletterande utbildning i städning är också en klassiker som dessutom ger befälen själva extra betald arbetstid som inte kräver någon direkt arbetsinsats. Att kalla ett straff för någonting annat ändrar dock inte faktumet att det är ett straff i någon juridisk mening.

Slutsats

Försvarsdepartementet med stöd av mig, regeringen samt Pliktverket och SWEDINT har alltså helt olika uppfattningar om huruvida värnpliktiga kunde rekryteras som tvångsarbetskraft eller inte. Försvarsdeparetementet har dock i enlighet med lagtexten rätt: Det var inte försvarets uppgift att rektrytera gratis arbetskraft med värnpliktslagen som ursäkt. I en demokrati är det dock regeringen som har sista ordet.

Sven Lundberg, Försvarsutskottet 1996:

I besvikelsen över nedläggningsbeslutet har man hängett sig åt ett språkbruk med invektiv som jag personligen faktiskt inte hade väntat mig från officerare som har fått sin utbildning inom Försvarsmakten. Man har beskrivit den politiska processen som har lett fram till detta förslag bl.a. i termer av "ljusskygg verksamhet", "falsarium", "mygel och korruption" och "svågerpolitik". En officer uttryckte sitt förakt för den demokratiska processen med orden: Vad annat är att vänta av en malaj som vill bestämma över ÖB i försvarsfrågor. Det är så att man tar sig för pannan när man läser många av dessa inlagor. Jag vill betona att huvuddelen av de officerare som jag har mött har uppträtt korrekt.

Men som sagt är detta enbart trist och tröttsamt att ta del av. Jag hade förväntat mig mer av respekt för den demokratiska processen från dem som är utbildade för och satta att försvara vårt land och vår demokrati. Jag kan möjligen tillägga att Försvarsmakten i sitt kursprogram skulle kunna lägga in en grundkurs i demokrati. Det kanske skulle behövas. Vi får ta upp frågan med ÖB.

http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=101&bet=1996/97:45

På Ing 1 verkade dock som att man ansåg att det var fritt fram att ogenerat rekrytera arbetskraft av civil natur för att pressa ner regementets egna kostnader och för att sälja denna till SWEDINT, S 1 och Hemvärnet (HVSS). SWEDINT delade uppenbarligen samma uppfattning. Inkomsterna kunde man sedan använda för att finansiera sina egna anställningar, d.v.s. befattningar som inte hade existerat ifall civil arbetskraft hade används. Man kan alltså säga att vi gjorde värnplikten för att kompanibefälen och arbetsplatsbefälen skulle kunna behålla sina anställningar utan att själva behöva göra rätt för sig.

I skithinken har vi nu alltså brott mot FNs-konvention om mänskliga rättigheter från 1930 (konvention 29), 20 jobb åt civila företag och privatpersoner årligen, obehöriga befäl vid vapenövningar, olagliga förhör, brott mot regeringsbeslut, oskälig förlängning av tjänstgöringstiden, osant intygande angående effektiviteten inför regeringen, krigsbefattningar som saknar verklighetsgrund, rasism, icke accepterande av uttalande från Arbetsdomstolen samt brott mot flera punkter i båda värnpliktslagarna.

Till detta läggs alltså att verksamheten var ca: tre gånger dyrare än samma organisation baserad på civil arbetskraft och att produktionsvärdet var uselt. Att över huvud taget prata om utbildning och krigsplaceringar är naturligtvis vansinnigt. Det fanns inte en chans i helvetet att någon av oss skulle ha dykt upp vid en eventuell mobilisering. Det hade väl dock aldrig varit aktuellt eftersom regementet redan var nedlagt.

Ska vi verkligen tro på att de här människorna hade Sveriges bästa i tankarna eller kan vi tillåta oss att misstänka att det här inte var någonting annat än en korrumperad kompisorganisation?

Arbetsplatser