Arbetsplutonen Svea Ingenjörkår Ing 1/Swedint 1980-1997

Arbetsplatser på Ing 1 och Swedint

1973 Försvarsutskottets beskrivning av arbetsplatserna:

Betänkande med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa organisations- och anslagsfrågor:
http://www.riksdagen.se/

Det som sagts ovan beskriver depåtjänsten exakt som jag själv upplevde den. Handräckningstjänsten var med andra ord helt normal år 1973 när alla män, enligt rådande rättvisefanatism, skulle kallas in oavsett om det behövdes eller inte.

Vi ser här även samma typ av språkbruk som försvarsmakten fortfarande använder sig av. Man säger t.ex. att värnpliktiga tas i anspråk vid arbetsplatser under resterande tid av grundutbildningen. Man anser alltså att arbete av civil natur är att betrakta som militär utbildning och då uppfyller verksamheten värnpliktslagens krav.

Om samma lek med ord hade förekommit i t.ex. Sovjetunionen, Nazityskland, Burma eller Nordkorea så hade vi naturligtvis aldrig tagit det på allvar.

De handräckningsvärnpliktigas funktion var att direkt understödja de värnpliktiga som skulle övas. Handräckningsvärnpliktiga skulle alltså inte "övas". Det omfattade tjänster som t.ex. målning av skjutmål, säkerhetstjänst vid övningsfält (d.v.s se till man inte skjuter ner flygplan eller bilister.), kasernvakt, ordonanser, fältpost, kontorsfunktioner etc. Det betyder alltså att handräckningsvärnpliktiga inte kunde användas för att stödja den frivilliga utlandstjänsten och definitivt inte utländska arméer från Estland, Lettland eller Litauen.

Att finna de gränsdragningarna mellan civila och militära arbetsuppgifter är naturligtvis svårt. Det skulle ju t.ex. se ganska konstigt ut om civil personal delade ut fältposten eller skötte säkerhetstjänsten vid skjutövningar. Lika konstigt ser det ju ut när man ser en soldat i m90 uniform som sitter i en reception tillsammans med ett par 50-åriga kärringar och svarar i telefon. Om man vanligtvis anställer civila för att utföra en arbetsuppgift så är den enligt mig uppenbart civil.

Kopplingen till själva värnpliktsutbildningen var mer eller mindre raderad vid Ing 1 vid den här tiden. Den enda gången jag såg vad ett av de andra kompanierna gjorde var på "Regementets dag" då allmänheten var inbjuden.

Jag kan faktiskt inte komma på en enda arbetsplats som man skulle kunna bemanna med outbildad personal där värnpliktig arbetskraft inte var inblandad.

Att rekrytera värnpliktiga i andra syften än för just utbildning inför krigsorganisationens (d.v.s inte fredsorganisations) behov blev olagligt år 1992. Handräckningsvärnpliktiga, vilket är synonymt med malaj och vakt/depå, har aldrig ansetts ha något användningsområde i krigsorganisationen, inte ens som arbetskraft. Dessutom kan man inte utbilda för de här befattningarna eftersom de endast kräver sådan utbildningen som varje medborgare får i grundskolan. Det bekräftas bl.a. av "Utredningen om handräckningsvärnpliktiga" år 1968.

Utbildning eller tvångsarbete?

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1972:

http://data.riksdagen.se/dokument/FV0375/html

Man kan alltså inte utbilda för de här befattningarna eftersom de inte kräver mer utbildning än vad man fått vid den allmänna grundskolan. Eftersom befattningarna inte kräver utbildning gäller möjligtvis inte inte 5 kap 3 § i lagen om totalförsvarsplikt. Tjänstgöringen kan inte enligt min mening kallas "grundutbildning" och är då ett brott mot både värnpliktslagen och lagen om totalförsvarsplikt.

Vaktmästare, Kanslihuset

Byta glödlampor och skura golv, vanliga vaktmästaruppgifter. Vaktmästarna hade civil chef i form av en civilt anställd vaktmästare.

Servicekontoret

Servicekontoret hade tre funktioner:

Först och främst så delade Servicekontoret ut posten. Det var inte frågan om någon ordonans mellan befäl i någon utbildningsledning eller någon fältpost. Servicekontoret sorterade den post levererades av Posten. Post delades ut till bl.a. till Swedint och Miloverkstaden som inte ens hörde till regementet. En del post lämnades kvar och hämtades personligen av resp. instans. Varför viss post delades ut och annan lämnades kvar på servickontoret vet jag inte men man kan ju gissa att vissa betalade för själva utdelningen och andra inte. Jag själv gick den här rundan två dagar som civilt anställd för att någon värnpliktig skulle få persmission vilket understryker arbetsuppgiftens icke-militära natur.

Servicekontoret fungerade även som s.k. "reprocentral", ett begrepp som aldrig nämndes men så heter det tydligen. Det fanns med andra ord en kopieringsmaskin i lokalen. Maskinen var av vanlig typ som vanliga anställda klarar av att använda själva på de flesta företag. Den enda anledningen till att värnpliktiga skulle sköta kopiering var naturligtvis att debiteringen skulle gå rätt till. I övrigt så kunde ju den som behövde kopiera lika gärna ha kört maskinen själv.

Kontoret fungerade även som förråd. Här sålde man kontorsmateriel i form av pennor, papper och batterier. Man lånade även ut utbildningsböcker, bl.a. den berömda SoldF. Det rörde sig alltså om en förrådstjänst vilket alltså ansågs vara en civil arbetsuppgift redan år 1969.

Servicekontoret fick kvinnlig civil chef efter att Lt Gustaf Bartoll gått i pension. Arbetet var alltså bevisligen av civila natur.

När Christer Lundskog (chef för transporten) senare blev högste chef över Servicekontoret och Skolhuset försökte han dessutom utöka utbudet genom att även erbjuda renskrivning på dator men expansionen stoppades då det kom fram att ingen värnpliktig på Servicekontoret kunde skriva maskin, eller så var det så att ingen som ville erkänna det.

Om det hade funnits en 8 månader lång utbildning i papperkopiering så borde det ha varit här den bedrevs och inte på Skolhuset som helt saknade papperskopiator.

Skolhuset

Namnskyltstryckning, blodsbricksgravering, fotografering, städning, uppsättning av högtalarsystem för Swedints ceremonier. Skolhuset hade tidvis civil chef i form av mig själv och anställde tidvis civila för att göra exakt samma jobb som de värnpliktiga vilket visar att arbetet var av civil natur, eller i alla fall inte av uteslutande militär natur vilket ILO C29 kräver. Officiellt var dessa civila anställda som vaktmästare.

Skolhusets uppgift var att leverera "bra service" till Skolhusets "kunder". Det här är alltså Skolhusets chef Sune Linds egna ord som han själv använde. För den här servicen interndebiterade vi via beställningsformulär där "kostnadsstället" identifierades med hjälp av s.k. ORG/PEL-nummer. Man kan alltså säga att vi drev en liten affär mitt i Skolhuset.

Datorsupport (ADB) (Avancerad Databehandling)

(Egentligen troligtvis Automatisk DataBehandling men det var väl för svårt för befälen på 3:e att komma ihåg alla förkortningar.)

Proposition 1981:82:102 (1981):

Anders resumé:

Malaj Anders resumé från 1997:
http://www.student.nada.kth.se/~d97-ado/oldhome/vpl.html

Man arrangerade med andra ord utbildning av soldater men i stället för att faktiskt utbilda dem så utnyttjade man deras redan befintliga kompetens till att utbilda den anställda personalen på Swedint. Man kunde ju tro att det skulle vara tvärt om.

De ADB-värnpliktiga hade civila arbetskamrater vilket bevisar att arbetet var av civil natur.

År 1996 körde ett sexhjuligt pansarfordon på en mina i Bosnien. En FN-soldat fick ryggskador och fordonet hamnade på skroten. Som kompensation för skadan erbjöd Swedint den skadade soldaten anställning på ADB-avdelningen Därför slutade Swedint att rekrytera värnpliktiga till ADB-avdelningen år 1996.

Swedint Personalavdelning

Lägga in FN- och utalandspersonal i datorsystem samt skriva ut legitimationer. Swedints dataregistrerade hade civila arbetskamrater och bar Swedints gulblå namnskylt.

De värnpliktiga på Swedint Pers hade civila arbetskamrater vilket indikerar att arbetet var av civil natur.

Växeln

Koppla samtal precis som i växeln på vilket företag som helst. "Växeln Almnäs Garnison, god morgon" eller "god middag" svarade de i telefonen. Det rörde sig alltså inte om någon slags kommandocentral ute i skogen. De värnpliktiga som tjänstgjorde i växeln hade civila arbetskamrater. Växeln anställde även före detta värnpliktiga civilt för att utföra exakt samma arbete som de värnpliktiga. Arbetet var alltså av civil natur.

Köket

Diska, värma mat, skalning av rotfrukter och s.k. tunga lyft..Köket hade civil chef. De här s.k. soldaterna genomförde ofrivilligt sin värnplikt klädda i förkläden, d.v.s. inte ens i uniform. Kökets värnpliktiga bar inte ens uniform vid de officiella morgon- och kvällsuppställningarna vid kompaniet.

Arbetsdomstolen uttalade år 1992 att arbete i kök inte kan anses vara arbete av militär art. Enligt Arbetsdomstolen rör det sig alltså om regelrätt slaveri.

Den ursprungliga ursäkten för att använda värnpliktig tvångsarbetskraft i köken och matsalarna på regementena var att kvinnor inte klarar av att lyfta tunga saker. Man kunde inte heller anställa män i matsalen därför att det inte fanns personalutrymmen som var anpassade för sådana. Man skulle då alltså bli tvungen att bygga om köksinrättningarna och det kunde man ju inte göra. Värnpliktiga har dock inte samma rättigheter till en bra arbetsmiljö som civilt anställda och därför kunde dessa arbeta utan tillgång till personalutrymmen eller lön. Som grädde på moset sparar försvaret dessutom (i bästa fall) 800 kr (inflationsjusterat till 2010) per värnpliktig och månad enligt statens egen utredning.

Ursäkterna för att placera värnpliktiga i kök och förråd har alltså varit följande: 1. tunga lyft som kvinnor inte klarar av. 2. besparing. 3. utbildning. 4. rikets säkerhet. Inga av dessa ursäkter var enligt regeringen godtagbara.

(Källa: Statsverkspropositionen 1969:1 Bil. 6 sidan 40)

Arbetsdomstolen mål A-162-1992:

Eftersom mässen finansieras av mässmedlemmarna och personalkassorna kan den här verksamheten anses ha karaktär av en privat affärsuppgörelse. Genom att använda värnpliktig personal kan alltså befälen minska kostnaden för sina egna måltider enligt statens egen utredning.

Försvarsminister Eric Holmqvist 1973:

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1973
http://data.riksdagen.se/dokument/FW0375/html

Förrådet/Tvätten

Ta emot smutsig tvätt, tvätta och lämna ut ren tvätt. Förrådet hade civila "handledare" i form av den ordinarie civila personalen.

Arbetsdomstolen uttalade år 1992 att arbete i förråd inte kan anses vara arbete av militär art.

Swedint/UTB

Swedints egna allround-personalstyrka som kunde användas för de skitjobb som behövdes göras för tillfället. Det fanns inga fastslagna arbetsuppgifter för den här gruppen. För det mesta hängde de framför TV:n i ett speciellt rum i den s.k. Swedint-kasernen i väntan på att eventuella "åligganden" skulle uppenbara sig. Swedint-gruppen bar Swedints gulblå namnskylt vilket innebär att om verksamheten verkligen innehöll utbildning och 12 st repmånader varje år så var det alltså Swedint som var ansvarig för den. Swedint kan dock inte bekräfta att de någonsin utbildat värnpliktiga - tvärt om. Gruppen bestod av ca: 25 soldater årligen.

Tydligen kunde man, enligt Magnus Hesselgren, få FN-tjänst om man visade framfötterna på den här arbetsplatsen men då skulle man verkligen behöva göra ett perfekt jobb. Ingen på Swedint hade dock hört talats om någonting sådant så man kan ju misstänka att man helt enkelt ljög för oss i syfte att få oss att arbeta hårdare.

Anledningen bakom Magnus Hesselgrens försök att toppa motivationen var att Swedint-gruppen totalt saknade initiativförmåga. Swedint hade ju betalat dyra pengar för en personalstyrka som inte hade något som helst intresse av att visa framfötterna. Klagomålen haglade förstås in från Swedint. Bl.a. så skall befäl vid ett antal tillfällen ha frågat gruppen efter frivilliga för någon arbetsuppgift utan att få något svar. Samtliga depåvärnpliktiga sket naturligtvis fullständigt i Erik Klockars lilla personaluthyrningsverksamhet och gjorde som precis som många andra värnpliktiga: ingenting utan en direkt order.

Swedint-gruppen avvecklades dock som sagt under det sista året, d.v.s. vid samma tidpunkt som Rörliga styrkan skapades. Gruppen existerade under min tjänstgöring alltså under fyra månader i halva sin kapacitet för att sedan avvecklas helt. Gissningsvis så var Swedint-gruppen officiellt en s.k. "rörlig styrka" även om uttrycket aldrig användes.

Swedint-gruppen återupplivades dock under vår sista tjänstgöringsmånad i form av två värnpliktiga. En av dessa var korpral "Bäng", den misshandelsdömda medlemmen i den rörlig styrkan som spontangraderades utan befälsutbildning eller anna motivering av regementets utbildningschef ÖvLt Arne Baudin efter en veckas vänskap.

Rörliga Styrkan

Ovan nämnda arbetsuppgifter utfördes redan av de värnpliktiga på de fasta arbetsplatserna. Sedan paragrafen skrevs hade värnpliktslagen ändrats och tillät vid den här tiden endast rekrytering för utbildning inför krigsorganisationens behov.

Syftet med den Rörliga styrkan eller som vi skämtsamt kallade den "orörliga styrkan" var att fungera som en slags tillgänglig arbetskraft om sådan skulle behövas. T.ex. om det skulle dyka upp några lediga jobb på Swedint. Det fanns med andra ord inget definierat behov av dessa ca: 20-25 frihetsberövade värnpliktiga varken i freds- eller krigstid. De var endast tvungna att befinna sig på regementet i uniform ifall någon arbetsplats skulle bli ledig.

Den rörliga styrkan bestod alltså av de skräpsoldater som ansetts för dåliga för att ens bli tilldelade en malajarbetsplats. En av dessa soldater var Mats som var den i särklass mest motiverade soldaten i kompaniet. Lt Mats är nu (år 2011) anställd officer vid I 19.

Några veckor fick de röja sly med Fk Magnus Hesselgren som lovade dem att de skulle få grundläggande skjututbildning (s.k. PEK) som belöning men någon sådan utbildning realiserades aldrig. Det vart visserligen ett par vändor till skjutbanan men det var naturligtvis inte tillräckligt för att genomföra sådan utbildning. Magnus Hesselgren ljög alltså för de värnpliktiga om att de skulle få en utbildning som ingår i den grundläggande soldatutbildningen. Magnus Hessegren blev dessutom kallad för lögnare vid en uppställning vilket ledde till att han spårade ur helt. Vi skojade mycket om det senare eftersom Magnus Hesselgren hade en tendens att helt tappa rösten när han skrek som värst.

Att röja sly på ett regemente som redan var nedlagt var ju naturligtvis en riktigt dålig investering. De enda som hade nytta av arbetet var ju Swedint som skulle stanna kvar på området. Det krävs ju direkt inget geni för att förstå vem som var beställare till det här jobbet.

Det fanns alltså inget existerande behov som motiverade att värnpliktiga skulle kallas in för den här befattningen. Man kan nog jämföra rörliga styrkan med gamla Sovietunionen: Alla måste ha ett arbete även om det inte finns någonting att göra.

Uthyrning S 1

Uthyrningen till regementet S 1 är starkt kopplad till Rörliga styrkan. Anledningen var gissningsvis att S 1 hade brist på depåvärnpliktiga medan Ing 1, som bestod till 50% av depåvärnpliktiga, hade ett överskott p.g.a. överrekrytering, förlåt "överutbildning".

Anledningen hittar vi i tidningen Totalförsvarsfolket 2 Jun 1996. Här beskriver man dels att det råder brist på depåvärnpliktiga och att vissa regementen därför tvingats att anställa civil personal. Tidningen beskriver även att tjänsten "mönstringsassistent" tas bort därför att den inte går att krigsplacera som den nya lagen om totalförsvarsplikt kräver.

Nu blir bilden lite klarare. Anledningen till att Ing 1 hade överkapacitet medan det rådde brist på andra regementen var att man på Ing 1 helt enkelt inte anpassade sig efter den nya lagen. Det var också därför man talade om för oss att vi inte skulle bli krigsplacerade (vilket vi ändå blev) samt att de inte visste varför vissa värnpliktiga gjorde 7.5 + 2.5 månader och andra 10 månader. Man kunde dock enkelt gå runt lagen genom att krigsplacera i befattningar som inte hade någonting med verkligheten att göra. Själv blev jag krigsplacerad som "papperskopierare" ("reprobiträde") trots att jag aldrig ens petade på en kopieringsmaskin under min värnplikt.

Eftersom försvarsministern informerat mig om att värnplikten primärt skall vara en utbildning kan man ju anta att Ing 1 borde ha tagit tillfället i akt och utbildat dessa överblivna värnpliktiga i någon användbar befattning. Ing 1 var ju trots allt så angelägna om att finna "bra övningstillfällen" för sina soldater. I stället försökte man dumpa dem på nästa regemente, i det här fallet S 1.

Det här visar tydligt vilket intresse 3:e kompaniet på Ing 1 hade av att faktiskt utbilda värnpliktiga. Man gjorde alltså allt i sin makt för att slippa bedriva utbildning.

Av någon anledning krävdes det att vi anmälde oss som frivilliga inför den här omplaceringen men det var det ingen som gjorde. Ingen trodde längre på någonting som befälen sa, speciellt inte när det kom från Magnus Hesselgren.

Handläggare, skrivare och sekreterare

Ett antal sekreterar- och skrivarposter fanns utspridda på regementet. Jag vet inte exakt vad de gjorde. Jag vet ännu inte ens vad en "skrivare" egentligen gör.

Handläggaren hanterar bl.a. värnpliktigas förplägnadsbidrag, ofta med dåligt resultat. Han sköter även bokningar för bilpoolen som i praktiken används som om de vore de högre befälens privata bilar eftersom de bokades upp flera månader i taget.

Handläggaren i kanslihuset ansvarade för att reveljen spelades vid rätt tid, d.v.s. morgon och kväll. Den vanliga trudelutten byttes dock vid ett flertal tillfällen ut mot "Sommartider - hej hej".

Skrivarna på kompanierna såg bl.a. till att det fanns städmaterial tillgängligt för soldaterna.

Friskvårdsavdelningen

Städa gymnastiksalen och gymmet, förbereda orienteringsbanor inne på området och fylla poolen under befäl av Lt Erling Glantz som numera är bosatt i Tallinn och har egen resebyrå: "EstErling Oy i Estland". Om han verkligen bor där eller om han bara har skrivit sig där för att undvika att behöva betala skatt i Sverige precis som alla andra svenskar som startar aktiebolag i Estland, det vet ju inte jag.

EstErling Oy:
da-dk.facebook.com

Övnings och Skjutfält (ÖS)

Underhåll av skjutfält, säkerhetstjänst vid skjutfält och renhållning (d.v.s. sophämtning och städning utomhus).

Mark och Anläggning (MALE)

Underhåll av regementets inre områden. Snöröjning och gräsklippning var en del av MALEs uppgifter.

Transportcentralen (TPC)

Transporten körde bl.a. Swedints personal dit de behövde resa i helt normala vita volvobilar. Oftast rörde det sig om resor till och från Arlanda. Tjänsten liknade till stor del vanlig civil taxiverksamhet.

Här hamnade alla som redan hade körkort. Inga värnpliktiga fick körkortsutbildning för bil på Ing 1 så här rör det sig alltså om ett rent utnyttjande av resurser som de värnpliktiga själva hade tillförskaffat sig, ofta efter uppmaning av Pliktverket. Rent formellt så fick väl de som redan hade körkort alltså öva sig på att köra personbil under åtta månader.

Transportcentralen anställde f.d. värnpliktiga civilt för att göra exakt samma jobb som de värnpliktiga. Det är alltså även här bevisat att arbetet i regel var av civil natur. De militära chaufförerna fick faktiskt inte ens bära kängor när de körde bil. De skulle i stället använda de lågskor som vanligtvis hörde till permissionsuniformen som vi för övrigt aldrig blev tilldelade.

Samtliga övriga kompanier som var aktiva vid mitt tjänstgöringstillfälle (2:a och 5:e) hade egna lastbilar, personbilar och egna bil- och lastbilsförare och därför behövdes ingen transportavdelning för att understödja värnpliktsutbildningen på Ing 1. Utbildning för personbil genomfördes alltså för GB-eleverna på de övriga två kompanierna men det ingick tydligen inte i Transportcentralens utbildningsprogram - vi förväntades istället ha fixat körkortet själva. De få gånger som vi under den allmnänmilitära utbildningen fick åka på lastbilsflak så var det inte värnpliktiga från TPC som körde.

TPC genomförde dock lastbilsutbildning för militärt körkort. Man hade alltså här en fantastisk möjlighet att ge lite tillbaka genom att bjussa på ett civilt lastbilskort om man bara ville. Bilarna och instruktörerna fanns ju redan på plats. Kanske kaffe på mässen var viktigare.

År 2013 åkte försvarsmakten i stockholmsområdet 14.603 taxiresor. När man ser den siffran så inser man snabbt att det fanns mycket pengar att tjäna på att köra runt militärer, speciellt om man använder sig av oavlönad tvångsarbetskraft.

Chef för TPC var Lt Christer Lundskog, d.v.s. samma befäl som genom ljusskygg rygghuggartaktik även blev högste chef för både Skolhuset och Servicekontoret.

När vi muckade så blev två värnpliktiga på TPC civilt anställda som chaufförer. Jag var på plats när de fick sina instruktioner av Christer Lundskog. De var mycket enkla: "Glöm nu inte bort att ni inte längre är värnpliktiga så att ni inte sätter er i en lastbil av misstag!"

Säg att vi nu analyserar den här övergången från militärt till civilt en aning: Först och främst så anställer man inte folk för att gå en utbildning, då kallas det för ett arbete. Kan man dessutom anställa civila för att göra samma sak så strider tvångsarbetet mot FNs konventioner (ILO 29) mot slaveri. Om man dessutom kör runt folk till platser som de själva ber om att få åka till så kallas det för "taxi". Då krävs en civil bil som är taxiregistrerad och utrustad med taxameter. Taxametern är där för att man inte ska kunna fippla med inkomster eller kringå gällande regler. En sådan bil skall även vara försäkrad för taxiverksamhet. Föraren skall ha taxilegitimation och organisationen skall ha trafiktillstånd. Om du tror att det här hände i verkligheten så har jag en bro som jag vill sälja till dig. De här två värnpliktiga fortsatte köra samma bilar som de alltid hade kört.

Vi kan alltså, utöver systematiska kränkningar av medborgarnas mänskliga rättigheter, lägga till organiserad svarttaxi-verksamhet till Lt. Chister Lundskogs resumé.

Miloverkstaden

De värnpliktiga på Miloverkstaden assisterade bilmekanikerna. Tydligen fanns det inte så mycket att göra. Miloverkstaden bemannades av civila mekaniker och hörde inte till regementet. Jag kan väldigt lite om den här arbetsplatsen.

Hemvärnet, HVSS

Samma sak här, jag har ingen aning om vad den här personen gjorde. En soldat ur den rörliga styrkan placerades på Hemvärnet i Södertälje för att understödja verksamheten där. Vi pratar alltså om en arbetsplats som fabricerades för att man i panikartad manér behövde placera arbetslös arbetskraft utanför det egna regementet.

Vakten

Ur filmen repmånad (1979) (01:00:30).

Vakten såg till att de värnpliktiga höll sig innanför staketet och att sen ankomst anmäldes till repektive kompanis kompanichef. Värnpliktiga som passerade ut under normal arbetstid stoppades och förhördes. Fanns det ett tillstånd från en arbetsplatschef så ringde vakten och verifierade detta. Skriftlig permission undersöktes noggrant.

Vakten såg även till att frihetsberövade värnpliktiga inte rörde sig utanför kasernen eller regementets område när frihetsstraff hade utdömts av kompanichefen (som hade två dagars juridisk utbildning). Dessa värnpliktiga kontrollerades även under natten då de väcktes och krävdes på namnunderskrift. Vakten genomförde även matsalstjänst där de kontrollerade att samtliga värnpliktiga var korrekt militärt klädda och att de hade samtliga knappar knäppta. Vid Ing 1 fanns inga yttre områden som behövde bevakas.

Vaktens uppgifter omfattade även att hålla utomstående utanför området men jag kan inte minnas att någon sådan incident skall ha inträffat. Några på transporten brukade åka och hämta sina kompisar i Södertälje och det var inga problem med det. Civila besökare tilläts dessutom vandra runt helt obevakade på området.

Vakten klarade inte ens av att bevaka värnpliktsparkeringen 50m från kuren som hade väldigt hög inbrottsfrekvens för att det råkade stå några träd i vägen. Hur var det då tänkt att vakten skulle skydda ett helt regemente från inkräktare? Sanningen är att de var upptagna med att hålla de värnpliktiga inne i stället för att hålla inkräktare ute.

Det har varit en del debatt om hurvida bevakningen för regementen bör skötas av civila vaktbolag. Jag anser att militär bevakning är en militär uppgift som kan skötas av värnpliktiga. Vaktens uppgift bör dock vara att hindra inkräktare från att beträda området, inte att kontrollera och trakassera sina kamrater.

Den militära vaktsutbildningen var 33 veckor lång. Den kombinerade civila väktare- och skyddvaktsutbildningen är 1 vecka lång. Den militära skyddvaktsutbildningens effektivitet var alltså endast 3% av den civila. Dessutom lyckades man inte uppnå de civila kraven.

Värnpliktiga vakter användes för att bevaka SwedintS område fram till år 2004, d.v.s. sju år efter att regementet Ing 1 lades ner.

Man kan argumentera för att vakten hade en kvalificerad militär skarp uppgift. De var de enda som fick bära AK-5 i stället för AK-4 och deras uppgift var ju trots allt bl.a. att skydda området. Kasernvakt är dock i verkligheten en gammal malajtjänst som utfördes av värnpliktiga av s.k. "begränsad militär användbarhet" innan exakt samma verksamhet av juridiska skäl blev en utbildning. Någon egentlig utbildning bedrivs inte och utbildningstiden var alldeles för lång. Om vi tar en titt på hur försvaret själva försvarar vaktutbildningen så blir man nästan bländad av skitsnacket.

Lars Jäderholm, F 21:

http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=3912991

Lars Jäderholm anser alltså att man efter försvarets 10 månader långa utbildning är väl förberedd för att gå den hela tre dagar långa civila väktarutbildningen som inte kräver några förkunskaper eller har några andra antagningskrav. Han förutsätter då att hela svenska folket naturligtvis vill jobba som väktare. Bra jobbat Lars! Vi känner verkligen att våra skattepengar gör nytta hos dig! Din lögnaktiga jävla idiot!

Idag skall den militära skyddsvaktsutbildningen vara jämställd med den civila och då kastar försvarsmakten alltså in handduken. Efter över 30 års protester har försvarsmakten äntligen, helt på egen hand, kommit på att det både är billigare och bättre att anställa eller hyra in civil vaktpersonal. Förslaget lades dock fram redan i Lasse Åbergs film "Repmånad" redan år 1979.

Vakten kallades senare för "insatssoldat" och det låter ju mycket coolare med det är exakt samma sak. Så här beskriver en soldat på F21 sin värnplikt som "insatssoldat" år 2009:

Observera här att de inledande tre månaderna (för oss var det två) kallas för "grundutbildning". Det är alltså fel eftersom begreppet formellt avser hela den normala värnplikten. Någon har troligen feltolkat lagen som kräver att en "grundutbildning" är som kortast tre månader. Skyddvaktsutbildningen verkar också ha bedrivits under 1 månad medan den för oss varande en vecka och då var den inkluderad i det som lögnaktigt kallades för "grundutbildningen".

http://www.fragbite.se/?threadID=828857

Ulf Öberg, Marinbasen i Karskrona och Lars Lundell, F17 om fördelarna med civila vakter år 2006: civ_vakter_2006.mp3

Källa: sverigesradio.se

Bevakningsgruppen

Bevakningsgruppen var ämnad att hyras ut som en slags militär bevakningsstyrka. Den här gruppen var inte en del av vakten. Syftet med styrkan var med andra ord inte att skydda regementet eller dess omgivning. Ingen ville dock hyra styrkan som senare avvecklades utan ett enda uppdrag. Det fanns alltså inget existerande behov som motiverade att värnpliktiga skulle kallas in för den här tjänsten.

Tolk, BaltBat

Tyvärr är inte grundläggande kunskaper i engelska ett kriterium för att få anställning som officerare på Swedint så värnpliktiga från Arbetsplutonen som faktiskt hade gymnasieexamen fick rycka in för att göra sin 7.5 månaders värnplikt och 2.5 månaders repetitionsutbildning genom att tolka mellan engelska och svenska åt befälen på Swedint. Ännu en utmärkt anledning att frihetsberöva svenska medborgare. Dessa värnpliktiga bar vita namnskyltar med avdelningsnamnet "Baltbat", en del av Swedint där man utbildade letter, ester och litauer i att bygga "Balkbro 2" som svenska försvaret hade köpt in som metallskrot efter andra världskriget.

Arbetsplatser

• Övnings och Skjutfält
• Mark och Anläggning
• Vaktmästare
• Sekreterare
• Servicekontoret
• Skolhuset
• Datorsupport
• Dataregistrerare
• Växeln
• Köket
• Swedint
• Rörliga Styrkan
• Transportcentralen
• Vakten
• Förrådet/Tvätten
• Handläggare
• Friskvårdsavdelningen
• Swedint: Tolk
• Swedint Pers
• Miloverkstaden