Arbetsplutonen Svea Ingenjörkår Ing 1 / Swedint

Arbetsplutonen ING-1 3:e Kompaniet Vakten

 

Sammanfattning: Ing 1, Swedint och grå arbetskraft

1931 ratificerade Sverige FNs konventioner om mänskliga rättigheter som förbjuder tvångsarbete. Det finns ett undantag i konventionen för rent militärt arbete men undantaget omfattar enligt Arbetsdomstolen (1992) inte tvångsarbete om det är till största delen en ren besparingsåtgärd. Konventionen är alltså juridiskt bunden till det Svenska rättssystemet.

Forced Labour Convention, Geneve, 1930 (Konvention 29):

Each Member of the International Labour Organisation which ratifies this Convention undertakes to suppress the use of forced or compulsory labour in all its forms within the shortest possible period.

Nevertheless, for the purposes of this Convention, the term forced or compulsory labour shall not include:

(a) any work or service exacted in virtue of compulsory military service laws for work of a purely military character.

Tyskland godkände inte konventionen förrän efter andra världskriget.

http://www.ilo.org/ilolex/english/convdisp1.htm

1939 Upprättas Sveriges första politiska interneringsläger, 1. Arbetskompaniet, i Storsien i Norrland. Här förvarades marxister, radikala socialdemokrater och andra säkerhetsrisker. De användes som arbetskraft av civil natur i strid mot ovanstående ILO konvention 29.

Anledning var att Sovjetunionen hade attackerat Finland. Finland hade därför allierat sig med Nazityskland. Även Sverige stödde då Finland under parollen "Finlands sak är vår" med bl.a. frivilliga soldater och ett antal flygplan. Vi allierade då oss olyckligtvis (informellt) med Nazityskland.

Lägren kallades senare för Barbarossaläger efter Tysklands invasionsplan mot Sovjetunionen.

F 19 Finland eller Svenska frivilligkåren i Finland

F 19 Finland eller Svenska frivilligkåren i Finland

Några andra benämningar på svenska koncentrationsläger

1. arbetskompaniet Storsien, dec. 39 — april 40, ca 350 man maj 40 — aug. 40, ca 150 man

60. arbetskompaniet Lövnäsvallen (Härjedalen), sept. 41 — nov. 41, ca 80 man

60. (10.) arbetskompaniet Öxnered (Västergötland), sept. 41 — juni 42, ca 90 man

17. arbetsplutonen Vindeln, sammanslagen med 18. arbetsplutonen Kovaksberg, aug. 43 — okt. 43, ca 80 man.

"Arbetskompani" och "Arbetspluton" är alltså beteckningar för koncentrationsläger.

Det här får man ju såklart inte prata om, det skulle ju vara dåligt för det "svenska varumärket".

Uppgifterna är hämtade ur Gunnar Kieri och Ivar Sundströms publikation "1. Arbetskompaniet Storsien - En bok om politisk internering 1939-40". En publikation som jag hittade under November 2013, över två år efter att jag började skriva på den här webbsidan, när jag ville veta vilken ranking jag hade på nyckelordet "Arbetsplutonen" på Google. Jag hade ingen som helst aning om att "Arbetspluton" var en beteckning för politiska interneringsläger. Likheterna med vad vi upplevde är också skrämmande.

http://www.marxistarkiv.se

http://sv.wikipedia.org

 

Die Moorsoldaten


Die Moorsoldaten eller torvmosse (eller kanske ängs)-soldater på svenska.

Förmodligen den mest kända koncentrationslägersången. Den skrevs i Börgermoorlägret i västra Tyskland år 1933. Texten handlar om hur "soldater" marscherar med spadar istället för med vapen. Där har vi det där ordet "soldat" igen vilket vittnar om hur värnpliktslagarna användes för att rekrytera till lägren.

Mr.Sulu Mr. Myagi
Hikaru "Mr. Sulu." Sulu, Starfleet, berättar om Rohwer Internment Camp, USA Kesuke "Mr. Miyagi" Miyagi, karatelärare, berättar om Gila River Camp, USA

1948 UN Universal Declaration of Human Rights (UDHR) Article 4:

No one shall be held in slavery or servitude; slavery and the slave trade shall be prohibited in all their forms.

UDHR är dock ingen juridiskt bindande deklaration men anses ofta i praktiken vara internationell lag.

http://www.un.org/en/documents/udhr/index.shtml

http://en.wikipedia.org/wiki/Universal_Declaration_of_Human_Rights

http://en.wikipedia.org/wiki/Human_rights#International_law

1968 Utredningen om handräckningsvärnpliktiga - utredningsman Folke Nihifors - tillsattes i maj 1966 för att utreda utbildningstiden för värnpliktiga med begränsad militär användbarhet m m.

Avsikten med utbildning av värnpliktiga är att ge dem mot användbarheten avpassad utbildning så att de allt efter förmåga skall kunna delta i landets försvar. Till följd härav vill utredningen inte i värnpliktsbegreppet intolka någon skyldighet att i fred fullgöra arbetstjänst som inte ingår i den allmänmilitära utbildningen och finner det i princip oförenligt med värnpliktstanken, att försvarets fredsorganisation med stöd av värnpliktslag m.m. tillförsäkras arbetskraft för uppgifter av företrädelsevis civil natur.

Utredningen kom dessutom fram till att varje värnpliktig i handräckningstjänst i bästa fall sparar regementet 9.500 kr (inflationsjusterat till 2010) per år, d.v.s. 792 kr per månad, om man inte räknar med det civila produktionsbortfallet.

Utredningen fastställer även att man genom att utnyttja värnpliktiga i köket överför en del av personalens egna måltidskostnader på staten och det är inte tillåtet.

Vad utredning kommit fram till är alltså att man i princip att man i värnpliktsbegreppet inte kan intolka någon skyldighet att fullgöra arbetsplikt av civil natur. Regeringen har enligt försvarsministern (Tolgfors) alltid delat den här uppfattningen.

Utredningen konstaterar vidare att den nuvarande militära utbildningen av handräckningsvärnpliktiga knappast gör det möjligt att effektivt utnyttja dem i krigsbefattningar vid mobilisering vilket senare ställdes som ett krav i värnpliktslagen då den ändrades 1992.

(Källa: Statsverkspropositionen 1969:1 Bil. 6 sidan 39 och Proposition 1973:75)

Riksdagens protokoll 1975/76:121:

År 1968 uttalade UH (utredningen om handräckningsvärnpliktiga) att del var principiellt oförenligt med värnpliktstanken att försvarets fredsorganisation med stöd av värnpliklslag m. m. tillförsäkrades viss tillgång av arbetskraft för uppgifter av företrädesvis civil natur. I statsverkspropositionen 1969 sade chefen för försvarsdepartementet all han helt delade denna uppfallning. Riksdagen anslöt sig till detta uttalande.

Riksdagens protokoll 1975/76:121:
http://www.riksdagen.se/

1969 beslutade riksdagen att militären inte skulle få rekrytera arbetskraft med värnpliktslagen som ursäkt (prop 1969:1 bilaga 6, s. 37 ff. och SU 4, rskr.4).

I Statsutskottets utlåtande (1969 SU 4) står det alltså:

Utskottet delar i likhet med departementschefen Utredningen om handräckningsvärnpliktigas principiella uppfattning att försvarets fredsorganisation inte med stöd av värnpliktslag m.m. bör tillförsäkras arbetskraft för uppgifter av civil natur.

1980 Uppmärksammande tidningen Närikes Allehanda att Ing 1 byggt 375m gratis båtbrygga åt Baron Tage Leijonhufwud. Eftersom båtplatserna sedan skulle hyras ut kan verksamheten anses vara av affärsmässig karaktär. Själva bryggan är av permanent typ som saknar betydelse för krigsorganisationen. Självklart fanns inget bygglov för projektet.

Försvaret hade tillåtelse att utföra civila bygg- och arbetsuppdrag endast om det inte fanns något civilt företag som kunde utföra uppgiften. Det fanns alltså inget företag i hela Sverige som kunde bygga en båtbrygga vid det här tillfället. Ing 1 utförde vid den här tiden ca: 20 st jobb åt civila företag varje år, många inom skogsindustrin. Vilka jobb som skogsindustrin själva inte klarar av vet jag inte. Jag har ställt frågan till regementet Ing 2 men inte fått något svar. Kanske är det så att de här jobben endast kan utföras av slumpvis utvalda 19-åringar utan erfarenhet av skogsarbete. Kanske är det så enkelt att värnpliktiga inte har samma arbetsmiljöskydd som civilt anställda. Vem som helst kan skicka in en ansökan till regementschefen, inte bara rika baroner.

båthamn ing 1

Baron Tage Leijonhufwuds båthamn, ett av 20 (baserat på regementets eget uttalande) civila arbeten som utfördes "gratis" varje år av soldaterna på Ing 1 under 80-talet.

båthamn ing 1

9:e kompaniet i verkligheten?

1981 byter man namn på malajtjänsten till "bevaknings eller depåtjänst". Det här är alltså den korrekta benämningen på tjänsten som används i värnpliktslagen. Man tjänstgjorde alltså endast i endast av funktionerna. En vakt jobbade inte med stödfunktioner som t.ex. papperskopiering och en depåvärnpliktig satt inte i vakten även om han (för det fanns inga tjejer) skulle vara godkänd skyddsvakt. Vakten skulle alltså hållas fristående från de soldater som skulle övervakas.

Regeringens proposition1981/82:102 om försvarspolitiken (1981):

Försvarskommitlén föreslår i sitt slutbetänkande vidare att begreppet handräckningsvämpliktiga ersätts av begreppet värnpliktiga i bevaknings-eller depåljänst. Jag delar kommitténs uppfattning i dessa frågor. Jag förordar därför att i 6 § och 27 § 1 mom. värnpliklslagen begreppet handräckningstjänst byts ut mot bevaknings- eller depåtjänst.

Ändringen är med andra ord endast semantisk. Det är alltså helt korrekt att kalla vakt/depåvärnpliktiga och därmed också bevakningsvärnpliktiga för malajer.

Försvarskommitlén föreslår i sitt slutbetänkande att det noga bör prövas vilket som är del reella minimibehovet av värnpliktiga i handräckningstjänst. Dessa värnpliktiga bör enligt kommittén vid sidan av sina arbetsuppgifter i fredsorganisafionen ges sådan utbildning att de i ökad utsträckning kan utnyttjas i krigsorganisationen, bl. a. i de bevakningsenheter som skall svara för de från civilförsvaret överförda bevakningsuppgifterna.

Åter igen ser vi här att de s.k. "arbetsuppgifterna" inte betraktas som utbildning. Försvarsdepartementet hävdar här att de värnpliktiga som genomgår den här utbildningen inte kan användas i krigsorganisationen. Jag har jämfört antalet utbildningstimmar mellan år 1973 och år 1996 och kommit fram till att det inte finns någon skillnad.

Överbefälhavaren planerar all förändra urvalet och utbildningen av de handräckningsvärnpliktiga så att dessa i ökad utsträckning kan krigsplaceras, bl.a. i de enheter som organiseras när civilförsvarets nuvarande bevakningsuppgifter förs över till försvarsmakten.

Beräknad utbildningstid år 1973: 315 timmar, år 1996: 320 timmar. Ovanstående planering realiserades alltså inte.


http://data.riksdagen.se/dokument/G503102/html

1984 samlas all svensk FN-utbildning i Almnäs och samlokaliseras med Svea ingenjörregemente (Ing 1) under namnet Försvaret FN-skola (FNS).

1989 beslöt Regeringen att Ing 1 skulle samlokaliseras med Södermanlands regemente (P 10) i Strängnäs och att regementsområdet i Almnäs skulle övertas av FOA men varken FOA eller regementet kom att påverkas av detta beslut. (Wikipedia). Det var första gången av tre som regementet lades ner.

1989 Handräckningsvärnplikten (d.v.s. äkta malajer) får inte längre rekryteras.

1991 Beslutade riksdagen att man skulle sparka 1.500 civilt anställda i kök och förråd för att ersätta dessa med dubbelt så många värnpliktiga. Detta kallades då för ”förplägnadstjänst”. Kök och förråd hade tidigare bemannats av de nu avvecklade malajtjänsterna därför att kvinnor inte kan lyfta tunga saker själva. (Jag skojar inte, det var alltså den officiella förklaringen. Man kunde inte heller anställa män i köket p.g.a. det inte fanns några personalutrymmen för män.) Den här gången var det dock en fråga om besparingar. När det inte ansågs vara trovärdigt så blev det helt plötsligt en utbildning och efter det en fråga om rikets säkerhet.

Ur Arbetsdomstolens dom (1993:214) angående förplägnadsvärnplikt:

Sedan Chefen för armén fullgjort sitt uppdrag yttrade sig Pliktutredningen över dennes förslag i oktober 1992. Av utredningens slutsatser och av uttalanden som utredningens ordförande gjorde i en intervju framgår att utredningen ansåg att förslaget från början var avsett enbart som en besparingsmöjlighet. Vidare fastslog utredningen att Chefens för armén förslag innebar en överutbildning av värnpliktiga för att tillfredsställa den civila produktionen.

Det är alltså ren lögn att förplägnadsvärnplikten skulle vara en viktig utbildning eller viktig för rikets säkerhet.

Kök och förråd var två av många ”arbetsplatser” som bemannades på heltid av värnpliktiga från depåkompaniet på Ing 1 då jag var värnpliktig 1996-1997.

Det fanns dessutom ytterliggare ett problem: I den takten som dessa värnpliktiga "utbildades" skulle försvarsmaktens behov täckas inom åtta år och då skulle förråd och matsalar stå helt utan personal. ÖB och försvarsgrenscheferna var troligtvis inte så puckade att de missade den här detaljen. Planen var helt enkelt att krigsplacera endast en bråkdel av soldaterna, på så sätt kunde man bibehålla "krigsorganisationens behov".

Samma taktik användes naturligtvis mot samtliga värnpliktiga som rekryterades för arbete.

Försvarsutskottets viceordförande Sture Ericson:

Detta är en olustig fråga. Med berått mod skapar riksdagen en stor grupp arbetslösa alldeles i onödan och till ökade kostnader för skattebetalarna.

Förslaget om att utnyttja värnpliktiga för arbete i kök och förråd i stället för civilanställda väcktes för några år sedan. Vid den tidpunkten skulle alla vapenföra värnpliktiga utbildas, och armén fick ta hand om överskottet, dvs. de som egentligen inte behövdes i krigsorganisationen.

Sedan dess har vi ändrat värnpliktslagen, och numera skall bara de värnpliktiga kallas in som verkligen behövs i krigsorganisationen. Övriga vapenföra värnpliktiga förs över i en s.k. utbildningsreserv.

Proposition 1991:92 (bifallet): Regeringens förslag: Värnpliktslagen ändras så att endast de värnpliktiga som behövs för försvarsmaktens krigsorganisation eller fredstida beredskap tas ut till värnpliktsutbildning. De värnpliktiga som inte tas ut till utbildning föreslås bli uttagna till en utbildningsreserv. Sådana värnpliktiga får inte utan beslut av regeringen tas ut till värnpliktsutbildning.

http://www.riksdagen.se/

När Arméstaben först presenterade förslag om att ersätta civilanställd personal med värnpliktiga ville man avskeda ca 1 500 personer. När vi från socialdemokratisk sida protesterade och krävde bättre underlag krympte behovet av att avskeda personal till 800--900 personer. Sedan vi tryckt på ytterligare har behovet att avskeda minskat till ca 550 civilanställda, dvs. ungefär en tredjedel av det ursprungligen planerade antalet.

Enligt vår uppfattning är det inte heller nödvändigt -- och självfallet inte önskvärt -- att nu avskeda dessa 550 civilanställda. Mycket tyder på att avsikten är att utnyttja värnpliktiga i kök och förråd som grå arbetskraft.

Pliktutredningen har pekat på att det inte blir några nämnvärda besparingar genom den här förändringen. Ser man till samhällets samlade kostnader, och inte bara till försvarets utgifter, är det troligt att det beslut den borgerliga majoriteten stödd på Ny demokrati kommer att fatta här i morgon bitti ledder till ökade utgifter för staten. Det hänger samman med att flertalet av de ca 550 civilanställda som nu förlorar jobbet går direkt ut i arbetslöshet.

Jag kan förstå att planerare på Arméstaben på avstånd från verkligheten lyckats räkna fram en besparing för försvaret. Men regering och riksdag har ju att se till den samlade effekten av de beslut som fattas. Det här beslutet betyder ökade statsutgifter, inte en besparing.

De värnpliktiga som nu tas ut för denna tjänstgöring i kök och förråd kommer att uppleva att de under en stor del av sin utbildningstid utför ett regelrätt arbete som hittills har skötts av civilanställd personal. De kommer att fråga sig varför de på detta sätt skall utnyttjas som grå arbetskraft. Med det här beslutet får vi tillbaka forna tiders malajer.

Enligt den ändrade värnpliktslagen får värnpliktiga bara kallas in för utbildning för krigsorganisationens behov. Eftersom det handlar om annat än utbildning kan beslutet i hög grad ifrågasättas.

Vi har under det dryga år den här frågan varit aktuell fått många bevis på vilken utomordentligt dålig förändring Arméstaben och regeringen nu pressar igenom. De flesta exempel på vilka praktiska konsekvenser det blir kommer naturligtvis från civilanställda och deras organisationer lokalt och centralt. Men även många militärer med ansvar för den lokala verksamheten anser att detta är ett felaktigt beslut.

Men det har inte gått att hejda. Arméchefen och Arméstaben har på senare tid fått bakläxa på sina dåligt underbyggda förslag. Nu blir det en prestigesak att pressa igenom även dåliga och på sakliga grunder hårt kritiserade förändringar.

Jag hade vid den här tiden en något äldre kamrat som gjorde den här typen av värnplikt. Han var kaxig som attan under den inledande soldatutbildningen. Det gick till och med så långt att han rakade av sig håret. Enligt honom själv så var han "förrådsman". Troligtvis hade han själv ingen aning om vad det innebar. Efter några månader avslutade han sin värnplikt abrupt. Enligt honom själv så hade han mutat en läkare för att skriva ut ett intyg på att han hade en ryggskada. Med all sannolikhet så fick han frisedel därför att Arbetsdomstolen ansåg att tjänsten var rent slaveri. Sedan ljög han för för sina kompisar därför att det var så förnedrande att han hade blivit uttagen för en sådan tjänst. I Sverige får man alltså ibland skämmas för att man har gjort värnplikt.

1991 försöker man rädda Ing 1s existens genom att hävda att regementet håller bättre kvalitet och kan prestera samma resultat som Ing 2 men med 40 % färre yrkesofficerare. Med andra ord så skulle Ing 1 ha varit nästan dubbelt så effektivt som Ing 2. Ing 2 har valt att inte kommentera uppgiften.

Ylva Annerstedt (fp) 1991:

Utskottet förtiger också det faktum att Ing 1 är så mycket effektivare än Ing 2. Klara utvärderingar visar att Ing 1 med samma eller bättre kvalitet kan prestera samma resultat som Ing 2 men med 40 % färre yrkesofficerare.

Personalen vid Ing 1, både den militära och den civila, är en mycket effektiv säkerhets- och försvarsenhet, som arbetat oerhört hårt för att göra anläggningen till den bästa i Sverige.

http://www.riksdagen.se/

Ian Wachtmeister (nyd) och Robert Jousma (nyd) 1991:

Anläggningen är modern, från 1970. Varför lägga ned ett Sveriges modernaste förband när det finns äldre och sämre.

Den sociala standarden är mycket god för de värnpliktiga.

Effektivt personalutnyttjande i utbildningen. Ing 1 utbildar samma antal värnpliktiga som Ing 2 Eksjö till lika bra resultat men med en insats av 40 % färre yrkesofficerare.

Enligt beräkningarna sparas 156 miljoner kr till en kostnad av 0 kr i närtid, d v s perioden 92/93--94/95, om Ing 1 behålls och Ing 2 i Eksjö avvecklas istället.

http://data.riksdagen.se

Det betyder alltså att både den civila och den militära personalen på Ing 1 jobbade dubbelt så hårt mot vad som var normalt. Samtidigt så hade man tid över för ett prisbelönt integreringsprojekt och för att leverera "servicetjänster" till Swedint. Det låter ju helt orealistiskt men tydligen så har "klara utvärderingar" visat att så är fallet. Har de här klara utvärderingarna något namn eller något metod kanske? Troligtvis inte, man har helt enkelt kollat upp hur många soldater som har registrerats hos Pliktverket, en organisation som i sin tur skiter fullständigt i huruvida uppgifterna stämmer eller inte.

De värnpliktiga då? Har inte de också arbetat oerhört hårt? De som hade tagit till sig en utbildning med endast hälften av resurserna samtidigt som de levererade servicetjänster till Swedint? Det verkar inte som att Ylva Annerstedt, Ian Wachtmeister eller Robert Jousma tycker det. De är väl ändå bara där för att bli siffror i något arkiv, sen att det kostade oss 10 månader av våra liv det är väl skitsamma? Vi fick ju i alla fall njuta av det goda "sociala standarden". Att bli kallad för hora, luder och mensverk samt bli hotad, anklagad och bestraffad för saker som man inte har någonting att göra med är alltså god "social standard"?

Om det nu skulle vara sant att all anställd personal jobbade i snitt 16 timmar per dag utan att vilja ha betalt för övertid, skulle det ens vara önskvärt? För varje person som bara kunde arbeta 8 timmar per dag så arbetade då någon annan 24 timmar per dag. Ylva Annerstedt ansåg då alltså att det var en bra idé att behålla Ing 1 av just den anledningen. Hur länge trodde hon i så fall att det skulle hålla? Det skulle i så fall vara precis som i Sovjetunionen där man helt enkelt slutade att betala ut löner inom försvarsmakten i tron om att befälen och soldaterna skulle jobba vidare av ren pliktkänsla. Det ledde ganska snabbt till att man började stjäla och sälja ut försvarsmaktens egendomar till högstbjudande.

Ett år efter uttalandet sköts en civil bilist genom huvudet på grund av befälsbrist. En anledning till Ing 1s fantastiska effektivitet skulle ju ha kunnat vara att man faktiskt inte utbildade soldaterna utan använde dem både som tvångsarbetskraft och som ersättning för anställda officerare. Sedan påstår alltså officerarna att de var de själva som utförde det arbete som vi i verkligheten utförde. Det är inte frisk uppförande. Hur fan kan staten bara låta dem komma undan med det?

Om staten endast betalade ut 60 % av personalens löner så jobbade vi troligtvis in de resterande 40 %. Bara en gissning från min sida men det verkar ju mer realistiskt än att personalen på Ing 1 skulle ha arbetat dubbelt så länge, hårt eller effektivt som på andra regementen.

1991 gällde en regel på Ing 1 som säger att endast befäl med graden fänrik eller högre får leda skjutövning. Den regeln bröts för att man ville använda värnpliktiga underbefäl som instruktörer vilket till slut ledde till att man sköt en bilist i huvudet. Olyckan var en direkt konsekvens av att man systematiskt använde värnpliktiga som utbildare. Självklart ljög man i rätten om händelsen.

Befälet dömdes till villkorlig dom för vållande till annans död men blev trots detta anställd som officer på Ing 1.

Dagens nyheter 1992-04-01:

Genom att öva stående skjutning med kulspruta, utan något bakomliggande skydd, har en 21-årig sergeant vållat Mikael Nilssons död. Två högre befäl, en fänrik och en major, har gjort sig skyldiga till tjänstefel.


Samtliga döms till dagsböter, sergeanten dessutom till villkorlig dom.
Till den slutsatsen kom Södertälje tingsrätt på tisdagen.


Tre officerare åtalades för att ha vållat 19-årige Mikael Nilssons död. Mikael träffades av en förlupen kula från skjutövningen på Ing 1 utanför Södertälje den 18 juli i fjol. Chefsåklagare Carl-Johan Herting hade åtalat alla tre för tjänstefel och vållande till annans död.


Rätten finner att majoren och fänriken inte kan anses ha vållat Mikael Nilssons död. De hade ingen anledning att misstänka att sergeanten skulle öva stående skjutning med kulspruta. I övningen skulle bara ingå liggande skjutning från en högre belägen punkt, och då var säkerhetskraven uppfyllda.


Den stående övningen genomfördes i strid med gällande instruktioner och den var sergeantens egen ide. Därför ska bara han fällas för vållande till annans död, anser tingsrätten. Han har också gjort sig skyldig till tjänstefel i och med att han beordrade övningen.


Majoren och sergeanten har begått tjänstefel i och med att de tillät sergeanten att hålla i övningen med ett antal värnpliktiga soldater. Enligt gällande bestämmelser på Ing 1 ska befäl med lägst fänriks grad leda sådana skjutövningar.


Fänriken medgav att han beordrat sergeanten att leda övningen. Det rådde befälsbrist vid det här tillfället och fänriken ansåg att sergeanten utan problem skulle klara att leda skjutövningen. Dessutom hade majoren gett sitt godkännade, hävdade fänriken under rättegången.


Detta förnekade majoren. Men domstolen väljer att tro på fänriken och inte på majoren. Bland annat pekar tingsrätten på det faktum att majoren åkt ut till övningsfältet där han träffat sergeanten på väg hem från övningen. Majoren riktade då inte någon kritik mot sergeanten för att han varit övningsledare.


Regementschefen på Ing 1 överste Björn Falkenström säger till DN att han inte tänker vidta några disciplinåtgärder mot de tre dömda. Sergeanten genomgår nu en officersutbildning, och det kommer han att få fortsätta med.

"Befälsbrist" och "brister i rutiner" gjorde att en sergeant fick hålla i skjutövning med ksp58, varpå man provade att skjuta på "rambo-sätt" dvs från höften. Pipstegringen gjorde att kulan färdades osedvanligt långt och lyckades träffa en bilist som kom åkande på en väg någon kilometer bort. Han hade fönstret öppet och kulan tog i tinningen, annars hade han nog klarat sig. Kulan hade tappat nästan all kraft och skulle antagligen ha stoppats av rutan.

https://www.flashback.org/t1026708p14

1992 förtydligade man statsutskottets uttalande ytterligare genom att ändra direkt i värnpliktslagen.

Från och med lagändringen fick endast de värnpliktiga som behövdes för försvarsmaktens krigsorganisation (d.v.s. krigsplaceringsbehov) eller fredstida beredskap tas ut till värnpliktsutbildning. Eftersom man uttalat rekryterade värnpliktiga för andra ändamål, d.v.s. tvångsarbete av civil natur, så bröt alltså verksamheten mot lagen redan år 1992.

Värnpliktslagen säger också sedan tidigare att grundutbildningen för bevaknings- och depåtjänst skall vara högst 245 dagar vilket ett praktiken betyder 7.5 månader. Dock får man kalla in värnpliktiga till högst fem krigsförbandsövningar á 21 dagar vilket man också gjorde.

I praktiken betyder detta att man på Ing 1 genomförde 12 krigsförbandsövningar varje år. De värnpliktiga som tjänstgjorde på heltid på Swedint bärandes Swedints namnskyltar gjorde naturligtvis dessa 12 krigsförbandsövningar där. Krigsförbandsövningarna existerade naturligtvis inte i verkligheten.

Problemet med lagändringen var att lagen fortfarande inte krävde att de värnpliktiga som blev antagna till utbildningen faktiskt utbildades eller krigsplacerades. Försvarsmakten kunde enkelt gå runt genom att skita i att krigsplacera de "utbildade" soldaterna. På det sättet uppfylldes aldrig det uppsatta behovet.

Försvarsutskottets vice ordförande Sture Ericson år 1991:

Enligt den nya värnpliktslagen skall bara de ungdomar uttas för grundutbildning som behövs i krigsorganisationen. Övriga värnpliktiga förs till en utbildningsreserv som regeringen vid behov kan inkalla för utbildning.

Omvänt skall de värnpliktiga under sin grundutbildning få den kortaste och mest effektiva utbildning som kan ges inför uppgiften i krigsorganisationen.

Utskottet slår också fast att den enda godtagbara grunden för en utbildning är att den skall utgå från behov i krigsorgasnisationen eller från krav på försvarsmaktens beredskap i fred.

http://www.riksdagen.se/

Stefan Holm

Höjdhopparen Stefan Holm gjorde år 1995 värnplikt med hela fem tillhörande "krigsförbandsövningar" (varav en faktiskt existerade i verkligheten) som mönstringsassistent. Tjänsten kunde inte krigsplaceras och därför stred verksamheten mot lagändringen. Pliktverket hävdar dock att värnplikten alltid skulle vara en utbildning inför en framtida mobilisering.

Stefan Holm år 2008: Ja, jag överlevde ett år som mönstringsassistent - malaj - på Pliktverket i Karlstad för en massa år sen... och det var ärligt talat bland det mest meningslösa jag gjort i hela mitt liv...

http://www.tv4.se/1.700139

http://www.scholm.com/manus.htm

1992 återupplivas Ing 1 efter ljusskygg kohandel i riksdagen med det nu helt urspårade riksdagspartiet Ny demokrati som i det här fallet representerat av partiets vice ordförande Leo Robert Jousma från Åkers Styckebruk som råkar ligga endast 3.7 mil från Ing 1.

Det är allmänt känt att Ny demokratis snabba bildande drog till sig en hel del underliga figurer, många av dem sparkades också ut ur partiet. Ian Wachtmeister skall dessutom vid ett flertal tillfällen ha blivit utsatt för hot från näringslivet som syftade till att påverka partiets politik. Bert Karlsson blev till en början inblandad p.g.a. att han inte fick öppna en livsmedelsbutik på Skara sommarland och för att turistnäringen skulle beläggas med 25% moms.

I Malmö valdes en person in som senare dömdes för grov förskingring och grovt bedrägeri. I Lund försvann ordföranden med den lokala partikassan. I Svedala åtalas en fullmäktigledamot för bedrägeri. I Klippan försökte en nydemokrat hota till sig en fullmäktigeplats. I en stad i Norrland dömdes en ordförande för falskmynteri. I kommun i Blekinge blev en ordförande tagen på bar gärning vid ett bankrån. Listan kan göras längre. Till partiledningens försvar måste jag dock nämna att många av de här problemen berodde på att man inriktade sig på riksdagsvalet och därför tappade kontrollen av vad som hände ute i kommunerna.

Stödet till partiets valkampanj kom från uteslutande från näringslivet och precis som attraktionerna på Sommarland så bar troligtvis även politiken bidragsgivarnas logotyper. Exakt hur det stod till i det här fallet vet jag inte men det kan säkert Robert själv berätta mer om.

Mer om Ny Demokrati (Sveriges radio P3):
http://static.sr.se/laddahem/podradio/SR_p3_dokumentar_091019030015.mp3

Robert Jousma, ledamot i försvarsutskottet, Ny demokrati 1992, vissa uttalanden riktat till Försvarsutskottets viceordförande Sture Ericsson:

Jag är en av de få försvarspolitiker i Sverige som bestämt hävdar att arbetsmarknad och försvarspolitik tyvärr hör ihop, vare sig man vill det eller inte. Därför anser jag att situationen bör övervägas och penetreras väldigt noga, innan man går in för hårt på tvåbrigaderslösningarna. Det innebär en stor omställning i samhället, och man bör väga in även sociala samhällsaspekter.

Här säger alltså den politiker som räddade Ing 1 rakt ut att vi gjorde lumpen för att personalen skulle slippa få sparken. NYDs partilinje var dock att verka för nedskärningar och besparingar eftersom landet befann sig i en lågkonjunktur . Robert Jousma verkade dock ha en helt annan agenda då han här spärrade nedläggning av två regementen och propagerade för stora investeringar i bl.a. nya stridsvagnar åt försvaret.

Vi hade tur den gången. 1941 hade Sverige byggt upp ett hyggligt försvar trots avspärrningarna. Det torde ha varit den samlade försvarsindustrins förtjänst.Genom försvarsindustrin får man en väldigt stor återtagningsförmåga. Samtidigt får man en ovärderlig spin-off i det civila samhället. Hitech och spetsteknologi, allt vad man kallar det för, kommer den vanliga medborgaren till godo. Vi får inte heller glömma att försvarsindustrin skapar många värdefulla arbetstillfällen och ger en avkastning, som är gynnsam för Sverige. Vi behöver de pengar som vi kan få in.Försvarsmaterielexportlagstiftningen bör liberaliseras ytterligare. Vi måste få bort det dubbla budskap som vi för ut. Vi måste avskaffa det generella förbudet mot vapenexport. Det är hämmande, när man skall träffa samarbetsavtal med främmande länder på detta område.

 

Jag vet inte vad jag skall säga om vår försvarspolitik. Men Sture Ericson hakar fast sig vid frågan om Ing 1 med en dåres envishet, skulle jag vilja påstå. Som jag sade förut handlar försvar mycket om arbetsmarknad och om ekonomi. Kan vi utnyttja Sveriges nästan nyaste regemente, som betingar ett värde av en och en halv miljard kronor, till vettig internationell verksamhet tycker jag att vi skall göra det, Sture Ericson, i stället för att låta skiten stå ute i skogen och bara förfalla.Sture Ericson talar om vad jag får ut av detta. Om jag lyckas behålla Ing 1, Sture Ericson, är det mycket bra för ett litet parti med 6,8 % av rösterna. Sture Ericsons parti har enligt opinionsundersökningarna i dag 49 % av rösterna. Jag undrar hur mycket Sture Ericson får ut av försvarsbeslutet. Det vore intressant att få veta.

Ing 1 hade dock ingenting med utlandsverksamheten att göra. En nedläggning av Ing 1 innebar inte en nedläggning eller flytt av Swedint.

Robert jämför även en nedläggning av Ing 1 med medeltida "folkvandringar" orsakade av missväxt och krig:

Fru talman! Vi folkvalda har nu mer eller mindre eniga återupplivat -- eller står i begrepp att återuppliva -- en gammal europeisk sedvänja, som i historieböckerna benämns som folkvandringar. På den tiden var det befolkningstillväxt, dåliga skördar eller krigiska grannar som startade detta fenomen.


I dag är det tyvärr det vart femte år återkommande försvarsbeslutet, som föranleder processens begynnelse under det ständigt återkommande härskri som förkunnar att allt som sker kan och bör förlåtas av eftervärlden, då det skedde i den goda och näst intill av vår herre sanktionerade förhoppningen att det skall spara pengar.

http://www.riksdagen.se/

Sture Ericson svarar:

Nydemokraterna har inför justerandet av detta betänkande gjort upp med Anders Björck. När man lyssnar på Robert Jousma i talarstolen, kan man kanske få intrycket att det har varit hårda förhandlingar. Men i själva verket har det nog gått ganska fredligt till. Nydemokraterna har i en partimotion yrkat på att luftvärnet i södra milot skulle slås ihop till ett regemente och lokaliseras till Lv 4 i Ystad. Detta förslag har man nu övergivit. Priset var att Ing 1, som råkar ligga i Robert Jousmas valkrets, trots två riksdagsbeslut om att det skall läggas ner, nu återuppstår. Resultatet av denna uppgörelse, alltså priset för att få med Nydemokraterna såsom stödtrupp för minoritetsregeringens linje, blev att vi jämfört med regeringens proposition i januari nu får två regementen ytterligare. Men problemet med armén är faktiskt inte att vi har för få regementen utan att vi har för många. Nu adderar man till två regementen genom denna uppgörelse.

http://beta.riksdagen.se/

Regementet tillåts nu i alla fall existera i begränsad omfattning. Tre av de sex kompanierna avvecklas. Depåkompaniet behålls i oförändrad storlek fastän den riktiga verksamheten reducerats till mindre än 40%.

Betänkande 1992/93:FöU9 angående kohandel med Ny Demokrati:

Besparingsmålet blir ännu mer avlägset sedan försvarsministern i en partipolitisk uppgörelse med Ny demokrati retirerat från riksdagsbeslutet i juni 1992 om att avveckla Ing 1. Även uppgörelsen mellan regeringen och Ny demokrati om att inte slå samman de två luftvärnsregementena i Södra militärområdet för bort från besparingsmålet.

Som jag förstår det så har man alltså bytt "inte lägga ner Ing 1" mot att "inte slå ihop två luftvärnsregementen" med resultatet att två andra regementen måste läggas ned. Svensk demokrati i sin storglans helt enkelt. I min värld existerar dock regementen därför att de ska försvara Sverige, inte av arbetsmarknadspolitiska skäl eller för att det är synd att låta skiten förfalla ute i skogen.

Kasernbrand Ing 1 Almnäs

Bränn ner skiten! - säger jag och ibland får jag som jag vill.

Det här betyder alltså att hälften av de anställda befälen borde ha fått sparken. Om några uppsägningar av den storleken verkligen skedde vet jag inte med jag gissar att kompisbanden i många fall varit för starka. I så fall hade jag nog fått höra om det från min chef Sune Lind. De anställda chefer vars arbetsuppgift bestod av att föra befäl över endast 1-3 värnpliktiga skulle ju i så fall ha effektiviserats bort.

Räddningen var då besparingar i civil arbetskraft, uthyrning av befäl och försäljning av värnpliktig arbetskraft m.m. till Swedint.

Samma dokument angående värnpliktslagen, behovet av värnpliktiga och tillvaratagandet av soldater som utbildats vid de regementen som nu läggs ned:

Den i 1992 års försvarsbeslut antagna ändringen av 4§ värnpliktslagen (1941:967) innebär att endast det antal värnpliktiga som det finns behov av för försvarsmaktens krigsorganisation eller fredstida beredskap skall tas ut till
utbildning. Utskottet delar således motionärernas uppfattning att inte fler värnpliktiga än nödvändigt skall utbildas och att de för brigadförband redan utbildade skall utnyttjas på bästa sätt i krigsorganisationen, i första hand för det de utbildats för. Utskottet förutsätter att regering och myndigheter även i fortsättningen noggrant prövar och tillvaratar möjligheterna att minska grundutbildningsvolymen.

http://www.riksdagen.se/

Riksdagens Protokoll 12 maj 1992:

Tack vare att försvarsutskottet har tagit den här frågan på allvar och försökt skapa en majoritet har vi kunnat se till att försvarets internationella centrum förläggs till Almnäs. Genom detta kan vi svara upp mot de snabbt ökade kraven på svenska FN-åtaganden.

http://beta.riksdagen.se/

Räddningen för de varslade befälen kom alltså i form av affärsuppgörelser med Swedint.

I Sverige kan man alltså driva igenom förslag om man allierar sig med andra som också vill driva igenom andra förslag även om förslagen i sig endast stöds av en enda person. Två vargar och ett får som röstar om vad de ska äta till middag, det är demokrati det!

1992 beslutade arbetsdomstolen (A-162-1992) att regeringens uttalande från 1969 fortfarande gäller och att "förplägnadstjänsten" strider mot FNs konvention om mänskliga rättigheter eftersom det till största delen rör sig om en ren besparing. Det fastslogs även att man inte kan åberopa arbetsbrist när man ersätter civila med värnpliktig personal. Eftersom Swedint bekräftat att samtliga arbetsplatser nu bemannas av civilt anställda kan man anta att utlåtandet gäller för samtliga arbetsplatser.

Arbetsdomstolen kallar alltså förplägnadstjänsten, d.v.s. arbete i kök, förråd och jämförbara arbetsplatser för rent slaveri.

Ärendet anmäldes även till Konstitutionsutskottet, KU av Försvarsutskottets vice ordförande Sture Ericson.

Arbetsdomstolens dom gäller dock formellt endast LAS och därför skulle man låta de civilt anställda avveckla sig själva genom s.k. naturlig avgång. Huruvida det var av relevans att Arbetsdomstolen hade klassat förplägnadstjänsten som slaveri rådde det delade uppfattningar om.

Problemet var nu bara att man misslyckades med att motivera verksamhetens utbildningsvärde. Därför växlade man över till att att hävda att det rörde sig om rikets "fredstida beredskap" vilket enligt lagen är det andra legitima skälet för att rekrytera vänpliktiga. Att förråden hålls i bra skick är ju viktigt för beredskapen. Försvaret bytte alltså syfte för förplägnadstjänsten fyra gånger bara för att man ville kunna rekrytera ännu mer gratis tvångsarbetskraft.

Försöket med Förplägnadsvärnpliktiga avbröts dock med omedelbar verkan på order av regeringen.

Abetsdomstolen (A-162-1992):

Sverige har genom att ratificera FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter åtagit sig att inte utnyttja människor i tvångsarbete. I konventionen medges undantag i fråga om arbete av militär art. Den nu aktuella åtgärden att värnpliktiga skulle ersätta civilanställda utgjorde den 25 mars 1992 till huvuddelen ert ren besparingsåtgärd från statens sida.

Vid tiden för uppsägningarna gällde ett beslut av riksdagen från år 1969 i vilket riksdagen bl.a. uttalat att försvarets fredsorganisation inte med stöd av värnpliktslag m.m. borde tillföras arbetskraft för uppgifter av civil natur. Enligt riksdagen borde civil arbetskraft i princip anställas för de göromål som då utfördes av värnpliktiga vid bl.a. matinrättningar, varvid hänsyn dock skulle tas till att geografiska eller andra förhållanden kunde göra det uteslutet att anskaffa civil personal i vissa fall (se prop. 1969:1 bilaga 6, s. 37 ff., SU 4, rskr.4).

Med anledning av riksdagsbeslutet meddelade Kungl. Majt. den 13 februari 1970 ett beslut om personal för driften av försvarets matinrättningar. I beslutet, som alltjämt gällde i mars 1992, uttalades bl.a. följande.

Kungl. Majt. föreskriver att, från och med den 1 juli 1970 och tills vidare, biträdesgöromålen i försvarets matinrättningar med nedan angivna undantag skall fullgöras av enbart civil arbetskraft och att värnpliktiga inte får tas i anspråk vid matinrättningarna med stöd av bestämmelserna i Kungl. Majas beslut den 28 juni 1946 ang beräkningsgrunder för anställande av sådan biträdespersonal

Av vad som nu sagts följer att staten inte fick ersätta civilanställda med värnpliktiga annat än om de värnpliktiga utgjorde en oundgänglig del av krigsorganisationen. Så var inte fallet när de aktuella uppsägningarna gjordes den 25 mars 1992.

En personlig åsikt som registrerades i domen: Beslutet om uppsägning var föranlett av dels att regementet fick en minskad medelstilldelning, dels att en ny kategori värnpliktiga, enligt en regeringsproposition våren 1992, avsägs komma att överta vissa civilanställdas uppgifter.

https://lagen.nu/dom/ad/1993:214

Försvarsutskottets vice ordförande Sture Ericson angående erättandet av 1.500 civilt anställda i kök och förråd med 3.000 obetalda värnpliktiga:

Kunniga personer som förstår sig på frågor om krigsorganisationen berättar, att med detta nya system kommmer behovet av värnpliktiga att vara fyllt efter cirka åtta år. Då finns det under ett antal år inget behov av att utbilda värnpliktiga för dessa uppgifter. Däremot finns det naturligtvis arbetsuppgifter att sköta i kök och förråd. Skall armén då på nytt anställa civil personal? Värnpliktslagen tillåter inte att man tar in värnpliktiga av andra skäl än för krigsorganisationens behov.

http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=101&bet=1992/93:120

Vad vi kan utläsa av ovanstående är att försvarsmakten, redan innan den olagliga förplägnadstjänsten ens existerade, planerade att fippla med behovssiffrorna. Sture Ericson synade dock bluffen och räddade därmed ca: 25.000 medborgare från tvätt av skitiga strumpor och slafsande med potatismos.

Statsminister Ingvar Carlsson:

Arbetsdomstolen har genom beslut i december 1993 underkänt arméns hantering av utbytet av civilanställd personal i regementens kök och förråd mot värnpliktig ''grå arbetskraft''. Några hundratal avskedade civilanställda får nu höga skadestånd och måste erbjudas återanställning.

Denna skandalösa hantering av frågan kan enligt uppgift komma att kosta försvaret ca 40 miljoner kronor. Försvarsministern och arméchefen har varit starkt pådrivande i denna sak.

Frågan om att ersätta civil personal i armens kök och förråd med värnpliktiga bör tas upp till förnyad prövning.

http://www.riksdagen.se/

Vi kan ju göra lite plus/minus-mattematik här. Genom att ersätta kökspersonal med värnpliktiga så fick man den tjänsten gratis. Eftersom man torskade i Arbetsdomstolen så blev man dock ändå tvungen att betala för arbetskraften. Man gick därmed alltså ungefär plus/minus 0. Dock så har man ju fortfarande fått betalt för att man har "utbildat" värnpliktiga i köken, vilket då bör vara gratis eftersom det är ett arbete. Trots att man blev fälld i Arbetsdomstolen så gick man troligtvis ändå med vinst på det här projektet i den meningen att många viktiga befäl fick behålla sina jobb några extra månader. Det är inte ett straff, det är en bonus. Inte så avskräckande för de som vill upprepa exakt samma brott igen med andra ord.

1993 namnändras Swedint, Almnäs från FNS till Försvarets internationella centrum (Swedint) och leds av arméchefen.

1994 skrevs värnpliktslagen om i form av "Lagen om totalförsvarsplikt".

Den nya lagen säger, precis som sin föregångare, att endast de värnpliktiga som behövs för försvarsmaktens krigsorganisation (d.v.s. krigsplaceringsbehovet) kan tas ut till värnpliktsutbildning. Den här paragrafen har man brutit mot då det uttalade syftet var arbete av civil natur med motiveringen att det var ett viktigt stöd för bl.a. Swedints verksamhet i fredstid.

Det nya i lagen är att det nu faktiskt måste bedriva utbildning inför krigsuppgiften. Lagen verkar anta att en sådan krigsuppgift finns definierad. På Ing 1 bedrevs endast utbildning under 2 månader. Någon utbildning inför en specificerad krigsuppgift påbörjades aldrig. Detta har bekräftas av Swedint. Man bröt alltså mot lagen då man inte bedrev utbildning inför en krigsuppgift.

Nästa nyhet i lagen är att samtliga värnpliktiga måste krigsplaceras. Den här paragrafen följde man faktiskt. Problemet var bara att det inte fanns ett av regeringen godkänt behov för många av befattningarna. Av den anledningen krigsplacerades värnpliktiga i de befattningar som verkade närmast trots att berörda värnpliktiga inte hade någon erfarenhet av sådan verksamhet.

Försvarsutskottet:

Utskottet noterar att även Värnpliktsrådet i en rapport helt nyligen fört fram kritiska synpunkter mot att för få blir krigsplacerade efter avslutad utbildning samt att värnpliktiga används som s.k. grå arbetskraft. Utskottet räknar med att regeringen, Försvarsmakten och Totalförsvarets pliktverk följer upp bl.a. i vilken omfattning som grundutbildning inte leder till krigsplacering och vid behov återkommer till riksdagen i frågan. Enligt vad utskottet erfarit kommer den nyss nämnda särskilda utredaren att till viss del behandla de problem som aktualiseras i motion Fö313. Utskottet vidtar därför ingen åtgärd nu med anledning av motion Fö313.

http://www.riksdagen.se

Tomas Eneroth (s):

De som tas ut till grundutbildning inom totalförsvaret tvingas ofta avbryta studier eller arbete för att fullgöra sin plikt. Syftet med plikttjänstgöringen är naturligtvis att man efter utbildningen skall fylla en plats i krigsorganisationen. I pliktutredningen betona- des starkt vikten av att utbildningen inte skall vara längre eller mer omfattande än nödvändigt för att fullt upp motsvara de krav som ställs i krigsorganisationen eller i den krigsplacering man får. Detta uppfylls inte alltid. I vissa fall uppfylls det inte alls. Vi kan konstatera att många av dem som fullgör militärtjänstgöring i 7,5 eller ända upp till 18 månader, inte får plats i krigsorganisationen efter avslutad utbildning. Deras uppgifter under militärtjänstgöringen har i många fall inte ens varit riktade mot en krigsplacering. Stora delar av utbildningstiden har endast inneburit att man ersatt anställd personal med värnpliktiga; de som i värnpliktskretsar brukar kallas för grå arbetskraft.


Man har med andra ord knappast tagits ut med pliktlag till lång utbildning enbart med hänsyn till krigsorganisationens behov utan lika ofta med hänsyn till behov av servicefunktioner inom försvarsmakten. Detta styrks av krigsplaceringstalen från förbanden som i många fall ligger långt under 20 %. För vissa värnpliktiga innebär detta att utbildningen kan innebära sex veckors allmän militär utbildning, fyra veckors befattningsutbildning och 35 veckors upprepade s.k. övningsmoment, vilket i en del fall kan innebära gräsklippning, förrådsarbete och arbete i telefonväxel. Utöver dem som inte får någon krigsplacering finns det grundutbildade som visserligen får en krigsplacering, men knappast en som står i rimlig proportion till den utbildning som man under pliktlag tvingats genomgå. Även här kan man alltså starkt ifrågasätta om
pliktutredningens tankar om utbildning efter behov faktiskt uppfylls. Det kan inte vara rimligt att statsmakterna använder pliktlag till utbildning som inte ens slutar i en krigsplacering. En så allvarlig inskränkning i medborgarnas vardagsliv måste motiveras med en utbildning som är av hög kvalitet och ger en specifik uppgift i händelse av krig eller kris. Jag anser att detta är en viktig fråga. Därför har jag motionerat i frågan. Försvarsutskottet har i sitt betänkande, som behandlats i dag, också yttrat sig över min motion.

Ineffektiv och meningslös utbildningstid är slöseri med skattepengar och måste, både av besparingsskäl och av ekonomiska skäl, tas bort ur grundutbildningen.

http://www.riksdagen.se

En annan nyhet var att tidsbegränsningen för hur lång grundutbildningen skall vara togs bort. I stället skulle tiden bestämmas för varje "typ av befattning". På Ing 1 utökades då grundutbildningens längd från 7.5 månader till 10 månader. Jag vet inte om samma ändrig skedde på andra regementen. Enligt lagen får dock tjänstgöringstiden inte får vara längre än vad som utbildningen kräver. Här har man alltså förlängt utbildningstiden för den enklaste utbildningen helt utan motivering.

I lagen finns ett kapitel som behandlar tvångsarbete. Det kapitlet bör alltså i första hand styra huruvida försvarsmakten får kalla in värnpliktiga för det syftet. Lagen säger här att den s.k. "tjänsteplikten" endast får användas vid höjd beredskap eller krig och då med regeringens godkännande.

Ing 1 och Swedint bröt alltså systematiskt mot fyra punkter i lagen om totalförsvarsplikt. Dessutom ljög de för oss och för Pliktverket angående våra krigsbefattningar.

På grund av att lagen krävde krigsplacering av samtliga värnpliktiga fylldes krigsmaktens påhittade "behov" av depåvärnpliktiga på bara ett fåtal år. Man fyllde även upp de gamla malaj-befattningarna trots att malajsystemet skulle ha varit avvecklat för länge sedan. Resultatet blev att man nu blev tvungen att anställa civila, ofta i form av f.d. värnpliktiga. Systemet var alltså riggat till medborgarnas nackdel redan från början.

Observera här att ÖvLt Jerker Svensson på Swedint hävdar att jag har fel och att det fortfarande (2011) finns starkt laga stöd för att rekrytera värnpliktiga som arbetskraft av civil natur. Det är därför viktigt att du själv bildar dig en oberoende uppfattning om ämnet, förslagsvis genom att läsa dokumentationen som jag länkar till eller helt enkelt fråga berörda myndigheter och de befäl - speciellt om du har tänkt anklaga mig för förtal, lögn, virusspridning eller andra galenskaper.

När Swedint i form av FN-skolan flyttade till Ing 1 1984 fanns det alltså inga hinder i svensk lag mot att använda värnpliktiga som arbetskraft. Eftersom man verkar ha saknat moralisk kompass och respekt för mänskliga rättigheter har man alltså börjat leverera tvångsarbetskraft av civil natur i form av värnpliktiga till Swedint. Att lagen sedan ändrades sket man fullständigt i. Man missade även att lagen sedan helt skrevs om vilket tydligt indikeras av att våra kompanibefäl inte förstod att vi skulle krigsplaceras och att vi inte skulle göra repmånad. Att rekrytera värnpliktiga för att man behöver arbetskraften har alltså varit olagligt sedan år 1992 och därför bröt alltså regementet systematiskt mot lagen under hela fem år. FN-tjänsten och utlandstjänsten var i sig frivillig men vi blev alltså tvångsrekryterade för att understödja den.

Om regementet i stället hade följt de nya lagarna så hade det lett till avskedandet av samtliga kompanibefäl på 3:e kompaniet och samtliga militära arbetsplatschefer i en tid då försvaret redan utsattes för stora nedskärningar. Förväntade vi oss verkligen att de här människorna skulle klara av att avskeda sina egna vänner? Man valde alltså mellan att konvertera till civilt skitjobb (d.v.s våra jobb), flytta till Boden (Ing 3), arbetslöshet eller att bryta mot lagen. Vi 135 värnpliktiga fick varje år betala för kalaset i form av 10 månader av våra liv medan våra chefer kunde sitta och casha in sina löner med en kopp kaffe i handen. Ungefär fem värnpliktiga arbetade alltså gratis under tvång och hot om fängelse för varje befäl som ville behålla jobbet. Oavsett hur lagen tolkas så var det här alltså det praktiska resultatet.

Risken att bli fälld för att man brutit mot lagen var naturligtvis väldigt liten. Samtliga regementen struntade troligtvis mer eller mindre i lagen och dessutom kunde man ju alltid skylla på "okunnighet" eller "dåliga attityder hos vissa officerare". Att hitta någon ansvarig på ett specifikt regemente var nog också omöjligt. Ing 1 följde ju bara en order från Arméchefen. Regementet var dessutom redan dödsdömt sedan år 1992 och samtliga befäl insåg nog att regementet ändå skulle läggas ned så snart som Ny demokrati åkte ut ur Riksdagen.

På Ing 1 vart det dock tydligare än på andra regementen. Dels så gjorde Ing 1 nedskärningar i all övrig verksamhet och dels så sålde man arbetskraft till Swedint. Resultatet blev alltså att halva regementet utnyttjades som ren arbetskraft av civil natur. Det såg tidvis riktigt knasigt ut eftersom vanliga värnpliktiga endast gjorde 7.5 månaders värnplikt. Under 4.5 månader tjänstgjorde alltså 90 st malajer och endast 10 st riktiga värnpliktiga på regementet.

1996 stod regementet utan beskydd av Ny demokratis Robert Jousma och då återupptas avrättningen det militära missfoster som Ing 1 nu hade förvandlats till. Någon samlokalisering med Södermanlands regemente (P 10) i Strängnäs blev det naturligtvis inte tal om den här gången.

Vissa element i Riksdagen var dock noga med att betona att regementet fått antirasistiskt pris av Fem-i-tolvrörelsen för att man selektivt rekryterat just invandrare till sin arbetspluton. Därför bör regementet få fortsätta att sälja tvångsarbetskraft till Swedint.

Fem-i-tolvrörelsens pris kontrolleras av Södertälje kommun som naturligtvis hade mycket att vinna på att regementet fick stanna kvar.

Anf.  183  Sören Lekberg(s):

Jag vill i det här sammanhanget göra kammaren uppmärksam på det framgångsrika arbetet vid Ing 1 för att motverka rasism och främlingsfientlighet. Kåren har nämligen inlett ett arbete just för att informera om detta och för att ta vara på invandrarungdomar så att dessa kan komma in i vårt försvar. Häromdagen fick Ing 1 pris av Fem i tolv-rörelsen för sina insatser på detta område. Jag tycker faktiskt att Ingenjörskåren här skall ha en eloge för detta fina arbete.

http://www.riksdagen.se

Jag har kontaktat Fem-i-tolv via den den emailadressen som föreningen har på sin webbsida men inte fått något svar.

Det är dock Södertälje kommun som står bakom priset och därför har jag frågat Michael McCarthy om dokumentation rörande priset. Han har letat igenom kommunarkiven men inte lyckats hitta någon dokumentation rörande den här prisutdelningen. Vem som helst kan alltså påstå att de har fått det här priset eftersom ingen dokumentation sparas. Kanske till och med jag fick det, det vet man ju inte.

Svar fick jag redan klockan 08:41 vilket betyder att Michael på 11 minuter har lyckats starta upp sin dator, läsa mitt mail, vända upp och ned på kommunarkivet och svara. Mer troligt är väl att han inte ens försökte.

http://www.sodertalje.se

Själva rekryteringen borde ju ha legat utanför regementets kontroll eftersom den sköttes av Pliktverket så det var väl egentligen de som skulle ha pris i så fall.

Något arbete mot eller någon information om rasism existerade inte i verkligheten. Syftet bör troligtvis ha varit att skönmåla regementet för att få regeringen att återigen återkalla nedläggningen. Kommunen tjänar naturligtvis en hel del på att ha ett regemente inom sina gränser i form av arbetstillfällen, sålda varor, sålda tjänster, katastrofhantering och markhyra m.m. NyDs Robert Jousma kallade det för "En stor omställning i samhället.". Varför skulle Ing 1 ha gjort en sådan anmärkningsvärd storsatsning när det ändå skulle läggas ner inom ett halvår?

Att Swedint föredrog att använda invandrare som figuranter är dock sant.

1996 börjar kravet på krigsplacering ställa till problem för försvaret.

Christer Franzén, kontorschef vid regionkontoret i Östersund, Pliktverket:
Det kommer varken tillräckligt många befälsuttagna eller tillräckligt
mycket depå- och handräckningspersonal till vårinryckningarna i armén.
Och de som kommer är inte alla gånger de mest lämpade.
–Ur vår synpunkt är det en katastrof att vi inte klarar av att fylla de
här befattningarna på ett tillfredsställande sätt. Men vi måste ha hjälp
av Försvarsmakten för att kunna lösa problemet, säger Pliktverkets Christer
Franzén, som är kontorschef vid regionkontoret i Östersund och ledare för
Pliktverkets kvalitetsprojektet.

http://www.pliktverket.se (bruten länk se källor)

Uttalandet avser alltså våren 1996, fyra år efter att det skrevs i värnpliktslagen att man bara är skyldig att göra värnplikten om det behövs för krigsorganisationen. Att det inte kan tas ut fler depåvärnpliktiga beror på att krigsplaceringsbehovet redan fyllts. Den rekrytering som önskas här handlar alltså om rent tvångsarbete.

ÖvLt Åke Hjelm:
Vid Jämtlands fältjägarregemente i Östersund har man på egen hand löst
problemet: När för få depåvärnpliktiga slöt upp vid januariinryckningen anställde
man helt enkelt ett antal före detta pliktiga under tidsperioden april-september
för att fylla de luckor som annars skulle uppstått. Det behövs folk som lagar mat, kör bussar och bilar, sköter förråd, administration och bevakning samt utför andra stöduppgifter för att grundutbildningen ska fungera. – Problemet med för lite depåpersonal blev extra tydligt i år. Därför bestämde vi oss för den här tillfälliga lösningen. Men ger nästa januariinryckning lika dåligt utfall, får vi göra om samma sak igen.

http://www.pliktverket.se/ (bruten länk se källor)

Åter igen ett uttalande som strider mot värnpliktslagen och de svar som jag fått från Pliktverket och Försvarsdepartementet. Arbete av rent civil natur som t.ex. administration, förrådsarbete och matlagning strider dessutom mot FNs konvention om mänskliga rättigheter från 1930. Att användning av värnpliktiga i kök och förråd redan hade stoppats av regeringen år1969 och igen år 1993 verkar inte avskräcka den här överstelöjtnanten.

Här ser vi också att försvarsmakten börjar få problem med att rekrytera tillräckligt många värnpliktiga trots att ett antal regementen hade lagts ner. De värnpliktiga som ryckte in det här året bör ha varit födda ca: år 1977. Då hade födelsetalen sjunkit med 20% över en 10-årsperiod, d.v.s. ungefär 2% mot året innan. Inget som kan förklara den katastrof som Åke Hjelm beskriver här alltså. Vid samma tid lyckades dock Ing 1 rekrytera 135 st depåvärnpliktiga som alltså utgjorde 50% av rekryterna. Hur går nu det här ihop? Vad var det som gjorde att Ing 1 inte ens kunde att hitta arbetsplatser åt alla malajerna medan de övriga regementena tvingades panikanställa civil arbetskraft?

Riksdagens protokoll 1996/97:45 Marietta de Pourbaix-Lundin (m):
Det nya internationella kommandot och Ing 1 har ömsesidigt behov och nytta av varandra.

http://www.riksdagen.se/

Kan det finnas något samband här? Ing 1s s.k. stöd till Swedint verkar ju i varje fall ha tagits sig upp på Riksdagsnivå. Att Swedint skulle ha bidragit med något annat än pengar till Ing 1 har jag aldrig hört talats om och vad hade Ing 1 som Swedint inte kunde skaffa själva: Värnpliktig arbetskraft. Att rekrytera värnpliktiga för det ändamålet har varit direkt olagligt enligt värnpliktslagen sedan år 1992 (se ovan) men det behöver ju inte de värnpliktiga veta, eller hur? De behöver inte ens få veta sin egen krigsuppgift, inte ens då de krigsplaceras! Det får de veta 10 år senare då det kommer ett brev på posten som säger att krigsplaceringen har gått ut!

2000 Uppmärksammade bl.a. tidningen Aftonbladet att var fjärde värnpliktig fortfarande används som grå arbetskraft i form av arbeten som t.ex. gräsklippning och arbete i kök. Försvarshögkvarteret svarar med att regelverket är till fyllest men att det finns kunskapsbrister och attitydproblem hos officerarna.

Aftonbladet - Var fjärde värnpliktig utnyttjas som grå arbetskraft:

Var fjärde värnpliktig utnyttjas som grå arbetskraft och tvingas utföra sysslor åt befäl som inte hör till tjänstgöringen som gräsklippning och köksarbete.Det visar en undersökning som Värnpliktsrådet har gjort där 500 värnpliktiga har tillfrågats.

Ny undersökning:

De får klippa gräs och jobba i köket - Det är mycket alarmerande och en högre andel än vi trodde. Vi ska diskutera hur vi ska gå vidare på vår kongress i början av veckan, säger Värnpliktsrådets pressekreterare Klas Oskarsson till TT.

I undersökningen har de värnpliktiga också fått frågan om de har utsatts för tveksam eller otillåten bestraffning. Det handlar bland annat om att en hel grupp bestraffas för vad en enskild värnpliktig har gjort.

- Det är en väldigt hög procent ute på förbanden som uppger att de har utsatts för olovlig bestraffning. Det rör sig om mycket grova tilltag som gjorde oss mycket förvånade, säger Kas Oskarsson.

I övrigt vill han inte kommentera siffrorna. På söndagen kommer hela rapporten att offentliggöras.

Värnpliktsrådet har kontaktat försvarsledningen, men där har man inte märkt av problemen, skriver Göteborgs-Posten. Enligt Värnpliktsrådet beror det på att det är få officerare som anmäls.

Överstelöjtnant Lars Krönmark på försvarshögkvarteret, som är ansvarig för värnpliktsfrågor, säger till tidningen att han anser att regelverket är tillfyllest, men att det kan finnas kunskapsbrister och attitydproblem hos vissa officerare.

http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/0010/28/varnplikt.html

2000 Vakt/depå-tjänsten läggs ner och ersätts av endast vakttjänst.

Statens offentliga utredningar 2000:21 sou 2000 21 d2:

Andra slag av militär pliktpersonal är bevaknings- och depåvärnpliktiga,
som för närvarande genomgår åtta månaders grundutbildning

Depåvärnplikten är alltså en utbildning. Vid den här tiden verkar det dock som att åtta månader räcker för att uppnå målen. Här ser vi ockå att ordet "grundutbildning" avser hela den vanliga värnpliktstiden och inte bara den inledande allmänmilitära utbildningen.

Försvarsmakten har föreslagit att systemen med depå-, mobiliserings- och förplägnadsvärnpliktiga skall upphöra under år 2001. Kvar blir en rundutbildning för värnpliktiga i bevakningstjänst. Som tidigare framgått är avsikten att utbildningen skall omfatta ca 1 300 bevakningsvärnpliktiga per år. De meniga i bevakningstjänst bör ha nio månaders grundutbildning . Omkring tre månader avdelas för närvarande för förberedande utbildning och de återstående sex månaderna för beredskapstjänst och fortsatt befattnings- och förbandsutbildning.


Försvarsmakten använder bevaknings- och depåvärnpliktiga inom armén och marinen som ett stöd i utbildningen av pliktpersonal för insatsorganisationens förband. Flygvapenförbanden skriver i stället in samtliga värnpliktiga som s.k. fältvärnpliktiga för omsättning av krigsförbanden. Genom att sprida ut ppgifterna
mellan de värnpliktiga får flygvapenförbanden det stöd till beredskap och produktion av flygtid som förbanden behöver. Värnpliktiga som inte medverkar i produktionen av flygtid är t.ex. flygbasjägare, systemtekniker och elever vid utbildningar som är gemensamma för Försvarsmaktens olika delar. Försvarsmakten har som framgått föreslagit att systemet med bevakningsvärnpliktiga skall utvecklas, medan systemet med depåvärnpliktiga avskaffas. De depåvärnpliktiga kommer enligt förslaget att ersättas av anställd personal.

Av vad som sagts här är att grundutbildningen, precis som vi malajer hävdat under 40 år, kunde ersättas av anställd personal. Det är alltså uppenbart att depåvärnpliktiga användes som sådan fastän lagen kräver att värnpliktiga endast kallas in för utbildning inför försvarets krigsorganisation.

Utredningen delar Försvarsmaktens mening att det är lämpligare att låta uppgifter som lämpar sig för civilanställda utföras av sådan personal och instämmer i förslaget att inskrivningen av värnpliktiga till depå-, förplägnads- och mobiliseringstjänst skall upphöra.

http://www.riksdagen.se/

2002 bordlägger vänsterpartiet en motion som syftar till att: "Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ett fullt klargörande kring interneringslägren under andra världskriget, vilket motivet var för deras upprättande, på vems initiativ de tillkom samt om de kriterier som avgjorde vem som placerades där."

Motion i Riksdagen 2002/03:K339:

Under andra världskriget internerades i Sverige flera hundra människor i särskilt upprättade militära läger, s.k. arbetskompanier. De fick aldrig veta skälen för interneringen och de anklagades aldrig personligen för någonting. De internerade kunde inte föra talan mot myndigheternas beslut om att placera dem i läger. Rättssäkerheten var satt ur spel.

---

För att en granskning ska komma till stånd är det nödvändigt att regeringen helt häver sekretessen kring de handlingar som är aktuella i sammanhanget. Så har skett i Danmark, Norge och i flera andra länder i Europa.

---

En tydlig komplikation i forskningsarbetet har varit underrättelse- och säkerhetstjänstens slutenhet och krav på sekretess.

http://www.riksdagen.se

Riksdagen röstar nej och visar därmed att Sverige inte är ett land som tar ansvar för sina egna handlingar.

2003 informeras försvarsminister Leni Björklund om att malajtjänsterna fortfarande existerar inom försvaret:

Försvarsminister Leni Björklund:

Regeringen har i budgetpropositionen för 2004 aviserat att den, för att förbättra den enskildes rättssäkerhet vid värnplikt eller civilplikt, har för avsikt att inom Styrelsen för psykologiskt försvar (SPF) inrätta en funktion för information i rättsfrågor för de totalförsvarspliktiga. SPF bör fullgöra uppgiften genom att informera om de rättigheter som de totalförsvarspliktiga har under fullgörande av värnplikt eller civilplikt. De totalförsvarspliktiga ska kunna vända sig direkt till SPF och få upplysning om vilka rättigheter de har och hur dessa kan tas till vara.

http://www.riksdagen.se

SPF som idag heter Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap har inte svarat på ett enda av mina mail trots ett antal påminnelser.

Först och främst vill jag framhålla att varken jag, Försvarsdepartementet eller Försvarsmaktens ledning accepterar att värnpliktiga åläggs att utföra uppgifter som inte har att göra med utbildningen till krigsuppgiften, det vill säga används som så kallad grå arbetskraft. Tyvärr förekommer det ändå i vissa fall. En orsak till detta är, precis som Berit Jóhannesson skriver i sin fråga, att det saknas en klar definition av vad som menas med grå arbetskraft i detta sammanhang.

Under värnpliktskongressen i Södertälje fick jag ta del av de värnpliktigas egen definition av grå arbetskraft. Jag förstod att också överbefälhavaren (d.v.s. Johan Hederstedt 2000-2003?) fått ta del av ombudens definition av grå arbetskraft. Överbefälhavaren svarade de värnpliktiga ombuden att han närmare skulle se över möjligheten att presentera en definition av grå arbetskraft, något som jag ser mycket positivt på.

Liksom Berit Jóhannesson vill också jag värna om värnplikten och att de som tas ut till värnplikts- eller civilpliktsutbildning anser att de får en bra och meningsfull utbildning. För det är ju bland annat när före detta värnpliktiga talar gott om värnplikten och den utbildning de får där som vi även kan åstadkomma en allmän statushöjning av värnpliktstjänstgöringen.

http://www.riksdagen.se

Juridik och Ekonomiguiden, år 2006:

Med grå arbetskraft avses att de totalförsvarspliktiga under sin grundutbildning åläggs arbetsuppgifter som inte har med utbildningen att göra. Det kan i vissa fall vara svårt att bedöma om en arbetsuppgift ingår i utbildningen eller inte, men i de flesta fall är det nog uppenbart att det är arbetsuppgifter som bör utföras av anställd personal. Om pliktpersonal utnyttjas för arbetsuppgifter som faller utanför utbildningen bör det anmälas.

Totalförsvaret strävar efter att lumpen skall bli fri från diskriminerande och kränkande behandling, samt olagliga bestraffningar och användning av grå arbetskraft. För att komma tillrätta med dessa problem krävs det att de uppmärksammas. Därför uppmanar vi dig som blivit utsatt för felaktig eller otillåten behandling att göra en anmälan.

I första hand ska du alltid vända dig till ditt närmaste befäl eller din chef och om det inte ger resultat, gå vidare till nästa befäl eller chef. Du kan dessutom vända dig till en förtroendeman eller skyddsassistent som finns på din utbildningsplats.

Om du har frågor kring hur du anmäler finns SPF:s rättsfunktion. Här kan du få information och rådgivning om du beslutar dig för att anmäla en händelse.

http://jureka.net/

http://www.psycdef.se/

Någon information eller rådgivning får man alltså inte av SPF som numera heter MSB.

2008 uppmärksammar värnpliktsrådet om att 2000 värnpliktiga fortfarande används som billig arbetskraft inom försvaret:

Erik Hara, Värnpliktsrådet

I dag fungerar runt 2 000 av totalt 16 000 värnpliktiga per år som billig arbetskraft för försvarsmakten - utan att vare sig få fullgod ersättning eller utbildning som svarar mot deras krigsbefattning. Försvarsmakten påstår sig inte ha råd att anställa människor för att få bort denna gråa arbetskraft, vilket innebär att man i teorin pliktar in människor till en "värnpliktsutbildning" men i praktiken till ett ytterst lågavlönat arbete.


Det finns inte ekonomi till att avlöna till exempel datatekniker på Högkvarteret. Lösningen blir att värnpliktiga används. Man pliktar in ungdomar som dagligen utför betalda båttransporter till civila företag. Kan ÖB motivera dessa värnpliktiga? Värnplikten ska vara en utbildning - inte ett rent arbete.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/gor-om-gor-ratt_101858.svd

2011 Försvarsminister Sten Tolgfors förklarar värnplikten för Arbetsplutonen:

Tack för ditt brev om din värnpliktsutbildning 1996-97.

Jag beklagar att du inte upplevde din värnpliktsutbildning som meningsfull. Det finns säkerligen andra som genom åren delat din uppfattning, samtidigt som väldigt många totalförsvarspliktiga också har upplevt utbildningen som lärorik och givande. Oavsett vilken erfarenhet man har var det regeringens uppfattning, när värnplikten tillämpades, att utbildningen alltid skulle vara motiverad utifrån en framtida krigsuppgift, och inte t.ex. användas som ersättning för anställd personal.

Det kan alltså, enligt Försvarsdepartementet, inte ha varit Ing 1s uppdrag att använda eller förmedla tvångsarbete av civil eller militär natur i form av värnpliktiga till Swedint eftersom det strider mot lagen och regeringens direktiv.

Jag har ställt några följdfrågor till departementet men de har uppenbarligen varit för upptagna för att svara. Kanske de var sysselsatta med att invadera Libyen eller med att bygga någon hemlig vapenfabrik i Saudiarabien.

2011 ÖvLt Jerker Svensson på Swedint beskriver verksamheten:

En av Ing 1:s uppgifter var att ge stöd till Försvarsmaktens Internationella Centrum, Swedint, som ju på den tiden också verkade i Almnäs. Detta stöd omfattade bl. a. servicetjänster i form av de arbetsuppgifter som Du beskriver. Den internationella verksamheten var omfattande så det var naturligt att många servicetjänster utfördes just för Swedints behov genom det då gällande systemet med bevaknings- och depåvärnpliktiga. Ett system som alltså avskaffades i slutet på 1990-talet. Något annat system för servicetjänster av denna typ fanns inte. Idag utförs istället dessa uppgifter av anställd personal.

Ett annat system för den här typen av servicetjänster fanns uppenbarligen eftersom civilt anställda i många fall var våra arbetskamrater, chefer eller handledare.

Du genomförde Din värnplikt som vakt- och depåvärnpliktig vid Svea Ingenjörregemente, Ing 1. Du tjänstgjorde i befattning som serviceman/reprobiträde. Efter kontakt med Pliktverket har jag konstaterat att denna typ av befattning för värnpliktiga fanns i Försvarsmakten fram till någon gång i slutet av 1990-talet. Vissa värnpliktiga krigsplacerades efter genomförd grundutbildning i motsvarande befattningar i den dåvarande krigsorganisationen.

Fel, jag gjorde min värnplikt på "Svea Ingenjörkår" och inget annat.

Endast 20% av alla vakt/depåvärnpliktiga krigsplacerades fram till år 1995 då lagen krävde att samtliga värnpliktiga krigsplacerades. Behovet av depåvärnpliktiga i krigsorganisationen ökade då alltså med 400% över en natt vilket av en ren slump råkade sammanfalla med att den nya lagen började gälla. Att hävda att "vissa" värnpliktiga krigsplacerades då jag gjorde lumpen alltså felaktigt.

Många av våra befattningar fanns inte i den dåvarande krigsorganisationen och därför jag blev krigsplacerat i en befattning som jag aldrig verkat i. "Reprobiträde" är inte samma sak som "namnskyltstryckare" och befattningen "serviceman" eller "reprobiträde" nämns inte på mitt betyg. Att hävda att vi blev krigsplacerade i motsvarande befattningar är alltså felaktigt.

Detta innebär att det på den tiden var helt i enlighet med gällande regler att kalla in till värnpliktstjänstgöring i befattningar med uppgifter som du beskriver i ditt brev, t ex vaktmästare, bilförare, växeltelefonist, post- och reprohantering. Självfallet efter en inledande militär grundutbildning vilket jag uppfattar av ditt brev att Du genomförde under cirka 2 månader.

Tolkningen som Jerker gör är alltså att verksamheten var laglig därför att verksamheten existerade vilket är ett cirkulärt argument. Man kan alltså säga att organisationen led av en slags informationsmässig inavel. Mer troligt är väl att man helt enkelt spelade dummare än man egentligen var, precis som Jerker gör nu. Det fungerade naturligtvis fint då eftersom vi ändå inte hade några möjligheter att informera oss om lagen. Inget skyddsombud, inget befäl som brydde sig om vår situation och ingen representant som brydde sig om oss i Värnpliktrådet.

Jerker antar alltså att det var lagligt eftersom Pliktverket godkände befattningarna som krigsuppgifter men enligt Ove Selberg på Pliktverket så gjorde de aldrig den typen av kritiska bedömningar. Enligt Ove så var myndighetens uppgift endast att registrera den information som de fick från Försvarsmakten. D.v.s. information som i många fall var ren lögn. Pliktverket kan alltså inte svara på frågor om de registrerade tjänsternas legitimitet eftersom de anser att ansvaret ligger på Försvarsmakten som i sin tur hänvisar till att tjänsterna var lagliga eftersom de godkändes av Pliktverket.

Ovanstående paragraf förklarar alltså hur Försvarsmakten själva kunde anse att verksamheten var laglig: Det var helt enkelt oklart vems ansvar det var att kontrollera att verksamheten följde lagen och då kunde man alltså göra som man själv tyckte var lämpligt. Befälen själva levde i en sektliknande miljö där de alltså ansåg att det var varje medborgares skyldighet att slicka deras arslen under ett års tid oavsett om det var till någon nytta för landets försvar eller inte. Ställer man frågor till befälen eller Försvarsmakten så råder tjuvarnas heder då samtliga har varit med händerna i syltburken eller står i beroendeställning till någon som har varit det.

Man kunde ju å andra sidan ha läst lagtexten men då skyller alltså Jerker på sina egna lässvårigheter. Lagen är ju som han själv uttrycker det: "knepig". Rent juridiskt så kan man inte skylla på okunskap om lagen. Man kan inte heller komma undan med att vara medvetet klantig. I Sverige behöver man inte kunna lagen men man måste ändå följa den.

Jerker bekräftar i alla fall att endast två månader användes för grundutbildning. Vår grundutbildning var enligt Pliktverket 300 dagar och inte två månader. Att vår "grundutbildning" slutade efter två månader är alltså en lögn som våra befäl använde för att lura oss. Jerker har inte velat förklara vilka "regler" han själv hänvisar till men enligt f.d. försvarsminister Leni Björklund (2002-2006) så var vid den här tiden det inte tillåtet att använda värnpliktiga till någonting annat än för utbildning inför krigsuppgiften. Det var dock möjligt att komma undan med det därför att det inte fanns några klara definitioner på vad som klassas som "grå arbetskraft". I det här fallet så bör det dock ha varit uppenbart då inte en enda sekund användes för utbildning inför krigsuppgiften vilket alltså var och är den enda lagliga anledningen för att bedriva militär grundutbildning.

En sak skall man ha i åtanke i sammanhanget: Plikttjänstgöringen var och är fortfarande starkt förankrad i lagstiftningen. Det innebar att alla män utom de som av medicinska- eller andra skäl inte kunde tas i anspråk faktiskt kallades in för tjänstgöring.

Nej, överstelöjtnant Jerker Svensson, man kallades in för "utbildning", inte för "tjänstgöring". Det är uppenbart att du använder det ordet för att undvika att skriva ordet "utbildning".

I stort sätt samma lagtext som gällde år 1995 gällde fram till år 2010 men år 2010 så rekryterades inte alla män och aldrig till några malajtjänster (med undantag för vakt). Jerker skriver ju själv i klartext att det var attityderna och inte lagen som ändrades med tiden. Att skylla på att man var tvingad att ta emot värnpliktiga för att lagen krävde det är alltså inte korrekt. Det är en ren lögn som Försvarsmakten använder för att lägga över ansvaret på svenska folket. Det var regementena som angav sina egna behov! Resultatet blev att när vi frågade våra befäl (på daglig basis) om varför de hade rekryterat oss så behövde de inte svara därför att det var inte var deras fel att svenska folket hade tvingat dem att ta hand om oss. Själva hade de säkert mycket hellre varit arbetslösa. Det är dock inte sant.

Enligt värnpliktslagen 4 b § (1992) och lagen om totalförsvarsplikt 1 kap 3 a § (1994) skall endast det antal värnpliktiga tas ut som det, enligt vad regeringen bestämmer, finns behov av för försvarsmaktens krigsorganisation. Uttagningen gäller då enligt lagen om totalförsvarsplikt 1 kap 4 § och 1 kap 5 § endast s.k. "grundutbildning" och inte arbetstjänstgöring.

Tjänsteplikt (Jerker använder ordet "plikttjänstgöringen") betyder arbetsskyldighet och får enligt lagen om totalförsvarsplikt 6 kap 1 § endast tillämpas vid höjd beredskap eller krig.

Bevaknings- och depåvärnpliktiga ansågs då vara en sådan viktig del av Försvarsmaktens verksamhet att ganska stora kullar togs i anspråk.

Även om du upplever att du berövats din frihet under din värnpliktstid så kan jag garantera att de uppgifter du utförde var nödvändiga för Swedints verksamhet och bidrog till att våra utlandsförband och enheter fick det administrativa stöd som erfordrades under sina förberedelser i Almnäs inför insatsen utomlands. Det verkar tyvärr som att du kanske inte fick den bekräftelsen då när du faktiskt gjorde jobbet. Du får den nu!

Det finns inget stöd i värnpliktslagen eller lagen om totalförsvarsplikt för att kalla in värnpliktiga för försvarsmaktens behov i fredstid. Notera att ÖvLt Jerker Svensson kallar det som i lagtexten kallas för "grundutbildning" för ett jobb.

Det är ju dock skönt att få höra att det faktiskt var absolut nödvändigt att jag tryckte namnskyltar åt Swedint vilket då betyder att min chef Lt Sune Lind inte kunde göra det själv p.g.a. någon slags mental störning. Man kunde inte heller ha beställt skyltarna från något företag (som man t.ex. gjorde med de namnskyltar av tyg som syddes fast uniformen) eftersom ett sådant inte kunde existera. Att Swedint-delens egen civila städare skulle kunna städa även Ing 1-delens lokaler i Skolhuset var ju naturligtvis också helt uteslutet eftersom det var helt omöjligt att rekrytera mer av den typen av högkvalificerad arbetskraft mitt under en lågkonjunktur. Att anställa någon f.d. värnpliktig var också helt omöjligt (med undantag för mig själv då). Allt det här låter väldigt väldigt osannolikt.

Vad Jerker egentligen säger här är att Swedint utnyttjade värnpliktiga som genomgick en grundutbildning som arbetskraft på heltid i administrativa funktioner och att deras verksamhet var byggd för att vara beroende av det.

Enligt lagen om totalförsvarsplikt 5 kap 3 § skall dessutom utbildningen ge de kunskaper och färdigheter som krigsuppgiften kräver.

Lagstiftningen medgav att värnpliktiga användes i handräckningstjänst. De kom sedermera att efterhand helt ersättas av anställda civila i takt med att synen på hur värnpliktiga kunde användas utvecklades. Flera saker ledde till den förändringen: Samhällsdebatten kring värnplikten tog en sådan vändning och kostnaderna för värnpliktig personal gjorde att det tillslut blev för dyrt att använda värnpliktiga till något annat är insatsorganisationen. Detta fick naturligtvis konsekvensen att färre värnpliktiga kallades in.

Handräckningstjänst betyder malajtjänst, d.v.s. ett system som avvecklades år 1989. Efter år 1992 blev det direkt olagligt att rekrytera värnpliktiga för andra ändamål än för utbildning. Att lagen medgav att värnpliktiga kunde användas för arbete är dock sant men lagen krävde också att värnpliktiga faktiskt utbildades för att täcka ett verkligt behov i krigsorganisationen vilket man alltså inte gjorde på varken Ing 1 eller Swedint. För att det skulle fungera rent juridiskt så var man i stället tvungen att ljuga för Pliktverket om att man hade bedrivit utbildning vilket bekräftar att min tolkning av lagen är korrekt. Den som ljuger har inte rent mjöl i påsen!

ÖvLt Jerker Svensson skriver här att arbetskraften utnyttjades i så stor utsträckning att det var tillräckligt för att ersätta anställd personal vilket strider direkt mot vad försvarsminister Sten Tolgfors skrivit till mig.

Min personliga erfarenhet av bevaknings- och depåvärnpliktiga och deras utbildning är för det mesta positiv. Jag har mött oerhört engagerade och dugliga värnpliktiga som trivts bra i sina befattningar och som sedan, precis som du erbjudits anställning efter utryckningen. Andra har känt sig mindre motiverade och kanske erbjudits mindre stimulerande arbetsuppgifter.

Jaha - sååå man rekryterade alltså värnpliktiga för att man behövde arbetskraften med det var ändå en "utbildning"? Det skulle vara enklare för mig om Försvarsmakten kunde bestämma sig någon gång. Fanns det någon form av utbildningsplan då eller? Nej såklart inte. Jerker ljuger så det knakar i näsan på honom.

Vad Jerker Svensson säger här är inte sant. Samtliga värnpliktiga i depåkompaniet hatade verksamheten och det vet han. Det är ju lixom inte direkt så att Swedint har frivilliga som jobbar där gratis nu, eller hur?

Kostnaderna för värnpliktig personal gjorde att det till slut blev för dyrt att använda värnpliktiga till något annat än insatsorganisationen.

Att den mest innehållslösa utbildningen var exceptionellt dyr har jag svårt att tänka mig. Vi gjorde alltså, enligt ÖvLt Jerker Svensson, vår värnplikt endast för att vi ansågs vara "billigare".

Jerker Svensson hävdar att verksamheten var helt enligt "gällande regler". Jag anser dock att Lagen om totalförsvarsplikt direkt förbjuder den här typen av verksamhet i inte mindre än fyra paragrafer.

När jag frågar Jerker om var jag kan hitta de gällande reglerna som han själv hänvisar till så får jag det här svaret:

Jag tycker nog att jag redan har svarat rätt utförligt på dina frågor.

Jerker avbryter alltså konversationen i samma manér som de idioter som torskar i granskande TV-program som t.ex. Uppdrag ganskning: Han börjar med att tala gott om verksamheten i nästan två A4-sidor och sen avbryter han konversationen på ett underligt sätt för att han inte har tid att ge min en enkel jävla titel på en lagtext som han själv har hänvisat till. Jerker, du lovade mig att jag skulle få den tack som jag förtjänade för min arbetsinsats. Jag tycker faktiskt att jag förtjänar att få veta vilken lag eller vilka "gällande regler" som gav er rätten att tvinga mig att arbeta åt er.

Här är en kort lista på indikatorer på att ÖvLt Jerker Svensson på Swedint inte har någon aning om vad han pratar om och därför nu ger mig samma desinformation som vi fick på 90-talet:

1. Jerker förstår inte att begreppet "grundutbildning" omfattar hela värnplikten.

2. Jerker påstår att "vissa" värnpliktiga blev krigsplacerade då det till och med står i tidningen Totalförsvarsfolket att lagen kräver att samtliga värnpliktiga krigsplaceras.

3. Jerker uppfattar Lagen om totalförsvarsplikt som "knepig".

4. Jerker kan inte hänvisa till den dokumentationen som verifierar att verksamheten var enligt "gällande regler".

5. Jerker känner sig trackasserad och förföljd av mig och vägrar därför svara på fler frågor.

Jag har naturligtvis redovisat min lista på brott som jag anser att Ing 1 och Swedint har begått men Jerker hävdar fortfarande att det var enligt "gällande regler". Jag har dessutom beskrivit rekryteringskriteriet i lagen fem gånger i form av utdrag ur lagen, lagens bakomliggande proposition och uttalanden från regeringen och självaste försvarsministern men Jerker tycker att jag i stället skall vända mig till en juridiskt sakkunnig om jag vill veta vad lagen betyder. Själv har han nu plötsligt blivit alldeles för upptagen för att själv hinna svara på några fler frågor. Jag har begärt att få se de här magiska "gällande reglerna" men det får jag naturligtvis inte. Jerker förväntar sig uppenbarligen att jag bara skall tro på honom när han ljuger mig och svenska folket rakt upp i ansiktet bara för att han har en militär gradering.

Jerker vill också att jag ska tro på att man rekryterade extra dyr arbetskraft för att det fortfarande inte var för dyrt. Det är ungefär som att sticka sig själv i ögat med en gaffel bara därför att anser sig har råd med det. Helt galet i enligt mig - helt normalt enligt ÖvLt Jerker Svensson på Swedint.

Troligtvis så ligger det ändå någonting i det Jerker säger: Det var enligt gällande regler - men bara om man ljuger om det genom att kalla det för en utbildning inför ett påhittat behov i krigsorganisationen. Sannolikt så verkar Jerker ha missat den teknikaliteten och det är därför han nu framstår som en total åsna.

ÖvLt Jerker Svensson: Ni ljög för oss under hela vår värnplikt och nu ljuger du för mig igen trots att du har blivit totalt överbevisad. Det är inte år 1997 längre. Om du ljuger för mig så kollar jag upp det! Vad du är skyldig oss är en ordentlig ursäkt och ersättning för den tid som ni har stulit från oss, inte överlägset skitsnack!

 

Plutonen reder ut missuppfattningarna


Enligt värnpliktslagen (1992) och lagen om totalförsvarsplikt (1994) får försvarsmakten endast rekrytera de värnpliktiga som behövs för krigsorganisationens behov. De här paragraferna kan naturligtvis feltolkas om man inte förstår skillnaden mellan begreppen "krigsorganisation" och "fredsorganisation". Krigsorganisationen uppstår vid en mobilisering medan fredsorganisationen är den verksamheten som försvarsmakten bedriver i fredstid. Feltolkningen som kan uppstå blir då att värnpliktiga kan kallas in för försvarsmaktens samtliga militära och civila behov, t.ex. städare, receptionist, gräsklippare, papperskopierare, rörlig styrka och postutdelare.

Lagen om totalförvarsplikt kräver att värnplikten inleds med grundutbildning. Om man inte förstår skillnaden mellan begreppen "grundutbildning" och "grundläggande soldatutbildning" så kan man alltså göra den feltolkningen att grundutbildningen endast behöver genomföras under endast 5 - 8 veckor. I lagentexten kan vi dock utläsa att allt som inte är repetitionsutbildning, beredskapstjänstgöring eller krigstjänstgöring är just grundutbildning. Grundutbildningen omfattar alltså hela den normala värnpliktstiden. Enligt Pliktverket var vår grundutbildning 10 månader lång. Feltolkningen leder då till att det uppstår ett 8 månader långt tidsvakuum då regementet i fråga alltså får fria händer att använda värnpliktiga till precis vad som helst.

Enligt Försvarsutskottets f.d. viceordförande Sture Ericssons tolkning av värnpliktslagen och förarbetet inför lagen om totalförsvarsplikt skall samtliga värnpliktiga under sin grundutbildning få den kortaste och mest effektiva utbildning som kan ges inför uppgiften i krigsorganisationen. Det var alltså inte tillåtet att utöka försvarsmaktens enklaste utbildning med 2.5 månader. Lagen om totalförsvarsplikt kan i det här fallet vara svår att tolka eftersom den endast säger att utbildningstiden skall bestämmas för varje typ av befattning, förklaringen finns dock i förarbetet.

Begränsat intresse och kunskapsmässig inavel bland offiicerarna kan alltså vara en bidragande orsak till varför man på Ing 1 och Swedint inte följde lagen.

 

Depåtjänsten i verkligheten

Enligt mitt skriftliga betyg, lagen, Försvardepartementet och Pliktverket skall värnplikten alltid vara en utbildning anpassad för att stärka Sveriges försvarskapacitet och inte användas som ersättning för civil personal.

Vi värnpliktiga var blev dock inkallade för att arbeta med uppgifter av bekräftat uppenbar civil natur, ofta tillsammans med civilt anställda arbetskamrater och under civila chefer. Vissa av oss blev till och med anställda civilt i samma befattningar efter fullgjord värnplikt. Eftersom värnpliktiga inte är ämnade att användas som arbetskraft av civil natur så uppfyller detta alltså, precis som det står i Arbetsdomstolens dom från år 1992, definitionen av slaveri.

Frågan är nu bara varför det hände. Det första man kommer att tänka på är naturligtvis att det var billigare med gratis arbetskraft än betald personal. Det är enligt mina, Regeringens, Värnpliktsrådets och Utredningen om handräckningsvärnpliktigas (1968) beräkningar helt fel. Enligt nämnda utredning kan man i bästa fall spara mindre än 800 kronor (inflationsjusterat till år 2010) per värnpliktig och månad genom att ersätta en civilt anställd med två värnpliktiga. Eftersom man då inte räknat med arbetsplatschefer, kompanibefäl, den usla effektiviteten eller det civila produktionsbortfallet inser vi snabbt att den lilla besparingen snabbt förvandlats till en riktigt dålig affär för både försvaret och statskassan.

På Swedint påstår man att det här var det enda systemet som existerade för den här typen av tjänster. I samma andetag bekräftar man att arbetet utfördes tillsammans med civilt anställda och att värnpliktiga anställts civilt efter värnplikten.

Att anställa civila hade inte varit några problem. Sverige var mitt i en lågkonjunktur och arbetslösheten var skyhög. Ing 1/Swedint låg dessutom mycket nära Södertälje så det var inga problem för civila att pendla dit. Otillgänglighet är annars en legitim ursäkt för att få använda värnpliktiga i stället för civil personal.

Effektivitet

Ing 1 påstod sig vara dubbelt så effektiva som Ing 2. Det jag bevittnade var den mest ineffektiva skithög jag någonsin lagt mina ögon på. Man kan ju undra hur det här hänger det här ihop.

Arbetsplutonen utgjorde ca: 50% av regementets utbildningskapacitet vilket stämmer mycket bra med ovanstående påstående. Naturligtvis kan man producera ett högt antal soldater med få resurser om man helt enkelt inte utbildar dem.

Till Pliktverket och Regeringen meddelade man att Ing 1 utbildades oss under 10 månader och båda instanserna verkar skita fullständigt i huruvida det verkligen bedrevs någon utbildning.

Militära arbetstillfällen

När ett regemente utsätts för besparingsåtgärder måste naturligtvis personal sparkas och om man får välja så behåller man nog sina egna kamrater. Några av dessa militära befäl ville man nog ändå bli av med och då tänker jag framför allt på de 50-plussare som gled omkring och drack kaffe hela dagarna. Dessa kunde man gissningsvis inte sparka på grund av Lagen om anställningsskydd, d.v.s: "sist in först ut"-regeln. Att sparka de unga karriärsugna befälen och låta 50-plussarna driva utbildningen var ju naturligtvis otänkbart.

För att de gamla befälen skulle få någonting att arbeta med placerade man dem på arbetsplatser som borde ha bemannats av civila och sedan fick värnpliktiga göra skitgörat. Här gled det alltså runt befäl av mestadels löjtnantsgrad som förde befäl över ibland så få som en enda värnpliktig! I vissa fall var dessa löjtnanter även chefer över andra löjtnanter. Mycket underlig befälsstruktur med andra ord.

Uthyrningsfirman

"If a story doesn't make sense - follow the money."

Troligtvis får man betalt av staten för varje värnpliktig som utbildas. Det är i alla fall ett antagande som jag gör eftersom försvarsmakten inte verkar vilja svara när jag ställer den frågan. Då man inte bedrev någon utbildning gjorde man naturligtvis en ekonomisk vinst redan från början. Det förklarar även varför man rekryterade ca: 20 st fler värnpliktiga än man kunde finna arbetsuppgifter för. Det förklarar även varför man behöll arbetsplutonens kapacitet även under de perioder då regementet inte utbildade några "riktiga" värnpliktiga. Den ursprungliga idén med handräckningsvärnpliktiga var alltså att de skulle understödja den riktiga värnpliktsutbildningen vilket alltså inte var fallet på Ing 1 vid den här tiden.

Genom att hyra ut värnpliktiga samt sälja varor och tjänster till Swedint kunde man generera en hel del inkomster. Det är i det här avseendet som Ing 1 skiljer sig från andra regementen som använde sig av värnpliktiga som grå arbetskraft. Ing 1 hade nämligen uppdraget att leverera s.k. "stöd" till Swedint. Givetvis tog man betalt för det via det s.k. ORG/PEL-systemet. Sådana tjänster kunde vara t.ex. biltransport till Arlanda, postutdelning, namnskyltar, id-foton, snöröjning, bevakning, tele-tjänster, datorsupport, gräsklippning, städning, slyröjning, papperkopiering, renskrivning, översättning o.s.v.

Eftersom man inte använde kompaniets befäl för utbildning av soldaterna så kunde man nu hyra ut dessa till andra regementen. Under det sista året anställdes fyra nya befäl på 3:e kompaniet som redan var nedlagt, överbemannat och som inte bedrev någon utbildning. Det var mycket sällan som det ens gick att komma i kontakt med någon av dessa kompanibefäl eftersom de ofta inte var närvarande. Vid uppställningarna dök det ofta upp befäl som vi inte kände igen. Då var vi tvungna att fråga om befälets grad innan vi kunde "lämna av". Kompaniet kallades även för "en jävla uthyrningsfirma" av några av kompaniets egna befäl.

Man experimenterade även en hel del med att försöka hyra ut värnpliktiga till andra regementen. Därför skapades två nya grupper: "Rörliga styrkan" och "Bevakningsgruppen". Bevakningsgruppen tjänstgjorde alltså inte i vakten utan var en fristående grupp. Rörliga styrkan fick aldrig några andra uppdrag än att röja sly på regementets eget område. Bevakningsgruppen avvecklades efter en månad utan att ha haft ett enda uppdrag. Befälen uppmanade även värnpliktiga att frivilligt börja arbeta på regementet S 1 men det var det ingen som ville.

Personliga fördelar

Befälen drog naturligtvis nytta av sin maktställning genom att utnyttja regementets (och därmed skattebetalarnas) resurser för sin egen personliga vinnings skull. Det är t.ex. allmänt känt att militärer vid den här tiden ofta körde dieselbilar för att de skulle kunna köra på skattebetalarnas bränsle. Det gäller då alltså i allra högsta grad de befäl som hade möjlighet att boka upp regementets vita volvobilar på heltid.

Även mässen användes för personliga tillställningar. Som exempel kan vi ta den 17:e maj år 1996 då kompanichef Erik Klockar arrangerade en tillställning för sig själv och 37 kamrater från Svenska Beagleklubben i Ing 1s lokaler. Förutom att skattebetalarnas resurser inte skall användas till personliga nöjen så är det ju dessutom mycket olämpligt att låta civilister springa runt obevakade inom ett militärt skyddsområde bara för att de råkar äga en hund.

Skyddsobjekt

En helt lämplig festplats enligt Erik Klockar och hans kompisar på Svenska Beagleklubben?

 

Dåligt uppförande

Befälen på kompaniet uppförde sig anmärkningsvärt illa. De var alltid förbannade och hotade oss dagligen kollektivt med civil rättegång om vi inte gjorde som vi skulle. De delade ut varningar, bestraffningar och betygssänkning för struntsaker som t.ex. när bussen var 20 min sen till regementet eller då det inte fanns skriftliga verifikationer (s.k. kommenderingslappar) för övertidsarbete som utfördes rutinmässigt.

De hotade med att skicka ut överdrivna kravbrev för skadad och borttappad materiel, allt från småprylar till bilar trots att det egentligen inte rörde sig om någon egentlig skada. Skadan på en volvobil som fått några vattenstänk i sig då den tvättades p.g.a. att en ruta inte var riktigt stängd skulle t.ex. kosta över 10.000 kr att reparera. Två värnpliktiga skulle alltså få dela på det skadeståndet eftersom de hade "lekt" med högtryckstvätten.

Vi fick utskällning så fort vi ifrågasatte någonting och de gav oss aldrig någon egentlig motivation till varför vi var där. Vi skulle bara följa order, vara stolta över att vara soldater och inte ifrågasätta våra chefer.

De delade ut kollektiva bestraffningar och hot om sådana dagligen, ofta kallades det för "kompletterande utbildning". T.ex. så fick vi vakta kasernen hela nätterna under tre veckor utöver våra normala arbetsuppgifter p.g.a. en trasig baklykta. Man radade till och med upp värnpliktiga i bokstavsordning inför förhör av kompanichef Kapten Erik Klockar på hans kontor utanför normal arbetstid. Detta skedde utan förhörsvittne vilket är ett direkt lagbrott.

Kompanibefälen hade ingen aning om huruvida vi skulle bli krigsplacerade eller huruvida vi gjorde repmånad eller inte. De kunde inte ens hålla reda på när kompaniet skulle gå en veckas beredskap så det fick vi göra med endast en timmes förvarning. Någon hänsyn till personliga förhållanden togs inte trots att det var befälen själva som strulat till det.

Inför regementets dag förslog Joachim Gillow att vi skulle rulla ut en kopieringsmaskin i korridoren och visa hur den fungerar för våra anhöriga.

I stället för att tacka oss för vår 10 månader långa arbetsinsats fick vi sista dagen höra av kompanichef Erik Klockar att "det ska bli djävligt skönt att bli av med er." Kanske inte världens lämpligaste avslut om man nu förväntade sig att vi skulle inställa oss vid en eventuell mobilisering.

Min bedömning är att det här är ett beteende som karaktäriserar personer som har någonting att dölja. Det är så här man behandlar slavar, inte soldater som förväntas inställa sig för att försvara sitt land. Personligen uppfattade jag det som mycket kränkande att bli bestraffad och hotad med civil rättegång dagligen trots att jag gjort mitt bästa för att inställa mig för arbete varje dag.

Wikipedia definierar begrepper "samhällstjänst" så här: "Samhällstjänst är en brottspåföljd som innebär att den dömde får villkorlig dom om denne går med på att utföra oavlönat samhällsnyttigt arbete." Skillnaden mellan värnplikt och straffet för en person som har begått ett brott är alltså obefintlig.det här fallet.

Extra lång utbildningstid

Anledningen till att den enklaste utbildningen också var 2.5 månader längre än den normala utbildningen är historisk. Självklart var det i grunden bara ett girigt trick för att kunna utnyttja arbetskraften under längre tid.

Före 1995 var enligt värnpliktslagen vakt- eller depåutbildningen 7.5 månader. En tidsbegränsning som infördes i värnpliktslagen år 1988. Eftersom dessa "handräckningsvärnpliktiga" ansågs ha begränsad militär användbarhet så kallades dessa inte in till krigsförbandsövningar, s.k. repmånad. Därför kunde man formellt ansluta fyra eller fem krigsförbandsövningar, d.v.s. repmånader, till värnplikten och därmed fick försvarsmakten sina 10-11 månader. Att dessa krigsförbandsövningar inte innehöll någon faktiskt krigsövning var tydligen inte signifikant. Man bedrev alltså på Ing 1 krigsförbandsövningar 12 gånger per år eftersom depåvärnpliktiga rekryterades i tre rotationer.

När man skrev den nya lagen om totalförsvarsplikt år 1994 insåg man det uppenbara hyckleriet bakom den här tramsiga konstruktionen vilket ledde till att begränsningen togs bort. Man kunde därmed förlänga vår värnpliktstid och ta bort de fyra krigsförbandsövningarna utan att informera de redan rekryterade om ändringen. Det förklarar också varför kompanibefälen talade om för oss att vi även gjorde vår repmånad (Egentligen fyra repmånader men det berättde man inte för oss.). Det fanns helt enkelt inte ett enda befäl på kompaniet som hade uppdaterat sig om den nya lagen - eller så sket de helt enkelt i den. Jag har försökt verifiera det här med Pliktverket men de är inte intresserade av att ge mig något svar på den frågan. Konstruktionen finns dock väl dokumenterad i bl.a. regeringens "Utredningen om Handräckningsvärnpliktiga" från 1969.

Befattningen

Min uppfattning har alltid varit att min befattning kallades för "Vakt/Depå" men enligt Pliktverket så har jag genomgått utbildningen "serviceman" vilket låter mycket konstigt då uttrycket är nytt för mig. Efter 10 månaders utbildning hade jag aldrig bevakat någonting och jag vet inte riktigt vad en depå kunde vara för någonting. Uttrycket "serviceman" är dock så vagt att det kan betyda precis vad som helst.

Enligt pliktverket blev jag dock krigsplacerad som "reprobiträde". Trots 10 månders utbildning inom ämnet visste jag fortfarande inte vade befattningstiteln betydde.

Efter konsultation med regementet Ing 2 har jag nu blivit informerad om att "reprobiträde" betyder papperskopierare.

På mitt betyg nämns dock varken orden "handräckningsvärnpliktig", "reprobiträde" eller "serviceman" och jag fick ingen information om min krigsplacering. Det verkar alltså som att Ing 1 har skickat en typ av information till mig och en annan till Pliktverket.

Naturligtvis är befattningarna bara efterkonstruktioner eftersom man i och med lagändringen blev tvingad att krigsplacera alla soldater. Om man skulle ha meddelat dessa befattningar till oss så hade det naturligtvis blivit protester. Ing 1 och Swedint använde oss för den typen av arbete som man ansåg sig behöva och sedan registrerade man oss i de befattningar som man tyckte låg närmast. Hade det här handlat om legitim utbildning så hade man ju naturligtvis fått veta befattningen först och fått "praktiken" sist.

Ett riktigt depåkompani på Ing 1, Almnäs

Hur ett riktigt depåkompani ser ut vet jag inte och det är väl knappast troligt att Försvarsmakten tänker berätta det för mig. En webbsida som publicerar Ing 1s samtliga tygmärken avslöjar dock följande:

Tygmärken Ing 1 depå

Soldaterna vid de andra två kompanierna fick tygmärken på axeln som visade deras befattning men det fick inte vi. Enligt tygmärkena som publiceras på webbsidan består ett depåkompani vid ett Ing-förband av materialingenjörer, depåingenjörer och motoringenjörer. Ingen soldat på 3:e kompaniet verkade dock i någon av de här befattningarna. Man hade alltså konverterat kompaniet till en ren uthyrningsverksamhet.

En annan tydlig indikation är att all annan utbildning synkroniserades så att kompanierna skulle kunna samverka medan vi hade tre inryckningar jämt fördelade över året. 3:e kompaniet hade alltså full bemanning även då det inte utbildades några riktiga soldater på regementet. Vanliga soldater gjorde alltså 7.5 månaders värnplikt.

Vi deltog inte heller i militärövningen "Gripen" våren 1997.

Ing 1s samtliga tygmärken:
http://wse93209.ta30.talkactive.net

Lögner och rasism

Frågan om huruvida de flesta civila arbeten även samtidigt kan vara militära utbildningar kan man naturligtvis ha en åsikt om men jag anser att detta är en ren lögn.

För att rädda regementet hävdade man att Ing 1 producerade nästan dubbelt så många utbildade soldater som nästa jämförbara regemente, d.v.s. Ing 2. Det förklaras mycket enkelt med att man helt enkelt struntade i att utbilda hälften av soldaterna.

Till Ing 1 rekryterades en osannolikt hög andel invandrare och nästan alla hamnade i arbetsplutonen. Det förklaras enklast med att Ing 1 låg nära den invandrartäta förorten Södertälje. Är man dessutom lite av en köksbordsrasist så kan man ju också anta att invandrare också är mer korkade och mindre motiverade än motsvarande svenskar och därför passar de bra som malajer. Kompaniet bestod dock av så många invandrare, främst syrianska sådana, att man kan misstänka att det hade gjorts ett aktivt urval.

Söker man i Riksdagens arkiv så kan man dock läsa att ett av argumenten för att behålla Ing 1 var att regementet hade fått pris av den antirasistiska organisationen "Fem-i-tolv som fortfarande existerar". Anledningen var att man "tagit vara på invandrarungdomar så att dessa kan komma in i vårt försvar". Att selektivt rekrytera invandrare ÄR rasism! Det verkar som att regementschefen tagit uttrycket "broneger" lite väl bokstavligt.

Jag har även hört från flera håll att Swedint föredrog att använda sig av invandrare just därför att de p.g.a. sina etniska tillhörigheter lämpade sig bra som figuranter vid deras övningar. Man lät alltså Swedint, som inte har någonting med krigsorganisationen att göra, påverka urvalet av värnpliktiga som skulle utbildas för den med utgång från sina egna behov i fredstid. Det betyder alltså att även Pliktverket var inblandat i att sortera värnpliktiga utifrån deras etniska tillhörigheter.

Det enda arbetet mot rasism man bedrev under min tid var att förbjuda invandrare att tala sitt hemspråk och att förbjuda användningen av ordet "invandrare". I stället skulle man använda ordet "nysvensk". Detta för att det helt enkelt är så förnedrande att vara invandrare att man inte ens får säga ordet. Ordet "nysvensk" blev därför mycket snabbt det mest rasistiska man kunde säga.

En fråga som brukar dyka upp är hur många tjejer som fanns i kompaniet. En intressant fråga eftersom vi då hade fått en mer könsneutral värnpliktslag. Det fanns alltså inte en enda kvinna i uniform på hela regementet och så vitt jag vet så fanns det ingen på Swedint heller. Det är nästan så att man kan dra slutsatsen att feminister gärna vill ha "rättigheter" men inte åta sig några skyldigheter men det kan ju såklart finnas andra förklaringar.

Ekonomi

Den första motiveringen för verksamheten kan ju misstänkas vara att man ville uppnå en lokal besparing för regementet. En snabb överslagsräkning visar hur mycket pengar man alltså sparade. Jag utgår från värnpliktsutredningens siffror från 1968 som säger att en värnpliktig i bästa fall kostar hälften så mycket som en anställd. Jag använder min egen arbetsplats, skolhuset, som exempel. Här utförde två värnpliktiga samma jobb som en civilt anställd hade kunnat utföra. Det stämmer bra med tidigare nämnda värnpliktsutredning och förplägnadsvärnpliktens ursprungliga siffror. Jag anser personligen att Skolhuset kan utgöra ett hyfsat medianmått för hur effektiva de övriga arbetsplatserna var. Kalkylen nedan visar utgifterna för åtta månader, d.v.s. den tiden som en värnpliktig bemannade en arbetsplats

Utgift Månader Kostnad
1 st Arbetsplatschef 8 1
2 st vpl 2x8 0.5
Allmänmilitär utbildning 2 st vpl under 2 mån 2x2 0.5
Rörlig styrka (ca: 20% av vpl-styrkan) 2x2 0.5
Kompanibefäl (ca: 10% av vpl-styrkan) 2x1 1
     
Kostnad för civil arbetskraft:   8
Kostnad för vpl-arbetskraft:   22

Kostnaden för att tvinga till sig värnpliktiga var alltså någonstans runt 2.75 gånger högre än för civil arbetskraft. Då har jag inte räknat med det civila produktionsbortfallet som värnplikten faktiskt innebär eller anslag för riktig utbildning som kan ha hamnat på villovägar. Samma uträkning för arbetsplatsen Servicekontoret (d.v.s. tre värnpliktiga och en chef) som gör en persons arbete ger 3.6 gånger högre kostnad.

För att kostnaderna för värnpliktig personal skulle komma ner till kostnaden för civil personal måste vi alltså plocka bort den inledande utbildningen, kompanibefälen, rörliga styrkan, all överbemanning och arbetsplatscheferna. Helt orealistiskt med andra ord.

Den verkliga kostnaden

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1972:

400 handräckningsvärnpliktiga vars göromål numera fullgörs av civil personal kommer inte att inkallas till tjänstgöring under budgetåret. Uppgiftsförändringarna innebär en kostnadsminskning med 13 620 000 kr.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1972:
http://data.riksdagen.se/dokument/FV0375/html

Texten ovan beskriver för det första att malajer är dyrare än civil personal redan år 1972.

En malaj kostar alltså 34.000 kr mer än motsvarande civil arbetskraft år 1972. Omräknat till 2010 års valuta blir det alltså 219.000 kr dyrare per inkallad värnpliktig. Om kompaniet då rekryterade 135 värnpliktiga så kostade det alltså skattebetalarna 29.6 miljoner kr extra varje år.

På Ing 1 brände man alltså 2 x 219.000 kr = 438.000 kr extra i onödan varje år på gratis namnskyltar.

Vi kan också utgå från att timkostnaden för en anställd med nationell medellön kostar 282 kr enligt Statens Folkhälsoinstitut (ca: år 2010). 135 anställda som gör 160 timmars arbete varje månad under 10 månader kostar då alltså 68.5 miljoner. Eftesom endast 80% av värnpliktstiden är uthyrningsbar så landar vi på 54.8 miljoner kr i produktionsvärde.

Med tanke på att verksamheten bröt mot lagen och att man ljög om att man bedrev utbildning så kan man ju gissa att pengarna inte gick till någon välgörenhet direkt. Samtliga inblandade befäl har dessutom vägrat att svara på frågor om verksamheten.

Man satte alltså ett värde av mer än 30 miljoner kronor i händerna på en man med alkisnäsa som förmodligen inte ens hade läst lagen om totalförsvarsplikt. Fram med bokföringen Erik Klockar!

 

Mer gamla tygmärken

Av en ren slump så besökte jag en webbsida där Ing 1s samtliga tygmärken representerades. Här kan vi se att regementet normalt bestod av sju kompanier. Vi kan även se att depåkompaniet har spelat en mer direkt roll i form av understöd för de övriga värnpliktiga i form av materielingenjörer, depåingenjörer och motoringenjörer. Ingen av de här befattningarna existerade på det s.k. 3:e arbetskompaniet då jag gjorde lumpen.

Vi vet att det 3:e kompaniet inte längre användes som en understödjande enhet för de övriga soldaterna och att 1:a kompaniet konverterats till ett rent KB-kompani som senare skulle upplösas i de övriga riktiga kompanierna. Det betyder alltså att utbildningskapaciteten nu hade minskat från 7 till 2 kompanier, d.v.s till endast 30% av regementets kapacitet. Två av tre befäl borde alltså ha sparkats då regementet gjorde nedskärningar.

Mot den bakgrunden så är det inte så konstigt om man i stället konverterade civila arbeten till militära och lät värnpliktiga göra skitjobben gratis, eller som NYDs Robert Jousma (Försvarsutskottet) själv uttrycker det: "Arbetsmarknadspolitik och försvarspolitik hör ihop." Exakt samma sak gjorde man ju nationellt via den s.k. förplägnadsvärnplikten som faktiskt stoppades av regeringen bara några år tidigare.

http://wse93209.ta30.talkactive.net/

 

Behovet av att utbilda de två övriga kompanierna

Som ni nu vet så bedrevs det faktiskt utbildning av riktiga brosoldater på två kompanier vid Ing 1 vid den här tiden. Det borde visserligen ha varit sju men nu var det alltså bara två. Det är också anledningen till att verksamheten hade förlorat sin status som regmente och i stället blivit nergraderad till kår.

När man i riksdagen försökte rädda Ing 1 så gjorde man det av tre anledningar: För det första så hade Robert Jousma, ledamot i Försvarsutskottet och medlem i NYD, sin hemvist i områdets närhet. För det andra så skulle Ing 1 kunna möjliggöra militära förflyttningar i regionen. Eftersom regementet redan var nedlagt så kan vi anta att det här målet inte var särskilt intressant år 1996. Den tredje anledningen var att Swedint "behövde" Ing 1. Med det menar man sannolikt värnpliktig arbetskraft eftersom det är den enda resurs som Swedint inte kunde anskaffa på egen hand. Swedint kan ju inte rekrytera värnpliktiga själva då de inte bedriver utbildning inför krigsorganisationen. Man var alltså tvungen att tvätta arbetskraften genom ett regemente - Först via Ing 1 och senare via regementet i Strängnäs.

Men då fanns det alltså två kompanier till utöver arbetskompaniet. Det rörde sig alltså om två brokompanier vilket förmodligen var de billigaste tänkbara utbildningarna då samma broar och pontoner återanvänds. Här rekryterade man alltså gissningsvis runt 200 man för 7.5 månaders utbildning för krigsplacering på ett regemente vars nedläggningsdatum redan var satt redan innan inryckning! Man planerade alltså att lägga ner kåren endast några dagar efter muck. Eftersom värnpliktiga enligt lagen skall krigsplaceras där de gjort sin värnplikt och eftersom det inte flyttades några krigsplaceringar så skulle de här soldaterna nu alltså bli permanent krigsplacerade på ett redan nedlagt regemente.

Utbildning var alltså totalt meningslös och då hoppas jag att ni ursäktar mig medan jag tar på mig foliehatten igen. Jag ser två anledningar till att man bedrev den här verksamheten: För det första så kunde man behålla några jobb till på regementet - förlåt - kåren. För det andra så var ju den här utbildningen det enda som skiljde verksamheten från ett rent koncentrationsläger. Man tvångsutbildade alltså 200 man under 7.5 månader av rent kosmetiska skäl. Enligt lagen så får försvarsmakten endast rekrytera värnpliktiga för utbildning inför ett behov i krigsorganisationen och eftersom kåren hade varit nedlagt i snart ett år så var alltså även den här delen av verksamheten per definition olaglig.

 

Försvarsmakten försöker ljuga det lagligt

I tidningen Årsskrift för Lapplands Regemente från år 1999 beskrivs regementets samtliga plutoner och kompanier och då måste de ju naturligtvis också nämna vakt/depå.

BoD-pluton, eller bevaknings och depåpluton som förkortningen innebär, är 1:a kompaniets minsta pluton, och består för tillfället av 21 man. BoD-utbildningen på I 22 är i grunden i princip samma utbildning som finns på största delen av landets regementen, med den avgörande skillnaden ligger i att den är betydligt tyngre fysiskt än de övriga. Detta beror på att BoD-värnpliktiga i viss mån utför samma uppgifter som Jägarsoldaterna, tex. soldatprov.

BoD-plutonens soldatprov i år bestod av en tremilsmarsch bärandes 70-liters ryggsäck och AK5:a.

De första 3 månaderna av BoDplutons utbildning ägnas åt den grundläggande soldatutbildningen. Under den tiden får man lära sig bla. militära regler och seder, exercis och vapenhantering, kort sagt det som alla soldater måste ha i grunden. Efter det går man över till diverse olika specialistutbildningar såsom lastbil med eller utan släp, buss och bandvagn. När samtliga utbildningar är färdigställda praktiseras de på olika arbetsplatser. Utöver detta genomför BoD-värnpliktiga också en hel del vakttjänst. De arbetsplatser som finns på I 22 är följande:

TPC: Transportcentralen är den arbetsplats som de flesta av lastbils- och busschaufförerna blir placerade på. TPC tar bl a. hand om Militärtaxin samt I 22:s alla motorburna trupp- och materialtransporter.

Yttre utbildning: Hit placeras samtliga bandvagnsförare, och deras främsta uppgift är att hålla igång och serva I 22:s alla skjutfält.

Inre utbildning: Den inre sektionen har hand om produktion av bl a. namnskyltar/ brickor och priser av olika slag.

Växel/post: Här tar man hand om regementets telefonväxel och postgång.

Idrotten: Här placeras i allmänhet de inom plutonen som är idrottsintresserade, eftersom mycket tid ges till fysisk träning och tävlingar av olika slag. I övrigt tar idrotten hand om besökande idrottsmän, tävlingar och arrangemang av olika slag, samt regementets idrottshall.

Adjutants- och bataljonsledningsbiträde: Här fungerar man som allmänt biträde och hjälpreda till adjutanten på antingen 1:a eller 2:a kompaniet eller till bataljonsledningen. Arbetsuppgifterna varierar kraftigt från tex. utkörning av mat till kontorsarbete.

Varför kallar man de här tjänsterna för "utbildning" och "praktik" om det, som ÖvLt Jerker Svensson säger, var enligt "gällande regler" att "använda" värnpliktiga i arbete? Varför börjar man redan från början försöka dela skulden med andra regementen som puckade dagispojkar? Svaret är enkelt: Att rekrytera värnpliktiga utan avsikt att utbilda dem inför en krigsuppgift var och är olagligt.

Det första som skiljer är att depåplutonen här är 1:a kompaniets minsta pluton. Plutonen består av 17-22 soldater vilket är att jämföra med de 135 soldater som verkade på Ing 1. På Ing 1 var depåkompaniet det största kompaniet och utgjorde ca: 50% av regementets utbildningsverksamhet. Det verkade alltså tio gånger så många depåvärnpliktiga på Ing 1 som på Lapplands Regemente (I 22/Fo 66) som hade samma antal kompanier. Det är alltså ett ökat behov på ca: 900% som alltså gick till Swedint. Enkel matematik säger då att 90% av vår arbetskraft gick till Swedint (här räknar jag även in outnyttjad reservarbetskraft) och 10% gick till att understödja regementes egen skenverksamhet.

Det andra man lägger märke till är att arbetet benämns som praktik men beskrivs ändå som arbete på "arbetsplatser". Man försöker också övertyga oss att det bedrivs "specialistutbildningar" innan praktik ges på "arbetsplatserna".

Det tredje är att transportcentralen i det här fallet verkar ingå i militär verksamhet och inte bara som passuppare för befäl som inte vill åka taxi eller orkar/kan köra sig själva till Arlanda. Det kan ju naturligtvis röra sig om en försköning av vad chaufförerna egentligen gjorde - "militärtaxi" kallas det i texten.

De svarta fåren träder dock snabbt fram i ljuset. Att serva samtliga skjutfält kallas för "yttre utbildning". "Växel/post" tar hand om telefonväxel och postgång. Här orkar man inte längre hävda att det rör sig om någon utbildning. "Idrotten" tar hand om besökande idrottsmän och medverkar vid idrottsarrangemang av olika slag. Deras krigssuppgift var alltså att arrangera idrottsarrangemang? Sådana evenemang existerade inte på Ing 1. Adjutants- och bataljonsledningsbiträde (d.v.s skrivare) beskrivs som "hjälpreda" vilket låter som en väldigt diffus utbildning.

Framställning av namnskyltar och brickor kallas för "inre utbildning". Att lära sig trycka namn eller blodbrickor tar ungefär 5 minuter vardera så att kalla 8 månader av den här verksamheten för utbildning eller praktik är rent bedrägeri. Vi vet ju också att man inte kunde krigsplacera i den här befattningen eftersom jag själv inte blev det.

Det är väl ungefär så här jag kan tänka mig att man skulle uttrycka sig om man försöker ljuga verksamheten laglig. Det kan ju inte ha varit någon lätt uppgift. Vi fick dock aldrig veta att vi gick någon specialistutbildning eller att vi praktiserade inför en krigsbefattning och så var det ju naturligtvis inte heller. Samma nämnda befattningar var ju dessutom rena arbetsuppgifter fram till år 1992 då lagen ändrades. Även om man tror på skitsnacket så faller det på att många av tjänsterna inte var krigsplaceringsbara.

Anmärkningsvärt är också att benämningen på tjänsten i texten är "Bevaknings och depåpluton". På Ing 1 var man antingen vakt eller någonting annat. I värnpliktslagen kallas det för "bevaknings- eller depåtjänst". Kortbeteckningen är "BoD" så det rör sig inte om något slarvfel.

http://www.lapplandsjagare.com/

 

Berörda myndigheter

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap

Styrelsen för psykologiskt försvar, SPF efterträddes av senare av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. Det är hit man vänder sig om man anser att man blivit utnyttjad som grå arbetskraft under sin värnplikt. Jag har mailat MSB fyra gånger utan att få något svar. Troligtvis så gömmer de huvudet i sanden för att de inte vill svärta ner Försvarsmaktens fina rykte.

Pliktverket

På pliktverket hävdar man att värnplikt alltid innebär utbildning och om man inte tycker det stämmer så hänvisar man till Försvarsdepartementet. Enligt deras bokföring så blev vi också utbildade under 10 månader som "servicemän" trots att betyg och inkallelse tydligen säger "Vakt/Depå". De gör det dock tydligt att de fullständigt skiter i huruvida dessa 10 månader innehöll någon faktisk utbildning. De vill inte heller kommentera varför utbildningen utökats till 10 månader omedelbart efter att den lagstadgade tidsbegränsningen för depåvärnpliktiga togs bort trots att vi blivit inmönstrade för 10 månader enligt den gamla lagen som endast tillåter 7.5 månader.

Att tillägga här är att Pliktverket själva använde malajer i form av mönstringsassistenter långt efter lagändringen år 1992 som kräver att samtliga värnpliktiga utbildas inför behov i krigsorganisationen. Det var man dock tvungen att sluta med år 1995 då nästa lagändring dessutom krävde att samma soldater faktiskt också utbildades och krigsplacerades. På Ing 1 och många andra regementen ljög man helt enkelt inför Pliktverket men det kanske var svårare för Pliktverket att ljuga, som man brukar säga: så att de själva tror på det.

Pliktverket har dock informerat mig om att deras uppgift endast är att hantera information som kommer från försvarsmakten. De kan alltså inte svara på frågor om verksamhetens natur. Sådana frågor hänvisas till Försvarsdepartementet eller Försvarsmakten.

Ove Selberg, Pliktverket:

Vi har registrerat 295 tjänstgöringsdagar (960902-970625) som gäller grundutbildning. Det finns inga dagar registrerade för repetitionsutbildning på dig.

Swedint har gjort tolkningen att värnplikten, enligt lag, måste inledas med ovan nämnda grundutbildning innan man kan använda värnpliktiga som arbetskraft. Det verkar dock som att Swedint tror att lagparagrafen avser "allmänmilitär utbildning" som brukar vara två månader vilket alltså är fel.

Försvarsdepartementet

När jag skickade mail till försvarsdepartementet fick jag svar från självaste försvarsminister Sten Tolgfors som meddelade mig att värnpliktens syfte alltid har varit att utbilda inför en framtida krigsuppgift och inte att använda värnpliktiga som ersättning för anställd personal. Alla mina följdfrågor på detta har ignorerats.

Ing 1

Regementet Ing 1 lades ner 1997 och därför är det svårt att kontakta befälen där. De avkrävdes dock en förklaring redan när det här pågick men då fick vi bara svaret att vi skulle följa order och inte ifrågasätta våra chefer. Swedint finns dock kvar men på annan ort. Regementets ledning hittas dock via Kamratföreningen Sveaingenjören som fortfarande existerar.

Swedint

Eftersom ÖvLt Inge Petersson, f.d. chef för Almäsgruppen, själv anser att han inte hade någonting med det här att göra så har jag i stället försökt reda ut det här tillsammans med ÖvLt Jerker Svensson på Swedint.

Här blir det riktigt intressant. På Swedint kallar man rakryggat utbildningen för arbete. Anledningen var att Ing 1 hade som uppgift att leverera stöd i form av servicetjänster till Swedint och att det här var det enda sättet som man kunde få fram den typen av arbetskraft.

Arbetslöshet

Ser du den det där berget i mitten av grafen? Den röda linjen markerar år 1996 då Swedint ansåg att det inte fanns några möjligheter att rekrytera civil arbetskraft. Den övre linjen representerar öppet arbetslösa i åldern 16-24, d.v.s. 25%. Jag nämner den ålderskategorin eftersom unga pojkar verkar vara deras grej. Det här är nationella siffror och Södertälje har en avsevärt högre arbetslöshet än övriga landet.

 

Vem det var som gav Ing 1 det här uppdraget framgår inte men eftersom försvarsdepartementet fördömer användandet av värnpliktiga som tvångsarbetskraft av civil natur så drar jag slutsatsen att ordern måste ha kommit från överbefälhavaren själv. Överbefälhavare vid den här tiden var Owe Wiktorin och det är också han som utfärdat mitt diplom. Owe hade dock nyss tillträtt som överbefälhavare så det är troligast att ordern kommer från hans företrädare, Bengt Gustafsson (1986-1994). Bengt, som är ingenjörssoldat i grunden, råkar även vara Ing 1s före detta regementschef. Om jag har uppfattat situationen rätt så kan man alltså säga att det var den före detta regementschefen för Ing 1 som givit sina gamla polare den här fantastiska möjligheten att göra business av värnpliktiga. Det kan i så fall betyda att den här uppgiften tilldelades Ing 1 då FN-skolan började verka vid Almnäs medan det fortfarande inte fanns några formella hinder för detta i svensk lag. Några år senare ändrades värnpliktslagen (två gånger) som då förbjöd rekrytering av tvångsarbetskraft utan att "uppdraget" ändrades. Ing 1 valde då att följa den ordern i stället för att följa lagen.

Swedint har informerat mig om att detta kallas för handräckningstjänst och att detta var vanligt fram till slutet av 90-talet. Swedint är också noga med att framhäva att det var och är fullt lagligt att använda värnpliktiga som tvångsarbetskraft och sedan registrera detta som utbildning inför krigsbefattningar som inte hade någonting med utbildningen eller arbetet att göra. Swedint påstår också att de här tjänsterna var roliga och utvecklande. De värnpliktiga som har en avvikande åsikt om detta var antingen omotiverade eller av begränsad användbarhet.

Anledningen att dessa arbetsplatser inte till 100% bemannades av civila var enligt Swedint att det helt enkelt att det ännu inte hade blivit för dyrt att använda värnpliktiga och det är alltså hela motiveringen bakom vår värnplikt. Jerker på Swedint vågar inte gå så långt som att påstå att det var billigare eftersom jag redan motbevisat detta. Man hade alltså råd att lyxa till det med lite värnpliktiga. Vi skattebetalare betalade alltså försvarsmakten för att de skulle slösa på vår tid?

Det låter helt klart realistiskt att det kan ha varit billigare för Swedint att hyra in den här typen av arbetskraft eftersom skattebetalarna redan hade betalt för den, förmodligen i hopp om att det skulle bedrivas någon form av utbildning inför krigsorganisationen.

Ing 2

Jag ställde frågan om vad ett reprobiträde gör till Lt Bo Johansson på Ing 2.

Du har mailat till oss på Ing 2 ang fråga vad reprobiträde gör för någonting, ett reprobiträde tjänstgjorde på en reprocentral . Där arbetade man med bla att kopiera papper i olika dess former. Denna tjänst finns ej kvar och kommer ej att tillsättas i framtida försvaret.

Hoppas detta räcker som svar för dej.

För det första så söker Försvaret "Stabsassistenter och servicemän" år 2011: http://www.forsvarsmakten.se/. Reprobiträde är en variant av befattningen "serviceman". Min utbildning är alltså (enligt Pliktverket) "serviceman" och min krigsplacering är "reprobiträde". Ett uppenbart skitjobb om man läser mellan raderna. Befattningen kräver dock att man klarar av att prata i en radio vilket vi inte fick utbildning i.

Bo Johansson bekräftar i alla fall här att tjänsten var ett arbete och nämner ingenting om att det var en utbildning vilket strider mot värnpliktslagen fr.o.m. år 1992 och ännu mer mot lagen om totalförsvarsplikt fr.o.m år 1995. Eftersom det formellt rörde sig om "grundutbildning" inför en krigsuppgift så borde det ju vara naturligt att man nämner någonting om detta men Bo nämner alltså endast "tjänstgöring" och "arbete".

Det är intressant att Bo Johansson inte verkar finna det minsta underligt att han nu måste förklara för mig vad jag utbildades till under 10 månader.

Jag har ställt några följdfrågor angående utbildning inför krigsuppgiften, den utökade utbildningstiden, Ing 1s mirakeleffektivitet jämfört med Ing 2, deras namnskyltstryckares krigsplacering och de jobb som ingenjörregementena utförde åt civila företag under 80-talet. Trots påminnelse har jag inte fått något svar.

Det faktum att vi inte kan få svar på frågor från försvarsmakten eller våra gamla befäl bevisar återigen att det här inte rörde som om den utbildning som registrerades hos Pliktverket utan en förbrukning av arbetsresurser som senare inte hade något värde för Sveriges försvar. Om jag skulle maila till någon av mina föreläsare på högskolan så skulle jag få svar direkt.

 

Kamratföringen Sveaingenjören Ing 1

Kamratföreningens ändamål är att "vårda Ing 1:s traditioner och att utgöra en föreningslänk mellan förutvarande personal vid Ing 1". Medlemmarna i föreningen träffas fortfarande flera gånger varje år för att besöka intressanta platser m.m. Bland de aktiva medlemmarna finns f.d. utbildningschef och stf. regementschef Arne Baudin, servicekontorets (och därmed även indirekt skolhusets) f.d. chef Gustaf Bartoll och friskvårdsavdelningens f.d. chef Erling Glantz.

Jag har mailat föreningen med frågor specifik riktade till Gustaf Bartoll och Arne Baudin angående de 20 civila jobb som utfördes av Ing 1 varje år under 80-talet, min underliga krigsplacering och den utökade utbildningstiden.

Svar från Per Larsson, Kamratföringen Sveaingenjören Ing 1:

Du har ställt ett antal frågor om Ing 1 och Försvarsmaktens agerande till Kamratföreningen Sveaingenjören.

Sveaingenjören är en ideell förening, som inte tillhör Försvarsmakten, och som därför inte kan svara på Dina frågor.

Man använder sig alltså av det gamla hederliga nürnbergförsvaret: Befälens lagöverträdelser är naturligtvis Försvarsmaktens och Ing 1s fel. En soldat är dock inte skyldig att följa en olaglig order och därför faller skuldbördan på soldaten själv.

En organisation kan inte heller åtalas för ett brott då brott begås av individer. I det andra fallet skulle ju vem alla som har en anställning kunna komma undan med ett brott så länge det begås på arbetstid.

Frågorna var riktade till f.d. utbildningschef och stf. regementschef Arne Baudin och chef för servicekontoret (där man kopierade papper) Gustaf Bartoll. De före detta befälen på Ing 1 har i varje fall (ännu en gång) fått möjligheten att säga sitt men de har i stället valt att springa och gömma sig som skrämda kaniner.

Arne Baudin

Ing 1s stf. regementschef, utbildningschef (då ÖvLt) och numera kamratföreningens vice ordförande Arne Baudin kan inte kommentera Ing 1s eller försvarsmaktens agerande trots att hans personliga signatur finns på mitt betyg.

Bilden är stulen från Ing 1s kamratförenings hemsida så att de kan polisanmäla mig och få den där civila rättegången som de så gärna ville ha.

Ing 1s kamratförening viftar med flagga 2011

Malaj-löjtnant Mats och Ing 1s kamratförening - Sveaingenjören viftar med Ing 1s gamla flagga år 2011 - Tretton år efter nedläggningen.

 

Roger Magnergård, försvarsmaktens presschef

Jag har ställt tre enkla frågor till Försvarsmaktens presssekreterare, Roger Magnergård men han har valt att inte svara på mina frågor.

 

Joachim Gillow, kompanibefäl 3:e kompaniet

Jag har frågat instruktör Joachim Gillow om huruvida han uppfattade verksamheten som arbete i fredstid eller som utbildning inför en krigsuppgift men han har valt att inte svara på min mycket enkla fråga.

 

Slutgiltig slutsats

Den officiella versionen

Eftersom svenska försvaret inte har någon uniform uppfattning om depåtjänstens syfte så tänker jag försöka pussla ihop de olika förklaringarna efter min egen förmåga.

Som krigsorganisationen såg ut på den tiden så behövdes det s.k. servicemän inom försvaret. För att dessa skulle kunna mobiliseras krävs det att de går igenom s.k. värnpliktsutbildning och eftersom de här soldaterna ansågs extra tröga var man tvungen att göra denna extra lång. Dessa servicemän förväntas endast kunna utföra uppgifter som inte kräver någon kompetens och därför behöver man inte heller utbilda i någonting utöver grundläggande lydnad. Efter 8 veckors grundläggande soldatutbildning och befattningsutbildning kombinerat så är det alltså fullt lagligt att utnyttja den tid som blir över som en ren arbetsresurs. Denna kan användas fritt, säljas vidare eller bara förvaras inför framtida behov. Värnplikten anses alltid vara en utbildning oavsett om någon utbildning verkligen genomförs eller inte. Utbildning, arbete och förvaring i väntan på eventuell arbetsplacering är nämligen samma sak inom försvaret. De soldater som går igenom "utbildningen" tycker att detta är roligt och intressant. Hot och kollektiva bestraffningar är inte tillåtet inom försvaret. Det är dock ok att kollektivt informera om konsekvenserna av "dåliga vanor", att utsätta värnpliktiga för olagliga förhör, vansinniga insatser, och att genomföra s.k. "kompletterande utbildning".

Numera behövs inte "servicemän" längre inom krigsorganisationen och därför rekryterar man inte heller sådana. Exakt samma arbete utförs nu i stället av civil personal p.g.a. att det i slutet av 90-talet blev för dyrt att använda värnpliktiga.

Detta var en viktig militär utbildning av ren militär karaktär samtidigt som de värnpliktiga också råkade fylla försvarsmaktens civla arbetsbehov i fredstid.

Min Slutsats

Nu vet inte jag exakt vilka arbetsplatser som ledde till krigsplaceringen papperskopierare men om det här endast berörde Skolhuset och Servicekontoret så betyder det att 6-7 st papperskopierare utbildades varje år. Om en soldat har en hållbarhetstid på 10 år så betyder det att 60-70 st papperskopierare skulle mobiliseras på samma nedlagda regemente för att samsas om en enda kopiator. Det är naturligtvis inte i närheten av realistiskt.

Anledningen att vi gjorde värnplikten var inte för att stärka försvarsmaktens kapacitet som värnpliktslagen säger. Vi gjorde inte heller en samhällsbärande insats genom att hålla försvarsmaktens kostnader nere som många påstår. Majoriteten av oss levererade inte något stöd till "riktiga" värnpliktiga vilket var handräckningstjänstens ursprungliga syfte. Det fanns inte heller någon anledning att bemanna dessa arbetsplatser med värnpliktig eller annan militär personal.

Enligt Försvarsdepartementet (Sten Tolgfors) så har det aldrig varit regeringens avsikt att värnpliktiga skall användas som ersättning för civilt anställt arbetskraft men man drev ändå igenom ett beslut som gick ut på att man skulle sparka 1.500 civilt anställda i kök och förråd för att ersätta dessa med dubbelt så många värnpliktiga. Eftersom Arbetsdomstolen bedömde att verksamheten var rent slaveri avvecklades verksamheten som i stället ersattes av värnpliktiga från "vakt eller depå", d.v.s. oss. Man tog med andra ord bort en viktig utbildning inom försvaret därför att man inte kunde sparka civil personal.

Enligt Pliktverket och Försvarsdepartementet har värnplikten alltid varit en utbildning. Trots att jag genomgått Ing 1s vakt/depå-utbildning under 10 månader har jag aldrig vaktat någonting och jag vet inte vad man menar med begreppet "depå". Efter 10 månaders utbildning har jag alltså fortfarande inte förstått utbildningens titel. Hos Pliktverket kallas utbildningen dock för "reprobiträde" och den titeln förstår jag inte heller vad den betyder. Efter att ha kontaktat nästa jämförbara regemente, Ing 2, har jag nu fått förklarat för mig att detta betyder "papperskopierare".

Frågan om värnpliktiga som tvångsarbetskraft gäller även vaktsoldaterna som var ett av försvarsmaktens sista försök att använda soldater som arbetskraft. Bevakning är naturligtvis en militär uppgift som kan och bör utföras av värnpliktiga soldater. Problemet med vakttjänsten var naturligtvis att den fortfarande var 10 månader lång precis som vakt/depå och att det inte bedrevs någon utbildning under 80% av tjänstgöringstiden. Syftet var alltså uppenbart arbete och inte utbildning. Lämpligare hade det dock varit om vakttjänsten hade skötts av samtliga soldater med under kortare tidsperioder. På så sätt skulle alla soldater ha kunnat få en fullgod utbildning. Idag sköts vakttjänsten av civila vaktbolag vilket enligt försvaret är både billigare och bättre.

Anledningen att vi gjorde värnplikten var, enligt min mening, uteslutande för att befälen själva skulle få behålla sina egna arbeten trots att regementet försväntades göra personalnedskärningar på ca: 60% och för att man skulle kunna fuska med statistiken i ett sista försök att rädda regementet från nedläggning.

Man kan ju då undra hur många som verkligen blev uppsagda och den informationen finns ju naturligtvis i regementets bokföring som jag inte har tillgång till. Min gamle chef Sune Lind hade dock ingenting bättre för sig än att antingen sitta på mässen och fika eller berätta gamla historier för mig. Han berättade om FN-missionen i kongo, om tävlingar med s.k. "valpar " (vilket jag då inte ens visste vad det var), analyserade taktiken i filmen "Okänd Soldat", om när han sprang Lidingöloppet år 1975 (placering: 2820 av 4092), gnällde över sin pension (vid 55 års ålder) och om att han inte hade fått bli kapten, att han kanske skulle bli flyttat till Ing 3 och om något befäl som hade blivit pikad för att han troligtvis inte uppfyllde försvarets krav på befälens fysik. Han berättade dock aldrig om något befäl som hade fått sparken p.g.a. av nedskärningar. Allt handlade om vilken katastrof det skulle bli när regementet lades ner. Jag drar utifrån det slutsatsen att ingen av de gamla rävarna blev uppsagda. De yngre lägre befälen blev säkert kickade när kompaniena slutade utbilda men de var väl förmodligen inte en del av samma gemenskap och de dyker ju inte heller upp på medlemslistan för Ing 1s kamratförening.

bevara ing 1 från nedläggning

Någon som vill rädda Ing 1 från nedläggning? Det är hela Stor-Stockholms angelägenhet. Just det här exemplaret verkar ha hamnat i händerna på en malaj.

Vi var alltså inget annat än pengakor för att lata militära befäl skulle kunna ta ut sina egna löner medan vi tvingades arbeta gratis! Det fanns inte ens skitjobb så det räckte åt alla värnpliktiga! När det inte fanns tillräckligt med jobb så blev vi anklagade för att vara lata! Inget annat mervärde skapades för försvaret eller samhället, tvärt om!

Ett av de stora argumenten för att behålla de regementen som lades ner vid den här tiden var just att många jobb skulle försvinna. Jag tyckte redan då att det lät totalt vansinnigt att bedriva kostsam verksamhet bara för att man ville behålla ett antal arbetsplatser men tydligen är det helt normalt i ett land som Sverige.

Konsekvenserna blev såklart att regeringen lurades till att tro att ett visst antal soldater hade utbildats när det i verkligheten var tvärt om. Tusentals medborgare blev utnyttjade som tvångsarbetskraft av sitt land och lever idag sina liv påverkade av upplevelsen. Till sist var det såklart skattebetalarna som fick betala för befäl som gjorde tvärt emot mot vad de hade fått i uppdrag att göra. Ing 1 drog åt svångremmen så hårt att man inte ens kunde se till att behörigt befäl fanns tillgängligt vid skjutövningarna vilket ledde till att man sköt en civil bilist genom huvudet med kulspruta. Ing 1 löste dock senare det problemet genom att helt enkelt inte bedriva skjutövning. Som avslut spolade man ner det sista hoppet om att dessa soldater någonsin skulle vilja ställa upp för sitt land genom att skälla ut dem, bl.a. genom att meddela att "det ska bli jävligt skönt att bli av med er".

Efter värnplikten blev vi krigsplacerade i befattningar som vi inte känner igen titeln på och ingen informerade oss om att vi hade blivit placerade. Hur var det meningen att vi skulle veta var vi skulle inställa oss vid en eventuell mobilisering? Svaret är enkelt: Ingen bryr sig därför att det här handlade aldrig om att försvara landet. Det handlade om tvångsarbete och när vår värnplikt var över så var vårt värde också förbrukat.

Att lämna oriktig eller ofullständig uppgift så att det innebär vinning för gärningsmannen och skada för någon annan kallas för bedrägeri och påföljden är fängelse i högst två år.

Man har också brutit mot FNs konvention om mänskliga rättigheter från år 1931 och regeringsbeslut från bl.a. år 1969 vilket också underströks av både regeringen och Arbetsdomstolen år 1993. Eftersom det är uppenbart att syftet inte var att bidra till krigsorganisationen så har man även brutit mot ändringen i värnpliktslagen från år 1992. Till detta skall läggas att ca:20 arbeten under en tid utfördes "gratis" varje år åt civila företag, att man använde obehöriga befäl vid skjutövningar och bröt mot lagen om disciplinansvar. Dessa människor förfogade alltså över tvångsarbetkraft till ett värde av ca: 52 miljoner kr varje år. Då har jag räknat med 135 soldater per år och 40 timmars arbetsvecka till en kostnad av 300 kr per timme. Till det skall då läggas medel som eventuellt borde ha använts till utbildning, uthyrning av kompaniets egna befäl samt försäljning av varor och tjänster från kompaniet och arbetsplatserna.

Swedint påstår att attityderna har ändrats inom försvaret men jag har inte kommit i kontakt med någon inom försvaret som tycker att det här var någonting dåligt. Tvärt om så har jag fått antydningar om att jag varit en lat och omotiverad undermänniska och att det var okej eftersom Ing 1 ändå inte hade något värde. Swedint som då bröt systematiskt mot FNs konvention om mänskliga rättigheter ansvarar alltså fortfarande för Sveriges s.k. "humanitära" insatser i utlandet. Själva förstår de varken nationell eller internationell lag, de vet bara att allt de gjorde var enligt "gällande regler".

Wikipedia defininierar slaveri som:

Slavery is a system under which people are treated as property and are forced to work. Slaves can be held against their will from the time of their capture, purchase or birth, and deprived of the right to leave, to refuse to work, or to demand compensation.

Vi ägdes av 3:e kompaniet på Ing 1 där vi tvingades att arbeta. Vi fick inte lämna området utan tillstånd, vägra att arbeta eller begära lön. Verksamheten uppfyller alltså Wikipedias samtliga kriterier för slaveri. Dock anses det ibland legitimt att göra utantag för militärtjänst om det anses vara nödvändigt för landets säkerhet. I det här fallet var det alltså inte nödvändigt eftersom civilt anställda idag utför exakt samma arbetsuppgifter till en lägre kostnad.

I vilket fall som helst så var och är man inte ärlig om verksamheten. Pliktverket försökte så sent som år 2011 övertyga mig att jag blivit utbildad till papperskopierare under 10 månader och att det inte är någonting konstigt med det.

10 indikationer på att verksamheten var olaglig

  1. Man kan inte utbilda för en uppgift som inte kräver någon utbildning.
  2. Utbildningen krävde inte att förlängas med 2.5 månader.
  3. Vi fick aldrig reda på att vi var under utbildning.
  4. Verksamheten styrdes av delvis av regementets och främnst av Swedints behov i fredstid, inte efter regementets behov i krig.
  5. Många av befattningarna var inte krigsplaceringsbara.
  6. Många av befattningarna fanns inte på regementet utan endast på Swedint (som inte ingår i krigsorganisationen).
  7. Arbetsplatserna visades inte upp för anhöriga på Regementets dag då den "riktiga" verksamheten visades upp.
  8. Utbildningen var inte intressant för krigsorganisationen före år 1992 och de var inte heller intressanta år 1996.
  9. Vi blev aldrig informerade om våra krigsplaceringar.
  10. Våra betyg nämner att vi har arbetat men inte att vi har blivit utbildade.

3 indikatorer på att vi inte var riktiga soldater

  1. Vi deltog inte i krigsförbandsövningar fastän vi rent tekniskt gjorde fyra eller fem krigsförbandsövningar.
  2. Vi fick inte gå högvakt.
  3. Vi fick aldrig veta vilken krigsuppgift vi utbildades inför.

Hur kunde det här hända?

Före år 1992 var det helt lagligt, om man bortser från konvention 29 eller regeringens beslut, att rekrytera tvångsarbetskraft av civil natur för fredsorganisationens behov. Regeringen hade dessutom sedan tidigare godkänt ett visst behov av att krigsplacera ett antal av dessa värnpliktiga i krigsorganisationen. Befattningen "vaktmästare", om vi tar det som exempel, var då alltså att räkna som 10 månaders arbetsplikt som utfördes av s.k. "värnpliktiga med begränsad militär användbarhet".

År 1992 ändrades värnpliktslagen så att värnpliktiga endast kunde tas ut för utbildning inför krigsorganisationens (d.v.s. inte fredsorganisationens) behov. Eftersom man inte såg över vilka krigsplaceringsbehov som regeringen tidigare hade godkänt var alltså "vaktmästare" fortfarande att räkna som en legitim krigsplacering.

Arbetsplikten "vaktmästare" blev nu alltså per automatik den "10 månader långa militära utbildningen vaktmästare". Någon förlängning av den faktiska utbildningstiden realiserades dock inte.

Det är alltså till en viss del förståeligt att vissa militärer inom försvarsmakten inte kunde se skillnaden, det var ju faktiskt samma befattningstitel. Eftersom man tolkade det som att det var okej att använda vaktmästar-värnpliktiga som tvångsarbetskraft så var det väl ok att använda värnpliktiga till andra saker också? Nej, så var det ju inte för det måste ju vara militär utbildning och de måste finnas ett av regeringen godkänt krigsplaceringsbehov för befattningen.

Eftersom samma befattningar förut hade bemannats av "värnpliktiga med begränsad militär användbarhet", d.v.s. korkade, halta, feta etc, så ansågs vi också vara av sådan "begränsad militär användbarhet".

Det finns dock ett problem till, vaktmästarbefattningen var ingen utbildning från början utan endast en krigsplacering. Det går alltså inte att "utbilda" till krigsbefattningen "vaktmästare" eftersom tjänsten är en arbetsplikt som inte kräver utbildning vilket värnpliktslagen kräver. Man försökte helt enkelt legitimera de här typerna av arbetsbefattningar genom att kalla dem för utbildningar utan att tillföra någonting. Inga introduktionsutbildningar, inga teoriprov, inga praktiska prov och inga fler utbildningstimmar. Det finns alltså inga kunskapsmål för "utbildningen" och därför rör det sig om samma arbetsplikt som innan lagändringen. Samma gäller för flertalet av våra befattningar. Att kalla arbete för "utbildning" är naturligtvis inget annat än tramsande med ord.

Vi var fortfarande arbetare i en "arbetspluton" och vi verkade på "arbetsplatser" genom att erbjuda "servicetjänster" till "kunder". Dessa är alltså Ing 1s egna officiella benämningar. Någon framtida krigsbefattning blev vi aldrig informerade om, tvärt om så kunde man flytta runt värnpliktiga på de olika befattningarna efter regementets eller Swedints behov. Fredsorganisationens direkta behov styrde alltså verksamheten.Vi blev dessutom informerade om att några krigsbefattningar inte existerade för oss. Det var aldrig någon som försökte övertyga oss om att vi gick någon slags utbildning.

Jag själv och många av mina kamrater placerades i arbetsbefattningar som det uppenbarligen inte fanns någon krigsplaceringsmöjlighet för. Det var därför jag efter fullgjord plikt blev krigsplacerad i en helt annan men lika vansinnig befattning. Troligtvis var det därför att lagen efter 1 Jun 1995 krävde att alla värnpliktiga krigsplacerades - rent bedrägeri med andra ord.

Wikipedia: Slavery
http://en.wikipedia.org/wiki/Slavery

tyskt utbildningsläger

I det tyska omskolningslägret i Dachau får ängssoldaterna lära sig att arbeta med intressanta och utvecklande uppgifter i faderlandets tjänst. Här i tysklands modernaste läger finns allt man kan önska sig, bl.a. kollektivt boende, eleganta uniformer, trevlig personal, gratis läkarundersökning, taggtrådsstängsel och beväpnade vakter som ser till att eleverna inte tappar bort sig. Om man ändå skulle förvirra sig så finns alltid de snälla civila poliserna på Gestapo tillgängliga. Kommunikationerna sker smidigt via den närliggande järnvägsförbindelsen. För de undermänniskor som inte lyckats uppnå önskad motiveringsnivå erbjuds även s.k. "kompletterande utbildning". Efters slutförd utbildning får eleverna naturligtvis den tack som de förtjänar. Verksamheten var naturligtvis helt laglig eftersom Tyskland vid den tiden inte var juridiskt bunden att följa FNs konvention 29 om mänskliga rättigheter från 1930.


Jag överdrev en aning för att illustrera vad jag försöker säga. Jag ber om ursäkt till alla de judar, zigenare, homosexuella och marxister som arbetade i de här fruktansvärda lägren. Jag borde verkligen läsa på om det här.

Jag börjar med Gunnar Kieri och Ivar Sundströms publikation "1. Arbetskompaniet Storsien - En bok om politisk internering 1939-40". Storsien råkar ju ligga i norra Sverige så det passar nog bra. Här är ett utdrag:

Vid den tidpunkten hade emellertid det första lägret för s k politiska säkerhetsrisker redan upprättats. Det gick under den militära skyddsbeteckningen ”1. arbetskompaniet” och var förlagt till den lilla byn Storsien i Norrbotten.

”Rekryteringen” skedde på olika sätt. De flesta utvalda avrustades vid sina militärförband och fördes via ett uppsamlingsläger till Storsien. En del inkallades direkt till ”arbetskompaniet” medan andra åter hämtades i hemmen eller på arbetsplatserna av militär eller polis utan föregående formell militär inkallelse.

Det första arbetslägret i Storsien omfattade som mest 350 man. Det upplöstes i början av april (efter det finska vinter-krigets slut) men följdes av ett andra på samma plats under våren och sommaren 1940. Därutöver förekom under de närmaste krigsåren fram till krigets vändpunkt i Stalingrad läger av liknande slag i andra dela r av landet. En ofullständig förteckning över lägren upptar följande:

1. arbetskompaniet Storsien, dec. 39 — april 40, ca 350 man maj 40 — aug. 40, ca 150 man

60. arbetskompaniet Lövnäsvallen (Härjedalen), sept. 41 — nov. 41, ca 80 man

60. (10.) arbetskompaniet Öxnered (Västergötland), sept. 41 — juni 42, ca 90 man

17. arbetsplutonen Vindeln, sammanslagen med 18. arbetsplutonen Kovaksberg, aug. 43 — okt. 43, ca 80 man.

Till arbetslägren kan också räknas ett logementfartyg, Bercut, där folk ur marinen förlades i omgångar fram till 1943.

Gemensamt för dessa läger var dels att de gick under militära benämningar trots att manskapet inte var utrustat med brukbara vapen, dels att de anvisade arbetena var av föga meningsfullt slag — grävning och igenfyllning av gropar förekom.

Vilka togs till dessa läger och på vilka grunder? Det första lägret i Storsien skiljer sig från de övriga genom att det tillkom under krigsvintern 1939-40 med dess speciellt upphetsade stämningar.

I lägret återfanns organiserade kommunister (ca 250), ”kommunistsympatisörer” och radikala socialdemokrater men också en mindre grupp utan egentlig politisk förankring.

http://www.marxistarkiv.se

Jag tyckte att benämningen "Arbetsplutonen" lät en aning korkat så det var därför jag valde det som titel på webbsidan. "Arbetspluton" och "Arbetskompani" är dock benämningar på koncentrationsläger för kommunister och andra politiska säkerhetsrisker.

Det verkar ju i och för sig vettigt. Alla svenska medborgare var ju tvingade att mönstra och det gällde ju även andragenerationsinvandrare. Då kunde man ju inte bara plocka ut svenskarna - hur skulle det ha sett ut? Då var det snyggare att placera alla säkerhetsrisker i samma läger. Sen slänger man in några dåligt motiverade svenskar så ser det lite vitare ut. Att man placerade många invandrare här är ingen hemlighet - det fick man ju till och med pris för av Fem-i-tolv rörelsen.

 

Har vi lärt oss någonting?

Adolf Hitler:

Vi lär oss historien men vi lär oss inte av historien.

I skolan fick jag lära mig om de fruktansvärda brott som begicks i de tyska lägren under kriget... eller måste man förtydliga sig och säga andra världskriget numera? De läger som upprättades i Sverige höll man tyst om. Troligtvis för att man ville att vi skulle tro att vi var "good guys" medan tyskland och hitler fick representera den onda externa fienden. Att sedan samma typ av läger återfanns även i segerländerna, t.ex. i USA talar man inte högt om.

De ungdomar som växte upp innan det kriget hade naturligtvis fått lära sig om forma tiders slavanvändning och förutsatte naturligtvis att vi hade lärt oss av det. Hade man brytt sig det minsta så hade det nog varit ganska uppenbart. Till skillnad från de svenska lägren så låg Auschwitz i bebyggt område och grannarna kunde se rakt in i lägret.

Problemet ligger i att ondska förändras. Istället för hakkors så viftade man i vårt fall med svenska flaggan, istället för avrättningar så använde man "kompletterande utbildning" och hot om "civil rättegång". Man kallade det också för "värnplikt" vilket låter legitimt med det är alltså samma lag som användes då man hämtade kommunister i sina hem till svenska lägren.

Jag läste nyligen i en tidningartikel där det stod att det här aldrig skulle ha accepterats idag. 1996 var inte direkt på medeltiden, vi hade samma värderingar då som nu. Idag skulle de värnpliktiga ha avslöjat verksamheten via Internet på fem minuter men problemet ligger i att ondskan ändrar form. Man anpassar sig efter det nuvarande omständigheterna. Det är också därför det är enkelt för mig att hänga ut våra befäl nu. Tiderna har förändrats och givit mig tillgång till lagtexter och regeringsbeslut som förut varit hemliga för oss. Nu förstår jag att befälen inte hade obegränsade befogenheter över oss som de själva påstod. Tvärt om så var de kriminella bedragare och det är därför de nu springer som vinden.

Ett annat problem är att de svenska myndigheterna inte verkar bry sig det minsta. Det handlar naturligtvis om det "svenska varumärket". Vi skickade vid den här tiden Carl Bildt till Bosnien för att medla fred och verka för mänskliga rättigheter. Hur skulle det då ha sett ut om vi hade haft ett koncentrationsläger ett par mil från Stockholm? Det är helt enkelt bättre att bara sopa skiten under mattan.

Edmund Burke:

"The only thing necessary for the triumph of evil is for good men to do nothing."


6. ingenjörkompaniet Spökbrigaden

Till vänster: 6. ingenjörkompaniet 1939-1941 - Spökbrigaden utbildades av Kungl. Svea ingenjörkår (Ing 1) i Stockholm. Vad den s.k. spökbrigaden egentligen pysslade med är tyvärr hemligt.

Jag har absolut ingen aning om bakgrunden till den här symbolen. Det kan kanske lika gärna röra sig om ett osmakligt skämt.

Till höger: Waffen SS Totenkopf Auschwitz 1940-1944.

På vår tid använde man dock symbolen med vitt gethuvud på svart bakgrund som kan representera envishet men också djävulen.

http://www.beredskapsmaerken1939-1945.se/ingenjor.htm

 

Arbetsplatser


Ing 1/SWEDINT Almnäs